ett inspirerat ögonblick försökte sig Moderata Ungdomsförbundets ordförande unge herr Wykman på lite Orwellskt nyspråk: Israels brutala massaker på solidaritetsaktivister och piratangreppet på konvojen med mat, medicinska hjälpmedel och skolböcker blev "en seger för Gaza!". Hjälparbetarna och solidaritetsaktivisterna i konvojen var enligt Wykman "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna Israelutrotare".
Uppenbarligen helgar ändamålen medlen för unge herr Wykman. Det intressanta är inte om hjälparbetare mördas i en vettlös massaker utförd av favoritlandet, eller om de svältande i Gaza får den humanitära hjälp de är i desperat behov av. Det viktiga är att Hamas ser dåliga ut. Det är väl egentligen inte en överraskning att rätt många borgerliga sympatisörer högaktningsfullt skiter i andra människor. Så länge det är människor som inte tycker som de själva, eller som är lite fattigare, brunare, och bor på andra ställen. Men det är ändå rätt häpnadsväckande att den under ytan puttrande fascistiska människosynen paraderas så krasst och ärligt. Niklas Wykmans skrämmande svart-vita syn på konflikten i mellanöstern skulle passa som handen i handsken hos Sverigedemokraterna. Men frågan är om han inte gör både Bildt och Reinfeldt öronvärmande generade? Vi får väl se framöver. Vill moderaterna bli tagna på allvar som ett seriöst demokratiskt parti så måste unge herr Wykman få foten rätt omgående.
vskyvärt!Det finns inget annat ord.Återigen far apartheidstaten ut ien omotiveradvåldsorgie.Den här gången inte mot försvarslösa civila palestinier,utan mot solidaritetsaktivister som försöker skeppa humanitär hjälp till apartheidstatens ockuperadeoch utsvultna undersåtar iGaza. Man förvånas över den sanslösa brutaliteten. Men samtidigt: med tanke på Israels historia, finns det någon anledning att förvånas? Israel är en folkrättsförbrytare av gigantiska mått. Israel använder våld närhelst de vill, utan att rädas några konsekvenser. För två år sedan mördade den israeliska armén 1400 Gazabor, mestadels civila, många barn. Bombade sjukhus och FN-byggnader och använde vit fosfor mot civila. Omvärlden förfärades, den här gången hade de väl ändå gått för långt? Men Israel har mäktiga vänner, och en armé av försvarsadvokater beredda att ursäkta varje folkrättsbrott, varje mord på civila och som nu Niklas Wykman,MUFs ordförande,till och med massakrer på hjälparbetare, som han kallar "terrorister". Förmodligen var det denna gång Israel gick för långt. Inte för att 19 mördade och 60 skadade hjälparbetare slår 1400 palestinier rent numerärt, eller för att våldet denna gång är mer vidrigt. Utan för att de gett sig på västerlänningar. Världen har ju visat de senaste 60 åren att den ser mellan fingrarna med det mesta som Israel gör med palestinierna. Den kommer inte att se mellan fingrarna med detta.
Den israeliska armén har såklart sin propagandaversion färdig. Deras stackars soldater, som bara råkade borda flottan på internationellt vatten, blev attackerade. Naturligtvis säger de detta. Förmodligen låg desinformationsplanen redo på något skrivbord redan innan attacken, färdig att spridas till västmedia, som aldrig lär sig. Trots att Israels armé alltid, rutinmässigt ljuger och desinformerar. Lyckas de så några tvivel, och ge landets försvaradvokater någon slags story att hålla fast vid, hur otrolig den än låter i nyktert sällskap, så har de lyckats. På hemmaplan i Israel tillämpas nu direkt militär censur, inga uppgifter om skadade och döda får förekomma i pressen. Nu MÅSTE vi agera: Bryt EUs handelsavtal med Israel, och avbryt allt militärt samarbete genast. Skicka hem diplomaterna. Och inled så snart som möjligt den totala bojkott av israeliska varor som vi bara pratat om, alltför länge. Apartheidstaten Sydafrika tvingades till slut på knä efter år av internationellt solidaritetsarbete. Apartheidstaten Israel har alltför länge klarat sig ifrån samma behandling. (På hemmaplan, som en parentes, så måste naturligtvis Niklas Wykman avgå från alla sina politiska uppdrag omedelbart. Det finns gränser för hur vidrigt till och med en Israeltokig borgare får uttrycka sig om människor som riskerar sina liv för att hjälpa ett instängt och terroriserat folk.)
