pproret mot Khadaffi i Libyen splittrade vänstern mitt itu. Även om den svenska vänstern till större delen slöt upp bakom det libyska folkets rätt att göra uppror mot en brutal diktator så protesterade många "antiimperialister" mot den FN-stödda interventionen. En del lånade sig till drängtjänst åt "Afrikas kung" med lögner och desinformation. Den delen av vänstern gläds säkert åt Ola Tunanders nya bok, "Libyenkrigets geopolitik", som recenserades igår av Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Jag hart inte läst boken, men Sommelius recension var så sprängfylld av felaktigheter och knäppheter att den måste bemötas. Förmodligen säger det också något om Tunanders bok.

 

 

För när man läser Sommelius frågar man sig varför Khadaffis undersåtar överhuvudtaget brydde sig om att göra uppror? De hade ju förmånen att leva i "Afrikas rikaste land", med "ett utvecklat välfärssystem". Att de också var tvungna att stå ut med en galen massmördare som Khadaffi vars despotism penetrerade varje del av samhället, "en av världens hårdaste diktaturer med omfattande kontroll av medborgare, offentliga avrättningar och massakrer av oppositionella, t ex i Abu Salimfängelset 1996" är visst knappt värt att nämna.

 

 

Att Libyen var Afrikas näst rikaste land kanske hade mindre med Khadaffis förträfflighet att göra än med det faktum att landet sitter på Afrikas största oljetillgångar? En annan fråga är huruvida Khadaffis bisarra politiska och ekonomiska system var framgångsrikt när det gällde att använda landets tillgångar till folkets förmån. Nja. FNs Human Development Index väger samman välståndsfaktorer som livslängd och utbildning med BNP. På den listan hamnade Khadaffis Libyen långt efter andra oljeproducerande arabländer i regionen som Saudiarabien, Quatar och Förenta Arabemiraten. Det ska bli intressant att se vad Sommelius och Tunander säger den dag folken i de rika gulfstaterna gör uppror. Blir det också en uppmaning att sitta still i båten: "ni har ju det ändå väldigt bra under era upplysta despoter"?

 

 

Något Khadaffis politiska system däremot var extremt framgångsrikt i var omsättandet av Libyens oljerikedomar till personlig förmögenhet för Khadaffi själv. "The King of Kings" var vid tiden för det libyska upproret världens rikaste man enligt Business Insider (däremot inte enligt Forbes).

 

 

Att Khadaffi skickade en del av oljepengarna utomlands, till massmördare som Liberias Charles Taylor, Foday Sankoh i Sierra Leone och rebeller i Chad som sedan gick in i Darfur, ser Sommelius som ytterligare en fjäder i diktatorns hatt. Andra skulle snarare se det som ett led i Khadaffis strävan att kröna sig till Afrikas kung genom att destabilisera kontinententen och stödja skurkar lojala med hans egen majestät. Men Khadaffis afrikanska variant av imperialism verkade falla många så kallade antiimperialister väl i smaken.

 

 

För det libyska folket, varav en tredjedel levde i fattigdom, saknades alltså inte anledningar till att göra uppror.

 

 

Men revolten i Libyen ska enligt Sommelius inte alls förstås som en del av den arabiska våren - trots att upproret i Benghazi sammafaller med upproren i Tunisien och Egypten såväl tidmässigt som i val av slagord och symboler. För "diktatorerna i Egypten och Tunisien hade nära band till franska och italienska politisk-militära eliter." Till skillnad från Khadaffi då? Man tar sig för pannan. Banden mellan Khadaffi och "västliga eliter" är så väl dokumenterade att man måste ha astronomiska skygglappar för att missa dem. Berlusconi och Khadaffi hade en riktig bromance på gång. Den förre franske presidenten Sarkozy fick 50 miljoner euro av diktatorn till sin valkampanj. Och tack vare Wikileaks vet vi att Khadaffi av USA sågs som en strategisk allierad och att USA gladeligen torterade Khadaffis politiska motståndare - och sedan överlämnade dem till diktatorn för vidare tortyr och/eller avrättning. Vår egen svenska högerregering ville gladeligen kränga övervakningsutrustning till diktatorn. Och när inbördeskriget bröt ut vände sig Khadaffi till en av George W Bushs gamla medarbetare, David Welsh för att få hjälp med att "vinna propagandakriget".

Värt att notera är också att, till skillnad från den bild som Sommelius/Tunander ger av något som liknar en västregisserad statskupp, så var USA in i det längsta ytterst tveksamma till att ge sig in i Libyen. De "libyska eliter" han skriver om var i själva verket folkmassor som protesterade på gatorna för demokrati och mänskliga rättigheter, och för detta blev mördade av en auktoritär despots hejdukar.

 

 

Men naturligtvis motiverades västs involvering inte av människokärlek och blödande hjärtan. Snarare av en oro för vad ett utdraget libyskt inbördeskrig skulle få för effekter på oljeförsörningen och därmed världsekonomin. Vilket vi på vänsterkanten som stödde upproret mot Khadaffi var helt på det klara med.

 

 

Naturligtvis ger Sommelius/Tunander en mörk bild av Libyen efter Khadaffi:

 

Till att börja med: kontrollen över Libyens olja ligger fortfarande i libyernas händer. Förmodligen menar Sommelius att inbördeskriget och den nya politiska situationen ledde till omförhandlingar av oljekontrakt och att vissa länder som stödde Khadaffi - som Ryssland och Kina - förlorade sina positioner till fördel för länder som stött rebellsidan. Menar han att det är något vi ska sörja över?

 

Men frågan borde egentligen ställas till det libyska folket - känner ni er som förlorare? Inget uppror, ingen revolution har väl resulterat i omedelbar social harmoni. Samma mörka lägesbild som Sommelius ger av Libyen kunde säkert ha utmålats direkt efter varje revolution och våldsam social omvälvning genom historien. Den kritik som bland annat Amnesty och Human Rights watch riktar mot den nya libyska regimen är riktig och viktig. Men ingen libyer inbillar sig nog att situationen hade varit bättre med fortsatt diktatur - om klanen Khadaffi fått chansen att uppfylla sitt löfte att gå hus till hus och utrota de kackerlackor som, eftersom de var motståndare till diktatorn, inte förtjänade att leva. Libyen har tagit sina första stapplande steg mot demokrati. Ingen trodde väl att det skulle bli enkelt, eller att framgång var garanterad.

 

 

Nu har det libyska folket getts en chans att lyckas - eller misslyckas - på egna ben. Det kan man tycka att också Sommelius och Tunander borde uppskatta. Men de föredrar kanske utvecklingen i grannlandet Syrien - där ingen FN-stödd flygfri zon upprättats och där diktatorn alltså kunnat klamra sig fast vid makten långt efter utgånget bäst-före-datum, tack vare sin militära övermakt?