Kongresstankar en vecka efteråt


V

ar partikongressen i Uppsala ett kliv åt höger? Eller kanske ett steg åt vänster? Är vänsterpartister ett gäng oberäkneliga individualister, som röstar efter eget huvud och gärna sätter partistyrelsen på pottan?


Två saker en njuter av i efterhand som ombud är att 1) ha deltagit på en partikongress som var en verklig  nytändning och också skildrats så i media (när mamma meddelar att hon funderar på att bli medlem efter att ha följt kongressen på TV så vet en att det gått bra) och 2) ha satt myror i huvudet på vårt politiska kommentariat. Den bild av partiet som de brukar förmedla, med autopiloten inkopplad; "traditionalister" som slåss mot "förnyare", var aldrig särskilt insiktsfull. Politik är större än den sortens påklistrade etiketter, som kräver att vi ska yxa av alla utstickande delar hos oss själva för att passa in i en fyrkantig mall. På partikongressen 2012 slapp vi etiketterna. Om den upplevdes som oberäknelig av kommentariatet så var det kanske för att vi var mer inriktade på sakpolitik än ideologiskt krypskytte? Jag tror till exempel inte att jag hörde ordet kommunism nämnas en enda gång. Vilken skillnad mot den senaste kongress "inom familjen" jag deltog på, med ungdomsförbundet någon gång sent 90-tal. En del surdegar kanske helt enkelt självdör?


Visst verkade ombuden känna sig fria att rösta efter eget huvud. I vår Stockholmsdelegation märktes inte ens skuggan av en partipiska. Bra! Men partistyrelsens remissvar och valberedningens förslag går fortfarande igenom i nio fall av tio, och väger därmed för tungt kan jag tycka. Det blir nog en bieffekt av ett så späckat schema som det vi hade i Uppsala - hundratals motioner som sträcker sig över ett  brett spektrum av frågor plus partiledarval. Ombuden kan omöjligen sätta sig in i allt, och alla argument hinns inte med i tidspressen. När man tvivlar röstar man med PS.


Jag åkte till Uppsala och hoppades kunna hjälpa till
att rösta fram några förändringar i vänsterpartiets politiska profil:


Arbete åt alla!


En tydligare betoning av kampen mot arbetslöshet, för full sysselsättning. Under större delen av Sveriges 1900-tal det självklara målet för den förda ekonomiska politiken. Inte längre. I teorin vill alla bekämpa arbetslösheten. Till och med regeringen sägs stå för en "arbetslinje". Ändå har vi massarbetslöshet. För i praktiken gillar högern att hög arbetslöshet flyttar makten på arbetsmarknaden från löntagare till arbetsgivare. Och därför tvingas folk förnedra sig såhär!


Trots fina ord så har också (s) och (mp) gett upp den fulla sysselsättningen. (Sd) är bara intresserat av arbetslöshet om den går att skylla på invandrare. Det krävs ett parti som inte räds att använda alla verktyg som politiken  förfogar över för att återskapa full sysselsättning. Det krävs politiskt mod och en pedagogisk talang. I den svenska debatten de senaste 20 åren har det låtit som om arbetslösheten berott på högre makters nycker. Regn, sol och arbetslöshet, liksom. Att påpeka att stat och politik kan påverka den genom politiska val har fått den politiska inkvisitionen att vässa sina knivar. Inte desto mindre är det så. Våra regeringar 1991-2012 har valt  inflationsbekämpning före full sysselsättning. Det går att göra andra val. När till och med Lars Calmfors är ute och efterlyser ett sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken har pendeln börjat svänga åt vårt håll.


I Framtidskommissionens slutrapport heter det
"Koppla alla våra förslag till jobben!". De skriver: "Allt vi föreslår kommer att skapa jobb eller bidra till att jobb uppstår på något sätt". I det av kongressen antagna Strategidokumentet står : "Vi måste genomgripande vara det parti som har en alternativ och trovärdig ekonomisk politik för full sysselsättning." Det är i sig inget nytt. Men jag hoppas att partiet tar till sig Framtidskommisionens ord och låter jobbperspektivet genymsyra allt vi gör. Så mycket annat av det vi vill uppnå, exempelvis integration och minskade klassklyftor, är helt beroende av en politik för full sysselsättning.