åg nyss Israels högerextreme utrikesminster Avigdor Lieberman säga att Israel "till varje pris" ska stoppa "provokationen" Ship to Gaza. Ja det är självklart otroligt provocerande för apartheidstaten att deras pågående blockad och utsvältning av Gaza och palestinierna där uppmärksammas, och att livsräddande förnödenheter, mat, byggmaterial och medicinska hjälpmedel kommer fram. Den helt medvetna strategin från Israels sida är ju att göra tillvaron så miserabel som möjligt för palestinierna. De kan välja mellan att "fortsätta leva som hundar, eller flytta", som Moshe Dayan, israelisk försvarsminster, uttryckte det en gång. Men Israels utarmingsstrategi trivs bäst utanför strålkastarljuset och i största möjliga tyssstnad. Därför är Ship to Gaza redan en propagandaförlust för landet, och en triumf för både palestinierna och den internationella solidariteten. Oavsett om konvojen kommer fram eller inte, så fäster den våra blickar på Gaza och en av världens längst pågående och mest orättvisa konflikter.
n tillopinionsmätning idag,enligtdenna har regeringen kört om oppositionen. Som alla vet så ska man ta enskilda undersökningar med en nypa salt. Men man anar ändå en uppåtgående trend för regeringen i flera mätningar. Egentligen inget att förvånas över. Svenska val brukar vara rysare och det har stått helt klart att det här kommer att avgöras på upploppet. Den stående kommentaren från höger är såklart att "nu har de rödgröna presenterat sin politik, vänsterpartiet har fått för mycket inflytande, och väljarna flyr skeppet som råttorna Titanic." Om det bara vore så. Sanningen är ju att det rödgröna budgetförslag som presenterades nyligen var en mycket försiktig historia, som inte rullar tillbaka högerregeringens skattesänkningar för de rika. Att ett förslag som faktiskt inte innebär några större förändringar presenteras som en skattechock i media säger en del om det politiska klimatet i Sverige.
Frågan är om de rödgröna inte skulle vinna på att våga mer. Utmana regeringen till en hårdare ideologisk fight. Som det ser ut nu så presenterar sig både alliansen och de rödgröna åtminstone när det gäller den ekonomiska politiken som två mittenblock som tävlar om mittenväljare, och som verkar förutsätta att svenska väljare hatar skatter. Tvärtom vet vi att skatteviljan är god i Sverige. Folk gillar tanken på en väl utbyggd och väl fungerande välfärdsstat och är beredda att betala för den. Om skattesänkningar vore nyckeln till väljarens hjärta så skulle regeringen Reinfeldt inte ha legat i strykklassen i alla opinionsmätingar sedan 2006. Väljarna har inte varit dummare än att de sett vilka som fått betala skattesänkarkarnevalen: sjuka, arbetslösa, alla som är beroende av offentliga trygghetssystem.
De rödgröna måste våga tala visioner. Var tog den fulla sysselsättningen vägen? Är den fortfarande begravd i ruinerna av Carl Bildts ekonomiska härdsmälta på 90-talet? Klassklyftorna har ökat stadigt i vårt land sedan 80-talets yuppieera. Jag tror säkert att alla tre rödgröna partier vill mer rättvisa; men hur formuleras den viljan konkret? Höjd skatt på inkomster över 40000 är ett steg i rätt riktning, men räcker inte för att rätta till effekterna av årtionden av högerpolitik. Var tog de stolta socialistiska målsättningarna vägen, nu när kapitalismen krisar runtomkring oss? I Tyskland föreslår de konservativa en skatt på valutatransaktioner, något som högern avfärdat som utopiskt och dåraktigt när vänstern väckt frågan. En rödgrön regering borde vara pådrivande för att reglera och beskatta finansmarknaderna, inte minst för att det är strategiskt viktigt: makten över ekonomin måste tas tillbaka från giriga spekulanter och bankirer.
Ekonomisk demokrati var ledordet för vänstern under löntagarfondsstriden, men vem pratar om det idag? Den för vänstern avgörande frågan om vem som har makten i samhället verkar ha reducerats till en kamp för att slippa mer privatiseringar. Ändå finns det saker en rödgrön regering skulle kunna göra som inte behöver föra på direkt kollisionskurs med storkapitalet. Inrätta lånefonder för arbetare som vill ta över väl fungerande företag som är på väg att läggas ner eller säljas ut. Ett löntagarägt SAAB hade väl varit att föredra framför ett som ägs av rysk maffia? Ge rejäla ekonomiska fördelar till kooperativa företag. Diskutera hur LAS kan stärkas istället för monteras ner. Ta tillbaka bortslumpad offentlig service som visat sig bli dyrare och sämre när den övergått i privat regi: elmarknaden är väl ett bra ställe att börja på.
Politik är som bäst när den är ideologisk och visar på de enorma skillnaderna som finns mellan höger och vänster. Tyvärr verkar både moderaterna och socialdemokraterna fortfarande sitta fast i trianguleringstänkande och vilja spela mittfältare. Alltså kommer valrörelsen 2010 att bli en nagelbitare, och väljarna har det inte lätt när de ska orientera sig.
