åde USA och EU har blivit påkomna med byxorna nere i arabvärlden. Ställda inför valet mellan att stödja de diktatorer som man sedan länge odlat vänskapliga relationer med (och krängt övervakningssystem och avvisat tortyrmärkta politiska flyktingar till) eller att ta ställning för de demokratirörelser som slåss med livet som insats för rättigheter som vi i väst tar för givna, har man valt diktatorerna. Allt enligt principen "man vet vad man har men inte vad man får". Hellre en skurk som dansar efter vår pipa och förser oss med säkra oljeleveranser än folkstyre.

I Libyen har den utrikespolitiska doktrinen prövats hårt, eftersom Khadaffi som man kunde vänta sig använt ultravåld mot sitt revolterande folk. Reaktionerna från omvärlden har varit ljumma och överslätande. Man har talat om "stabilitet", ett kodord för stöd till diktatorerna, och vår svenske utrikesminster, som "inte vill ta ställning" har hamnat i dåligt sällskap av bland andra Italiens Silvio Berlusconi, Khadaffis bäste vän i EU.

Igår sprack kedjans tyngsta länk när USA genom Obama krävde Khadaffis avgång. Sent ska syndaren vakna, men det är väl lättare för USA att kräva demokrati i Libyen än i Egypten och Tunisien, med tanke på att deras diktatorer tillhörde den nära vänkretsen. Nu när USA klivit fram och ryckt åt sig ledartröjan är frågan om Carl Bildt kommer att fortsätta att krumbukta och slingra sig med diverse ursäkter för att slippa agera? Det börjar ju nästan bli komiskt att följa Bildt, som ju inte direkt vägde orden på guldvåg när Ryssland invaderade Georgien, eller 1989 när järnridån började rämna. Då gick det bra att kräva baltstaternas självständighet och diktatorers avgång. Men när samma sak händer i Nordafrika låter vår utrikesminister och stora delar av borgerligheten faktiskt skrattretande lika de små kommunistpartier till vänster om VPK som in i det sista klamrade sig fast vid sina illusioner om öststatskommunismen. Också de föredrog då en stabil diktatur framför att ge folket möjlighet att själva utse sina ledare. Men jag skulle nog påstå att vänstern som helhet reagerade otroligt mycket sundare på de folkliga revolterna i Östeuropa 1989 än vad högern som helhet reagerat på demokratirörelserna i arabvärlden. Man behöver inte leta länge innan man hittar någon borgerlig agitator eller extremhögermegafon som påstår sig veta att bara islamism kan bli följden om vi ger araber själva en möjlighet att välja sina ledare. Vad jag minns kom ingen på vänsterkanten med några såna tvärsäkra profetior om vad demokratiprocesserna i Öststaterna skulle mynna ut it. Tvärtom var de flesta reaktionerna positiva.

Vänstern känner, skulle jag påstå, instinktivt att det är rätt att göra uppror mot auktoriteter. Högern har alltid varit auktoriteternas försvarare och den kraft som försökt bromsa alla samhälleliga framsteg. Kanske det trots allt är rätt logiskt - moderaterna varnade för "suset från den antågande barbarskogen" när den allmänna rösträtten infördes i vårt land, trots deras motstånd. Hundra år senare räds man "suset från den antågande barbarskogen" i arabvärlden.

Det är inte bara tragiskt för de människor som nu slåss på Libyens gator med livet som insats att vår svenska höger är så avigt inställd till deras kamp, och att EUs utrikesministrar hellre talar om "stabilitet" än demokrati. Det kommer också att slå tillbaks mot oss själva. EU och Sverige har här försuttit en historisk chans till ett närmande mellan Europa och våra grannar söder om medelhavet. De sträckte ut sin hand mot oss, vi hötte med en knuten näve åt dem. Kanske det i slutändan är Europa som har en demokratiläxa att lära, av befolkningarna på gatan i Libyen, Egypten och Tunisien?

Den omedelbara konsekvensen för Sveriges del måste bli att vår utrikespolitiske talesman Carl Bildt gör som Obama och kräver Khadaffis avgång. Sen kan han ju verkställa sin egen. Skamgränsen är sedan länge passerad.