en valenkät som besvarats av vänsterpartiets lokalföreningar och redovisades av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson i helgen innehöll egentligen inga överraskningar. Föreningarna tror att det vore bra för Sverige att vänsterpartiet deltog i en rödgrön regering efter valet 2014. Vänsterpartisterna ser s och mp som de naturliga samarbetspartners man kan luta sig mot vid en eventuell regeringsbildning. Man tror att den enskilt viktigaste frågan för väljarna är arbetslösheten, men sätter vinster i välfärden/privatiseringarna allra högst på den vänsterpartistiska valagendan, om än tätt följd av arbetslösheten. Även klimatförändringarna prioriteras högt av vänsterpartisterna.

 

    Inget av detta är egentligen oväntat. Det intressanta blir istället följdfrågorna man kan ställa: Är v berett att i valrörelsen kritisera också s och mp, som rört sig allt längre åt höger sedan det senast var en rödgrön majoritet i riksdagen? Vid en eventuell rödgrön seger 2014, var går vänsterns smärtgräns där man bryter med de två tilltänkta samarbetspartnerna för att de står för långt till höger och inte är beredda att kompromissa tillräckligt?

 

 

    Vänsterpartiets position inför den kommande valrörelsen är egentligen unikt intressant. Som v-partist brukar man ju mena på att vårt parti har stöd för sina uppfattningar bland mycket större befolkningsgrupper än våra egna väljare - vilket brukar vara sant även om det inte märks i valresultaten. Men aldrig har det väl varit så tydligt som nu?

 

 

    Den typiske rödgröne väljaren är mycket oroad över de ökande klassklyftorna, den skyhöga arbetslösheten, privatiseringarna av offentliga verksamheter och de negativa effekter vinstintresset får i skola, vård och omsorg. Hen är EU-skeptisk och förmodligen också Stockholmsskeptisk. Hen är mycket oroad över utvecklingen på svensk arbetsmarknad med ofrivilliga deltider, bemanningsföretag, arbetskraftsinvandrare som utnyttjas som slavar.

 

 

    Problemet för sossarna och miljöpartisterna är att medan deras väljare har ungefär samma värderingar som de själva hade för 10-15 år sedan så har de två partiernas eliter rört sig mot mitten och klafsar nu omkring i det politiska konsensusträsket där alla partier tycker ungefär likadant och frågan istället blir vem som säger det alla tycker bäst och mest "förtroendeingivande". Den som kan ge ett par klara och meningsfulla exempel på politikområden där moderaterna och socialdemokraterna tydligt skiljer sig åt idag får gärna göra det för att motbevisa mig. Trots att s sagt sig vilja prioritera kampen mot arbetslösheten så har de ännu inte levererat ett enda konkret förslag som skulle kunna sänka den. Det blir svårt när man direkt kopierat moderaternas ekonomiska politik, som ju gett oss dagens massarbetslöshet. 

 

 

    Vänsterpartiet har förblivit sina ideal troget och blir därmed det parti som tydligast och mest troget representerar den vanlige rödgröne väljarens åsikter. Detta vet såklart sossarnas och miljöpartiets ledningar om bara alltför väl och deras motvilja mot att ha med vänsterpartiet i ett samarbete kan nog till ganska stor del förklaras med att de helst vill slippa bråka om innehållet i regeringspolitiken inför öppen ridå med ett parti som bättre motsvarar deras egna väljares ståndpunkter än vad de själva gör. Vänsterpartiets positionering inför 2014 kan på det sättet sägas vara ovanligt lyckad. Av de tre rödgröna partierna är v det som har mest att tjäna på att de tre inte går fram med ett gemensamt valmanifest utan låter väljarna med sina röster själva vikta hur en eventuell rödgrön regeringspolitik ska se ut. Om väljarna är kloka tar de chansen att lägga tyngden så långt åt vänster som möjligt. Precis som Sjöstedt sade i söndags så blir v garanten för att ett regeringsskifte också innebär en ny - rödgrön - politik. 

 

 

    Regeringssamarbetets vara eller icke vara hänger enligt mig på valresultatet. Vänsterpartiet bör ta lärdom av hur det gått för socialistisk folkeparti i Danmark, som valt att delta i en mittenregering som bedriver en mittenpolitik och själva är på väg att utraderas på kuppen. Inte heller norska socialistisk venstre verkar kunna redovisa några större framgångar trots år av trofast regerande i en rödgrön majoritet. Att partierna går bakåt är kanske mindre viktigt. Att de stora politikframgångarna uteblir är värre. Men det var precis det som skedde också här i Sverige efter vänstervalet 1998 där vänsterpartiet fick imponerande 12 procent och därmed borde kunnat få ett tungt genomslag för sin politik. Göran Persson fintade bort v i förhanldingarna med hjälp på traven från miljöpartiet.

 

 

    Vänstern måste ha en långsiktig strategi för hur utvecklingen med accelererande marknadsliberalism och högervridning av Sverige bryts. Där är regeringssamarbete inte huvudmålet utan ett möjligt strategiskt medel av flera. Ett annat tänkbart medel är opposition också mot en s-mp-mittenregering.

 

 

    Den enda möjligheten för vänsterpartiet att ingå i ett regeringssamarbete efter 2014 är att göra det utifrån en styrkeposition. Alltså ett markant bättre valresultat än 2010 - på s och mps bekostnad. Dessa två partier står alltför långt från v idag för att det ska vara meningsfullt att regera med dem om de inte av väljarna på valdagen får en tydlig signal om att nu räcker det med marknadsliberalism, reträtter högerut, privatiseringar och ängslig jakt på mittenväljare i Stockholm. Den politik Stefan Löfven och Gustav Fridolin står för som inneburit just detta måste bli ett tungt sänke som drar dessa partier neråt samtidigt som det ger vänstern vind i seglen.

 

 

    Ett annat alternativ är att s och mp gör relativt bra val 2014 och att vänsterpartiet står kvar ungefär på 2010 års nivå. Det valresultatet skulle innebära att regeringspolitiken inte skulle skilja sig från alliansens mer än på marginalerna. Kanske skulle vi till och med få med Annie Lööf eller Jan Björklund som koalitionspartners, som Jonas Sjöstedt uttryckte det i helgen, "genom bakdörren". En sån regering vore inte bra för Sverige, inte bra för de partier som ingick i det samarbetet, men däremot säkerligen bra för extremhögern som skulle ges en gyllene chans att profilera sig som det enda alternativet.

 

 

    Vänsterpartiet har gjort ett bra jobb sedan Sjöstedt tillträde med att visa sig beredda att ta praktiskt ansvar, visa på goda resultatet i många kommuner med vänstermajoritet, konkretisera sin politik - till exempel med förslaget på hur vinsterna i välfärden ska återinvesteras istället för att försvinna ner i privata fickor. Jag gillar den sortens verklighetsnära pragmatism. Men det är viktigt att inte tappa siktet på det längre perspektivet samtidigt som man är konkret i nuet. Att avstå från att delta i ett dåligt regeringssamarbete idag kan vara helt nödvändigt för att kunna utveckla sin egen politik på lite längre sikt och därmed framstå som ett tydligt alternativ till det politiska mittenträsket.