esinformationsNämnden vänder blicken mot Colombia, och gillar det den ser. Kritvita karibiska stränder. Smaragdgröna bergsmassiv. Ekonomisk potential. God infrastruktur. Och förstås, en stabil demokrati. Landet styrs av den käre ledaren Alvaro Uribe, vars "tuffa program" för att komma tillrätta med knarkbaroner och gerillor gett resultatet att landet nu är "stabilare". Folkets stöd för den käre ledaren är "massivt". Och den käre ledaren har en "hederlig framtoning". Undrar om det finns två länder i regionen som bägge heter Colombia? För det Colombia jag känner till stämmer illa med den bild som Anders Bolling fantasifullt målar upp. När det gäller mänskliga rättigheter är landet Latinamerikas sorgebarn. Världens farligaste ställe att vara fackligt aktiv på. Människorättskämpar och andra aktivister mördas i drivor av såväl regeringens styrkor som paramilitära grupper, ofta med anknytning till regeringen. På 80- och 90-talet utraderades vänsterpartiet Unión Patriotica av en mängd riktade politiska mord, med avsändare regeringen och paramilitären. Upp till 5000 av partiets aktivister och politiker beräknas ha fått sätta livet till. Den pågående militära konflikten mellan regeringen, gerillorna och paramilitärerna har lett till enorma flyktingströmmar inom landet. 3,5 miljoner colombianer har drivits från sina hem. Sexuellt våld riktat mot kvinnor och barn är vanligt förekommande. Colombia är ett viktigt fotfäste för USA i regionen, olyckligtvis. Under täckmanteln "Plan Colombia" som påstår sig vilja bekämpa knarkandeln, expanderar USA sin militära närvaro. Den nuvarande amerikanske presidenten vill bygga sju nya baser i landet. Colombias knarkbaroner, förmodligen allierade med regeringen, oroar sig nog mindre för vad den militära upptrappningen kan innebära än Colombias grannländer, däribland Venezuela.
Den hederlige Uribe själv har en historia av nära kontakter med knarkmaffian, inte minst den ledgendariske kokainkungen Pablo Escobar och hans Medellinkartell. Ett nyligen släppt amerikanskt underrättelsedokument listar Uribe som en av Colombias viktigare knarkhandlare på 90-talet. Hans adminstration och politiska allierade har också varit indragna i en långlivad politisk skandal rörande samröre med paramilitära grupper. Förra året blev det känt att Colombias säkerhetstjänst länge spionerat på oppositionella grupper, politiska aktivister, människorättskämpar och fackföreningsmedlemmar och läckt information om dessa till paramilitära grupper. Andra höljdpunkter att minnas från hederlige Uribes presidenttid är militärens flinka användande av "falsos positivos", alltså att döda oskyldiga civila och klä upp dem i gerillaoutfit. DNs utrikesredaktion, visserligen med en historia av urspårningar, verkar den här gången helt ha irrat bort i en parallellvärld av dumpropaganda. Den liberala utrikespolitiska kompassen fortsätter snurra hej vilt. Om Colombia och Alvaro Uribe kan man säga mycket. Men "stabilt", "demokratiskt" och "hederlig" är inte de ord som först formar sig på tungan.
et blir mycket centerpartiet nu. Jag vet att man inte ska stanna och kika på en trafikolycka. Man ska definitivt inte skratta och peka finger. Jag rationaliserar för mig själv att det nog inte är nån olycka trots allt. Centern, vårt utan jämförelse rikaste parti, har förmodligen anlitat ett marknadsföringsgeni som yxat fram en ny och banbrytande strategi: låt väljarna skratta åt centerpartiet. Inte med dem, utan åt dem. Jag kan ana en logik där. Om man som centerpartiet blivit nyliberalt (ungefär 20 år efter att nyliberalism faktiskt var hett och trendigt) och inte tycker att politiken ska ha någon annan uppgift än att curla banan för storkapitalet och företagen, på vilket sätt kan man bättre illustrera detta än genom att ta på sig en clownnäsa och spela pajas? "Vi bygger ett bättre Sverige, ett leende i taget", liksom. Centerjonas Pettersson får iallafall mig att varggrina varje gång jag tittar på hans nya fräcka video. Spy Bar, Hugo Boss och plattskatt. Det är nåt rörande över "Stureplanscentern". Som Badlands Hyena konstarerar:
SvD idag recenseras en bok om Livets Ord, Ulf Ekmans skogstokiga högerkristna sekt i Uppsala (med förgreningar på andra håll i landet). Det har varit rätt tyst om sekt-Sverige på senare tid. Lite lustigt med tanke på att det liberala mediaetablissemanget upphöjt kampen mot "religiös fanatism" till det nya politiskt korrekta. Men det finns väl fanatism och fanatism. Den religiösa fanatism som praktiseras av vita människor, som heter Ulf Ekman, är inte så mycket att orda om. Han är ju nästan som oss. Mycket värre då med fanatiska bruna människor som heter Hassan. Vem vet vad de kan hitta på?
