Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig varit ett fan av Mona Sahlins politiska linje. Hon skickades ut som pansarbryterska av högersossarna på 90-talet, när LO skulle knäckas och nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten inledas. Bilden av Mona som tittar in i kameran och talar om för oss att "vi har levt över våra tillgångar" sitter nog djupt etsad i många vänstermänniskors näthinnor. Vilka vi? Hur kunde ett arbetarparti hamna så snett?

Som partiledare har hon  inte profilerat sig lika tydligt som högersosse. Förmodligen har hon medvetet valt att vara diffus. Men chansen att hon som statsminster skulle ha valt att bryta med sin tidigare politiska linje -  högersvängen på 90-talet - får väl betraktas som minimal. Så rent politiskt sörjer jag inte. På ett personligt plan däremot känns det lite trist. Människan Mona Sahlin växte exponentiellt i mina ögon under valrörelsen 2010. Från att ha verkat osäker på om hon överhuvudtaget ville vara partiledare och statsminister klev hon definitivt fram och axlade den förvisso tunga manteln som socialdemokratisk partiledare med siktet inställt på landets tyngsta politiska ämbete. Hon lyckades till slut med konststycket att vara både människa - sårbar och ibland osäker - och megatung proffspolitiker. Vi behöver fler såna som Mona Sahlin, som visar oss att politiker är människor, inte bara maskiner.

Nu var inte svenska folket redo för henne, och uppenbarligen inte heller det socialdemokratiska partiet. Förhoppningsvis avvisades hon inte för sin mänskliga sårbarhets skull, utan för den politiska högerlinje som hon identifieras med. Blairismens tid är förbi, må den vila i frid. Ett socialdemokratiskt parti som glömmer sina egna grundsatser och ser som sin uppgift att rulla tillbaks sina egna sociala reformer har inget existensberättigande alls. Det finns redan liberala partier. Frågan är väl om det är den slutsatsen som sossarna i Sverige kommer att dra framöver. I en tid då tunga europeiska socialdemokratiska partier som det tyska och det brittiska insett att mittenvägen leder rakt ut i den politiska öknen verkar det svenska partiet fortfarande vara högersossarnas lekstuga. När det nu undantagsvis diskuteras politik, men för närvarande verkar debatten helt snöat in på personkonflikternas revirpinkande. Det är dåliga nyheter för hela den politiska oppositionen.

För vänsterpartiets del borde sossarnas eftervalsdebatt tjäna som exempel på hur man inte ska göra. Allmänt internt kaos gynnar bara våra politiska motståndare. Istället måste det ske en ordnad reträtt och snabb omgruppering. För vänstern behöver också politisk och organisatorisk förnyelse - för att inte tala om personell. Sverige förtjänar en stark och effektiv vänster som kan ta fajten för de arbetslösa, mot rasism, för en ekonomisk politik som gynnar alla, inte bara de rika och välmående. Ju snabbare arbetarrörelsens två partier kommer upp på banan igen, desto bättre för vårt land.