Är det då goda nyheter att kongressen beslutade att flytta upp frågan om arbetstidsförkortning högt på dagordningen? Jag är tveksam. Framförallt till hur många nya jobb som exempelvis en 35-timmarsvecka skulle skapa. Erfarenheterna från Frankrike är vad jag förstått inte så uppmuntrande när det gäller nya jobb. Som en miljöreform, och en livskvalitetsreform är sex timmarsarbetsdag toppen! Både vår planet och vi själva skulle må bra av att att vi tar ut produktivitetsvinster i kortare arbetstid istället för ökat konsumtionsutrymme. Men i ett läge med massarbetslöshet - vad blir viktigast? Att satsa en massa pengar på att sänka arbetstiden för de som redan har jobb, eller att skapa jobb genom nyanställningar i offentlig sektor och en expansiv ekonomisk politik? Inte ett självklart val.



Vassare miljöprofil
!

Kongressen satte tydligt ner foten om klimatfrågan. Det är bra. Efter klimatfiaskot i Köpenhamn har jag mer eller mindre släppt den bollen och många med mig. Det är dags att vänsterpartiet plockar upp den. I ett läge där miljöpartisterna verkar måttligt intresserade av miljöfrågor så har vi ingen ursäkt. Jorden blir varmare och våra möjligheter att göra något åt detta mindre ju längre vi väntar.


Diskussionen om tillväxtens innehåll
och gränser har vi länge skjutit framför oss, men den är, liksom klimatfrågan, oundviklig. Att miljöpartiet stärkt sin  ställning hos väljarna på senare tid har betytt förvånansvärt lite för att flytta fram positionerna i debatten om klimat och tillväxt.  Ett halvborgerligt mittenparti orkar kanske inte tänka tillräckligt visionärt? Förhopppningsvis kan en starkare vänster injicera de visionerna som (mp) saknar i debatten om vår planets framtid. Den diskussion om ekonomisk tillväxt som startat inför partikongressen måste fortsätta!



Deltagande demokrati
!

Slutligen så hoppades jag att kongressen skulle välja att lyfta frågan om deltagande demokrati till högre höjder. På arbetsplatserna, i bostadsområdena  såväl som i vänsterpartiets inre liv.  För fast den vänster som jag tillhör alltid varit känslig för orättvis fördelning av ekonomiska resurser, så har man ofta haft svårt att se den andra stora obalansen i vårt samhälle, som handlar om makt och hierakier. Det är kanske förståeligt att ett parti som arbetar parlamentariskt, ibland själv är arbetsgivare i det offentliga, och under större delen av 1900-talet tillhörde den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen har haft en blind fläck för hierarkier och maktkritik. Men att nu bara överlämna dessa frågor till den lilla syndikalistiska och anarkistiska vänstern är en intellektuell slapphet som vi inte kan kosta på oss. Människor idag är välutbildade och demokrativana. De vill själva få vara med och påverka. Både på jobbet och när de använder offentliga tjänster. Om inte den möjligheten ges, öppnas dörren för privatiseringar.


Demokrati är en process med ett egenvärde,
som får de inblandade att växa. Vänstern måste fördjupa sin demokratisyn och därför var det trist och lite förvånande att motionerna om arbetsplatsdemokrati i såväl det privata som offentliga avslogs, tillsammans med flera motioner som ville förnya vänsterpartiets traditionellt folkrörelsehierarkiska strukturer. T.ex. genom medlemsomröstningar. Åtminstone bra att vi bestämde att regeringsunderlaget inför valet 2014 måste förankras så demokratiskt som möjligt i förväg. Men det räcker inte. Diskussionen måste fortsätta och landa i bättre ställlningstaganden nästa kongress.


Men trots att allt inte gick min väg är jag mycket nöjd med kongressens helhet. Färdriktningen som den angav pekar åt helt rätt håll. Fokuset var i stort sett konstruktivt och vi slapp sura debatter om symboltunga tvistefrågor som i praktiken har minimal betydelse för våra väljare (kommunism, Libyeninsatsen...).
Bra också att PS stärkte sin miljöprofil i förhållande till valberedningens förslag. Och att vi vågade rösta för den omtalade partiskatten. Jonas Sjöstedt som partiledare har redan fått en rivstart. Om partiet prioriterar rätt, och vi medlemmar är beredda att jobba hårt framöver, så tror jag att vi kan lägga en stabil grund för en betydligt starkare vänster.


Ett fint utifrånperspektiv på v-kongressen från en socialdemokrat!




Kommentarer


Kommentera inlägget här:







Twingly Blog Search link:http://homopoliticus.blogg.se/ sort:published


Netroots - Socialdemokraterna



Politik bloggar