Tyvärr är det inte så mycket ett tolerant samhället kan göra för de olyckliga människorna som fastnar i sekternas garn. Man kan erbjuda en väg ut för de som orkar bryta sig loss. Men inte förbjuda manipulatörer att utnyttja andra människors svaghet. En sak som samhället emellertid kan göra är att inte med en endaste krona sponsra religiösa sekters verksamhet. Det borde vara en självklarhet. Idag kan sekter som Livets Ord, och nazistgrupper som Nationaldemokraterna, starta skolor och daghem bekostade av våra skattepengar. Vad som försegår där behöver man inte någon större fantasi för att begripa. Religiös och politisk indoktrinering, riktad mot barn och unga vuxna som ännu inte lärt sig tänka kritiskt själva. Jag känner inte till något annat land som har en liknande ordning. Men vi kan ju tacka folkpartiet liberalernas friskolereform för även detta. En rödgrön regering måste riva upp friskolereformen. Ett minimikrav är inga mer skattepengar till religiösa friskolor. Om miljöpartiet inte vill gå med på detta, låt dem ta debatten innan valet. Svenska folket förtjänar att få veta att de gröna tycker att det är helt i sin ordning att Ulf Ekman även fortsättningsvis ska ha en skattebekostad direktkanal in i unga människors hjärna och hjärta.
nligt den senaste SKOP-mätningenrasar Sverigedemokraternalångt ner under riksdagsspärren. Regeringen Reinfeldt gör inte heller särskilt bra ifrån sig. Jag är lite förvånad. Att Sverigedemokraternas ballong har spruckit har vi väl redan kunnat ana, de har i flera opinionsmätningar krupit tillbaka ner mot de nivåer där de hör hemma. Men i SKOPs mätningar har de hållit ut rätt länge. Man kan ju fundera på varför luften gått ur nu. De snurrar fortfarande runt i massmedias politiska bevakning på ett sätt som inget annat litet parti utanför riksdagen kan drömma om. De får antagligen mer medieutrymme än flera av våra riksdagspartier också, för den delen. Normalt borde en sån favorisering ge säkra väljarvinster och ett självförstärkande buzz. Men i Sverigedemokraternas fall har svenska folket visat sig vara rätt svårövertalat. Trots att massmedia sedan valet 2006 meddelat oss väljare att det är längst ut på extremhögerkanten som det intressanta händer - titta noga! förfäras! förtjusas! - så förblir främlingsfientlighet en perifer subkultur. Mest tilltalande för flashbackmän med muslimskräck och dragning åt revirpinkande.
Mer förvånande är att oppositionen håller ställningarna. Regeringen Reinfeldt har varit på hugget på sistone, och inte missat en enda chans att försöka plocka poäng på eurokrisen. Anders Borg har drillat övriga ministrar hårt: skyll arbetslösheten på finanskrisen! Påstå att Sverige klarat sig bättre än alla andra EU-länder! Koppla ihop oppositionen med den ekonomiska politik som förts i Grekland och Storbritannien! Rätt smart, om än ohederligt.
När nu Reinfeldt och Borg putsar på sin gloria som statsfinansiella genier så kan det ju vara läge att påpeka att de kom till ett dukat bord efter valet 2006, med rekordöverskott som de snabbt slarvade bort genom massiva skattesänkningar, mest för de rika. Hade vi haft en regering med andra prioriteringar än att berika överklassen under den här perioden så hade vi kanske sluppit segla om Finland i arbetslöshetsligan. Och, eftersom skattesänkningar till de rika är ett dåligt sätt att spendera budgetpengar om man vill få ut en ekonomisk stimulanseffekt, så hade säkerligen en vänsterregering hanterat den ekonomiska krisen betydligt bättre. Men det är klart, med tanke på borgerlighetens historia av självförvållade ekonomiska härdsmältor så kanske massarbetslöshet ska ses som ett framsteg? Såna poänger skulle ju den rödgröna oppositionen kunna göra. Men å andra sidan verkar det ju inte hjälpa hur mycket Reinfeldt, Borg och Odell spinner. Svenska folket kanske har bestämt sig redan?
När jag var ung och politiskt aktiv (älskar att inleda med "när jag var ung", jag planerar att bli en gnällig gammal farfar på äldre dar!) så var moderata ungdomsförbundet en kraft att räkna med. De var visserligen inte så politiskt vassa, men ordnade spritfester för tonåringar och tog i så att byxorna nästan sprack för att framstå som politikens busfrön. Fria Moderata Studentförbundet hade en ordförande som föreslog graderad rösträtt där de som hade mycket pengar skulle få mer att säga till om. De mest radikala ungmoderaterna bröt sig ur och bildade allmänt tokliberala Frihetsfronten. Genom diverse spex och upptåg lyckades den unga högern på det postmoderna 80-talet framstå som en ny och fräsch kraft, så länge man bortsåg från att de faktiskt ville återinföra 1800-talet.
Kanske är de unga centerpartisterna avundsjuka på MUF. Eller möjligen på Lars Vilks. Resultatet är iallafall en framkrystad, pinsam kampanj med slogans som "Fuck facket 4-ever!" som också - som av en händelse - vill återinföra 1800-talet. Jag var faktiskt först övertygad om att någon hade spelat ungomsförbundet ett spratt. Men skämtet visade sig vara CUF själva och passande nog har de satt på sig gröna clownnäsor!
