Där ligger väl egentligen problemets kärna. Borgerligheten och den förborgerligade socialdemokratin, verkar se extremhögern som ett problem som ska mötas med parlamentariskt finlir och politiska finter. Det funkar inte så.

Den rasistiska extremhögern fyller upp det politiska vakuum som uppstår när arbetarrörelsen, socialisterna och socialliberalerna, slutat drömma om ett bättre samhälle och en bättre värld. Slutat kräva mer rättvisa. Vidgad demokrati. Slut på marknadsfundamentalismens tvångströja. Omfördelning av resurser från de rikaste till de som inte har det så flott. Arbete åt alla. Bra bostäder till rimligt pris. Bättre arbetsplatser. Och alla andra visioner som såväl den radikala som den reformistiska vänstern brunnit för genom sin historia. Vår historiska uppgift är att driva på för ett samhälle där alla får plats och alla kan  leva ett gott liv. Det är en uppgift som borde göra oss både stolta och kamplystna!

Slutar vi driva på så lämnar vi fältet öppet för extremhögerns blodhundar, som skickligt använder sig av detta samhälles brister för att spela ut olika svaga grupper mot varandra. Ska vi ta hand om invandrarna eller pensionärerna? Varför måste vi välja, när det finns pengar att göra både och? Extremhögerns blodhundar är i slutändan bara springpojkar åt det kapitalistiska systemet. Vi borde vara mindre rädda för extremhögern än bristen på visioner och ideologisk debatt i våra egna led.

(Nej, det här är inte först och främst en känga åt mitt eget parti. Visst behöver vi också självrannsaka, men andra lever i ett större ideologiskt vakuum.)

Det bär mig emot att länka till slasktratten Expressen, men Ann-Charlotte Marteus ger mig tyvärr inget val (igen!)