Exakt varför de gillar 1800-talet berättar de inte i sin kampanj, men jag får gissa att det var de långa dagarna fyllda med produktivt arbete. 12, 13, 14, 15 eller 16 timmars produktivt arbete. På 1800-talet kunde "arbetslinjen" erbjuda även barn en väg ut från utanförskapet. Idag offras de av det diktatoriska facket, som ställer sig i vägen för allas chans att arbeta. Även 7-åringars. Förmodligen längtar de unga bondsönerna i CUF tillbaka till den tid då en bonde kunde hålla både drängar och pigor och minns statarsystemet med en nostalgisk tår i ögonvrån.
Personligen blir jag glad av CUFs nya kampanj. Av två orsaker.
För det första står det ju klart att den unga centern är spritt språngande infantil. Superduperfånig, helt enkelt.
För det andra har centern, landets rikaste parti, så mycket annonspengar att de kan visa för hela Sveriges befolkning exakt hur illa ställt det är med deras omdöme. Jag hoppas på massutskick framöver!
<p><span style="margin-right:6px;margin-top:5px;float:left;color:#66CCFF;background:#000;border:1px dotted #fff;font-size:80px;line-height:75px;padding-top:1px;padding-right:3px;padding-left:3px;font-family: Times new roman, Verdana, Arial;">M</span>
omom det inte räckte med de sparpaket som Grekland och andra länder påtvingas, som ytterligare kommer att förvärra det svåra ekonomiska läget, tar nu EU ett jättekliv i riktning mot den byråkratstyrda superstat som Nej-sidan varnade för innan folkomröstningen. Enligt förslaget ska medlemsländerna tvingas skicka in sina budgetar till EU-kommissionen för OK-stämpel - redan innan de folkvalda politikerna i medlemsländerna har haft en chans att ta ställning.
Det är rätt häpnadsväckande. Och om det här förslaget förverkligas så krävs inget mindre än en ny folkomröstning om medlemskapet för Sveriges del. Nog för att vi visste att en hel del av vårt självbestämmande skulle överlåtas till Bryssel med EU-medlemskapet, men ingen har fått en chans att ta ställning till om EU ska ha möjlighet att detaljstyra vår ekonomi. Ingen svensk och inte heller någon annan EU-medborgare.
På ett sätt är det en logisk följd av Eurosamarbetet. EMU och Euron (som den svenska borgerligheten vill ansluta oss till fortfarande...) skapar kriser som den i Grekland. Det är själva poängen med valutaunionen. När en ekonomisk kris drabbar ska den inte kunna hanteras genom att valutan blir billigare, som vår flytande krona fortfarande kan. Istället är det lönesänkningar och nedskärningar som ska göra landet "konkurrenskraftigt". Men följden blir en dödsspiral där man svälter sig till ekonomisk anorexi. Om man dessutom flyttar den beslutande makten över budgeten till Bryssels byråkrater så kan inga folkliga protester i världen ändra en ekonomisk politik som offrar löntagarnas och de fattiga på krisens altare.
De som aldrig får sitta med vid bankettbordet ska fortsätta betala notan för kalaset, och de ska förvägras ens den teoretiska möjligheten att välja en annan väg.
u när Lars Vilks återigen blivit kränkt när han utövar sin rätt att kränka passar många på att veva den tröttsamma cirkusen runt honom ett varv till. Och spelar därmed med i farsen. Vilks har ju själv meddelat att vi alla ingår i en enda stor konsthappening med honom i mitten, och att alla reaktioner, avståndstaganden såväl som uppmuntrande tillrop, är penseldrag på hans duk. Själv är jag bara less. Jag skiter faktiskt i om Lars Vilks bara är en avdankad konstnär som ser chanser att pimpa upp sin falnande karriär genom att visa bilder av män i Muhammedmask som har sex med varandra, eller om han faktiskt drivs av någon slags tro på att han förändrar samhället till det bättre genom att spela rasister händerna med sina stereotyper. Det känns urlakat och unket, och det är ju rätt sorgligt om det ska suga allt syre ur rummet för den relevanta och spännande konst som faktiskt görs, men som inte toppar löpsedlar eftersom den väljer mindre tacksamma angreppspunkter än muslimer. Det hade varit trevligt om jag åtminstone hade kunnat inbilla mig att Vilks visar upp män i profetmasker som har sex med varandra för att slå ett slag för homosexuella, snarare än för att det är det bästa sättet att reta upp ortodoxa muslimer. Men vem tror egentligen det?
Uppdatering: Motbilder skriver lite mer utförligt och Bulten i Bo gör en jämförelse:
Bloggaren Biology & Politics noterar som jag det osmakliga i att media nu släpar fram "nationalekonomen och Östeuropakännaren" Anders Åslund, som har mycket på sitt rymliga samvete, som någon slags auktoritet. Hur många staters ekonomiska kollaps måste man vara medskyldig till innan glorian halkar på sned? Flera skribenter drar paralleller till svältkursekonomin på 20- och 30-talet. Den som gav oss en Adolf Hitler i Tyskland och en fascistisk våg som svepte över hela världen. Lärdomen från andra världskriget var att man inte ska tvinga stater att spara sig till döds. Men svältkursekonomin gjorde comeback på 80-talet i form av nyliberalism, och det är nyliberalismens misslyckade teorier som nu tvingar in Grekland i en dödsspiral, där nedskärningar och lönesänkningar ytterligare spär på en redan allvarlig ekonomisk kris. Det är svårt att undgå att notera att det nu är järnhandskarna som plockas fram, när det är länder som krisar. När det var banker och finansvalpar som fick oreda i räkenskaperna var det silkesvantar och ingen ände på nollorna i räddningspaketen. Och väldigt låga krav på motprestationer.
Den tyske ekonomen och tidigare chefen för Bundesbank Hans Tietmeyer sa inför sjösättandet av EMU att valutaunionen var som en ”tryckkokare utan säkerhetsventiler”. När möjligheten att devalvera sig ur kostnadskriser försvunnit skulle ”fackliga och sociala rättigheter kokas mjuka – eller till mos”. Med sitt prat om lata greker vill Svenska EMU-vänner nu hindra oss att se att Greklands kris perfekt illustrerar Tietmeyers tes. Grekerna sitter instängda i tryckkokaren, och det är EMU:s konstruktion som fört dem dit.
Detlåter som att vänsterpartiets pågående kongressär en förvirrande tillställning - för journalisterna. Vänsterpartistiska kongresser brukar ju annars vara mums för media, som älskar rejäla politiska holmgångar. Nu lyser de gamla konflikterna med sin frånvaro, så media får vända på alla stenar i jakten på nya. SvD slår till exempel upp vänsterpartiets"högervridning"stort. Men logiken brister. Att man kompromissat i en budgetmotion innebär inte nödvändigtvis att man övergett sina ståndpunkter. Vänsterpartiet kan återkomma inför nästa budget, när det ekonomiska läget stabiliserat sig, med förslag på fler och mer substansiella skattehöjningar med omfördelande profil. Det är politiskt nödvändigt för vänstern att en regeringsmedverkan faktiskt lämnar ett Robin Hood-avtryck på det svenska samhället. Under den borgerliga regeringen har klassklyftorna vuxit rekordsnabbt. Den utvecklingen måste vänsterpartiet vända. Men det ju inte skattehöjningar i sig som är målet. Vänstern bör formulera några viktiga mål på vägen mot ett mer rättvist samhälle: det kan vara full sysselsättning, att utrota barnfattigdomen, omvandla deltider och vikariat i den offentliga sektorn till heltider, höjda löner i kvinnoyrken, en tandvårdsreform, eller varför intesex timmars arbetsdag? När de politiska målen är formulerade ser man hur mycket de kostar, hur mycket skatterna kan behöva höjas och vilka som har råd att betala lite extra för allas gemensamma bästa. Gör man tvärtom så blir det rätt abstrakt.
Men såklart kan man inte lova guld och gröna skogar och allt smör i Småland i en enda budget, eller ens för en mandatperiod. Speciellt inte i en lågkonjunktur. Förslaget till valplattform gör en rätt vettig prioritering av vilka frågor som partiet ska satsa på de kommande fyra åren. Speciellt glad är jag över att partiet tar integritetsfrågorna på allvar. Piratpartiet körde visst fast i Brysselgeggan och verkar vara uträknade på förhand inför årets val. Något parti i den svenska riksdagen måste vara en garant för att storebrorssamhället, som den borgerliga regeringen gett nya monstruösa befogenheter, inte tillåts svälla ytterligare utan tvärtom rullas tillbaka. Och vilka är mer lämpade att utföra den uppgiften än det parti som under större delen av sin historia avlyssnats, trakasserats och åsiktsregistrerats av SÄPO och IB? Jag är för min del inte orolig över någon högervridning. Vänsterpartiet är ett klokt parti med en stark ideologisk självkänsla. Däremot är jag orolig över att man, som på 90-talet, ska fintas bort i förhandlingarna med sossarna och miljöpartiet. Sossarna är ju vana vid makt och är fortfarande ett väldigt stort och starkt parti. Och miljöpartiet är i många frågor ett borgerligt parti. När vänstern samarbetade med dem och Göran Perssons blev det lite av två slår den tredje. Trots vänsterpartiets valframgångar fick de knappast gehör för sina profilfrågor. Det kan man inte kosta på sig igen.
Med en känsla av deja vu följer jag rapporteringen från
se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article7084088.ab" target="_blank">Grekland. Det känns som svenskt nittiotal. Kommer ni ihåg: "vi har levt över våra tillgångar"? Att det inte finns något "vi", att vissa aldrig lever loppan på snabba, lätta pengar, och att andra alltid gör det, fick liksom inte plats när ekonomerna och den politiska eliten skulle tala allvar med oss. De senaste dagarna har jag lärt mig att grekerna har för låg pensionsålder, för höga löner åt statsanställda och för låg produktivitet. I går hade en TV-kanal till och med släpat fram skräcködlan och nationalekonomen Anders Åslund, som efter att ha dragit sitt strå till stacken i raserandet av den svenska modellen åkte över till Ryssland och bidrog till utplundringen av det landets gemensamma tillgångar och den efterföljande sociala härdsmältan. Är det nu Grekland som ska åtnjuta Åslunds ömma omsorger? Mitt i allt ojande över oansvariga greker som levt lyxliv talas det tyst om euron och EMU-samarbetet, åtminstone på den här kontinenten. Paul Krugman däremot törs äntligen ta bladet från munnen. Grupptänkandet kanske avtar i styrka med avståndet:
Den svenska 90-talskrisen, också en följd av en valuta låst till EUs valutasamarbete, kunde till slut pareras genom att vi släppte vår krona fri. Den sjönk något i värde, vilket gjorde att vi fick fart på vår export igen. Trots en radda sparpaket och nedskärningar, åtgärder som krymper ekonomin och förvärrar en ekonomisk kris, kunde vi så småningom vända skutan. Grekerna sitter fast i skiten. Med euron som gemensam valuta kan de bara försöka parera genom att sänka löner och skära ner i offentliga utgifter. Och kan inte se fram emot någon ljusning vid horisonten i form av en billigare valuta.
Det blir allt tydligare att eurosamarbetet är en tvångströja för EUs ekonomier. Något som vänstern sagt hela tiden. EU är inte USA, utan en massa medlemsstater med väldigt skilda ekonomiska förutsättningar. En enda valuta, och en enda ekonomisk politik, kommer att fortsätta skapa ekonomiska och sociala kollapser, som den som nu fört Grekland till revoltens rand.
"Det är ju lätt för dig som tjänar väldigt bra att säga att det är bra med löneskillnader, men den som inte har råd att gå till tandläkaren, den som inte kan köpa en cykel till sitt barn, den som inte har råd att åka utomlands... den kan ju inte säga att det är positivt med löneskillnader!"
Mattias Svenssson och Sanna Rayman spelade på bortaplan i Debatt när temat var klass. Men jag förstår dem. Skulle inte heller vilja gå en match mot Johan Ehrenberg och Linderborg på det temat.
Ehrenberg fick också in några klockrena. Bland annat påpekandet i början om att vi är rädda för att tala om klass. Vi går gärna omvägar för att slippa sätta problem i sitt rätta sammanhang, det socio-ekonomiska, som det så fint heter. Istället talar vi om "kvinnoproblem", när vi diskuterar ofrivilliga vikariat och deltidsarbete, "invandrarproblem" när vi pratar om arbetslöshet, eller varför inte "lathet" när vi förklarar nyfattigdomen. Den rasistiska tokhögern brukar göra ett stort nummer av att påstå att deras etnoporr är "politiskt inkorrekt". Skitsnack. Den offentliga diskussionen har varit upptagen av medelklassens etnoångest åtminstone det senaste årtiondet. Det är en diskussion som inte hotar några maktstrukturer, tvärtom. Att kritisera klassamhället däremot, där kan vi snacka om politiskt inkorrekt! Inte något för väluppfostrade pojkar och flickor.
Expressen har börjat valkampanja för borgerligheten, och tänker minsann inte avstå från något argument mot oppositionen. Även de sinsemellan motsägande går bra. Som vi vet är ju svenska folket mentalt handikappat och har säkert också dåligt minne.
"Om de rödgröna vinner valet är vi tillbaka i 80-talets marginalskatteträsk. Det ska straffa sig att att plugga vidare, jobba extra eller ta ett chefsjobb."
Lite längre ner kallar ledarsrkibenten de rödgrönas blygsamma skattehöjningar för höginkomsttagare för "drakoniska" och "vansinne". Men påpekar också att"Socialdemokraterna har lyckats få Vänsterpartiet att svälja en historisk inkomstskattesänkning på 70 miljarder kronor".
Alltså, oppositionen avstår från att rulla tillbaka de borgerligas skattesänkningar, vilket är nesligt för Lars Ohly, vars romans med "högskattesamhället" sägs vara över. Samtidigt kommer dock oppositionens förslag att leda oss tillbaks till 80-talets "drakoniska skatteträsk", och ingen jävel kommer att plugga vidare, eller ens arbeta. Inte särskilt hårt iallafall. Jag brukar också bli lite yr i skallen av allt pollen såhär års. Mitt tips till Expressens ledarredaktion: stäng fönstren och ta en antihistamintablett!
Denrödgröna skuggbudgeten är väl inte så pjåkig.Skatter på koldioxidutsläpp, alkohol och tobak, förmögenheter och inkomster över 40000 i månaden. Skaplig satsning på utbildning och praktik. Dubbelt så många hyresrätter som den här mandatperioden. Rejäla investeringar i höghastighetståg och kollektivtrafik. Förbättringar av a-kassan och sjukförsäkringen. Någrarätt försiktiga reformer med en rättvis fördelningsprofil.Men det räcker inte! Det är oroväckande att de borgerliga skattesänkningarna inte rullas tillbaka. Den nuvarande regeringen har med sin politik medvetet vidgat klassklyftorna. De har nu nått sin högsta nivå sedan SCB inledde sina mätningar. En helt logisk följd av fyra års manisk skattesänkarpolitik från de borgerligas håll, som gett mest till de som har mest, och låtit de lågavlönade och de som är beroende av de offentliga trygghetsssystemen ta smällen. Om den här utvecklingen ska kunna vändas måste de rödgröna ha större ambitioner än så här. Anser man det politiskt olämpligt att rulla tillbaka borgarnas så kallade jobbskatteavdrag så får man höja andra skatter. De rikaste och den övre medelklassen, har gödslats med pengar det senaste årtiondet. De kan vara med och bidra mer till vår gemensamma välfärd! Det har från vänsterpartiets sida sagts att man inte vill ställa några ultimatativa krav i det rödgröna samarbetet. Men några principer bör partiet hålla heliga inför en regeringssamverkan:
Att inte medverka i en regering som låter klassklyftorna växa mer, eller för den delen nöjer sig med att de står stilla på dagens nivå. Det krävs en offensiv fördelningspolitik för att rulla tillbaks de orättvisor som 20 års högerpolitik skapat och förstorat.
Det ger också att man inte kan acceptera en politik som passivt förvaltar massarbetslöshet. Borgarna må ha misslyckats kapitalt med sin "arbetslinje". Men tidigare socialdemokratiska regeringar har vägletts av samma nyliberala doktriner som Reinfeldt och Borg, som ser en "jämviktsarbetslöshet" på runt fyra procent som en nödvändighet. Målet måste vara full sysselsättning, varken regeringens massarbetslöshet eller Tomas Östros 6,7 procent.
PS: Regeringen och dess nyttiga idioter försöker redan spinna det här till en kamp mellan "bidragslinjen" och "arbetslinjen". Det är ju rätt fläskigt, från en regering som gett oss en massarbetslöshet på snart tio procent...
finns det någon anledning att förvånas? Israel är en folkrättsförbrytare av gigantiska mått. Israel använder våld närhelst de vill, utan att rädas några konsekvenser. För två år sedan mördade den israeliska armén 1400 Gazabor, mestadels civila, många barn. Bombade sjukhus och FN-byggnader och använde vit fosfor mot civila. Omvärlden förfärades, den här gången hade de väl ändå gått för långt? Men Israel har mäktiga vänner, och en armé av försvarsadvokater beredda att ursäkta varje folkrättsbrott, varje mord på civila och som nu 
program" för att komma tillrätta med knarkbaroner och gerillor gett resultatet att landet nu är "stabilare". Folkets stöd för den käre ledaren är "massivt". Och den käre ledaren har en "hederlig framtoning". 
ledgendariske kokainkungen Pablo Escobar och hans Medellinkartell. Ett nyligen släppt amerikanskt underrättelsedokument 
Euro and renegotiating its debt. Argentina tried the "internal devaluation" strategy from mid-1998 to the end of 2001, suffering through a depression that pushed half the country into poverty. It then dropped its peg to the dollar and defaulted on its debt. The economy shrank for just one more quarter and then had a robust recovery, growing 63 percent over the next six years. (By contrast, the "internal devaluation" process promises not only indefinite recession but a long, very slow recovery if it "works" - as we can see from the IMF's 
ansluta oss till fortfarande...) skapar kriser som den i Grekland. Det är själva poängen med valutaunionen. När en ekonomisk kris drabbar ska den inte kunna hanteras genom att valutan blir billigare, som vår flytande krona fortfarande kan. Istället är det lönesänkningar och nedskärningar som ska göra landet "konkurrenskraftigt". Men följden blir en dödsspiral där man svälter sig till 
Hitler i Tyskland och en fascistisk våg som svepte över hela världen. Lärdomen från andra världskriget var att man inte ska tvinga stater att spara sig till döds. Men svältkursekonomin gjorde comeback på 80-talet i form av nyliberalism, och det är nyliberalismens misslyckade teorier som nu tvingar in Grekland i en dödsspiral, där nedskärningar och lönesänkningar ytterligare spär på en redan allvarlig ekonomisk kris. Det är svårt att undgå att notera att det nu är järnhandskarna som plockas fram, när det är länder som krisar. När det var banker och finansvalpar som fick oreda i räkenskaperna var det silkesvantar och ingen ände på nollorna i räddningspaketen. Och väldigt låga krav på motprestationer.
EMU-samarbetet, åtminstone på den här kontinenten. Paul Krugman däremot törs äntligen ta bladet från munnen. Grupptänkandet kanske avtar i styrka med avståndet:
Alltså, oppositionen avstår från att rulla tillbaka de borgerligas skattesänkningar, vilket är nesligt för Lars Ohly, vars romans med "högskattesamhället" sägs vara över. Samtidigt kommer dock oppositionens förslag att leda oss tillbaks till 80-talets "drakoniska skatteträsk", och ingen jävel kommer att plugga vidare, eller ens arbeta. Inte särskilt hårt iallafall. 
håll, som gett mest till de som har mest, och låtit de lågavlönade och de som är beroende av de offentliga trygghetsssystemen ta smällen. 
