Den sverigedemokratiske politiker som påstod sig ha blivit överfallen i Malmö efter ett skolbesök blev omedelbart martyr inom den egna rörelsen. Nu misstänker rättsmedicinaren att han skurit hakkorset i pannan på sig själv.

Johan Norberg påpekade häromdagen att så sent som 1996 var rasistpartiets ledning tvungna att gå ut och uppmana sina medlemmar att sluta bära nazistiska armbindlar på sina möten eftersom det skrämde bort väljare. Partiet påstår sig ha rensat ut de värsta nazisterna. Ändå sticker de upp huvudena igen och igen. Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra partier.

Att det politiska klimatet i vårt grannland Danmark försurats visste vi redan. Lena Sundströms bok om den danska rasismen borde vara obligatorisk läsning det här valåret, som en påminnelse om hur illa det kan gå när övriga partier börjar flörta med extremhögern. Men vem kunde ana att de tre danska högerpartierna skulle lägga sig i den svenska valrörelsen och försöka ge det svenska rasistpartiet en skjuts?

Utspelet från danskarna är förstås rent trams: Ett privat företag som TV4 har all rätt i världen att bestämma själva vilka annonser de tar in. Rasistpartiets valfilm var dessutom helt uppenbart avsedd att hetsa mot folkgrupp, bli stoppad och därmed bygga vidare på partiets offermyt.

Den svenska yttrandefriheten garanterar att rasister kan tycka och säga vad de vill, så länge de inte uppmuntrar till direkt våld och hat mot specifika folkgrupper. Deras ständiga påhopp på både muslimer och andra invandrargrupper visar väl om något att de kan sprida sina motbjudande åsikter utan problem.

Därför har det svenska rasistpartiet också varit en följetong i massmedia de senaste åren. Trots att de aldrig lyckats ta sig in i riksdagen av egen kraft har de beretts lika mycket, kanske till och med mer TV-tid och tidningsutrymme än riksdagspartierna. Det har helt enkelt tjatats om Sverigedemokraterna till leda. Ingen har nog kunnat missa vilka de är, även om nog inte alla förrän nyligen förstått vilken rå rasistisk människosyn de faktiskt står för. Men trots tjatet i media har de svenska väljarna förhållit sig skeptiska till extremhögern. Tvärtom visar attitydundersökningar att svenskarna är mer toleranta och mindre rasistiska nu än någonsin.

Att påstå att ett parti som figurerar dagligen i media är utsatt för "censur" är skrattretande. Danskarna förstår mycket väl att de inte har något att komma med här. Bakom utspelet ligger helt enkelt en vilja att fördanska det svenska politiska klimatet genom att hjälpa in ett rasistiskt parti i riksdagen. Den danska rasistledaren Pia Kjersgaard tog häromdagen det svenska rasistpartiet till nåder, efter att tidigare ha gett dem kalla handen. Eftersom hon håller de andra danska  högerledarnas ballar i ett järngrepp är det inte svårt att räkna ut hur det här senaste utspelet kom till.

Det är väldigt ovanligt att ett land blandar sig i ett annat lands valrörelse på det här sättet. Ska bli intressant att se det svenska svaret!

Bloggat: Konstapel Bastian

Uppdatering: Det svenska politiska svaret på inblandning av främmande makt i vår valrörelse verkar bli lite mummel i skägget, rätt förutsägbart. Vi kanske får låta Ernst-Hugo Järegård säga det istället!

En av Nyanko Sabunis närmaste män på integrationsdepartementet jämför islam med nazism, och menar att det inte finns några goda muslimer. Sådant anses tydligen meriterande i folkpartiet. Så  Henrik Emilsson som stolpskottet heter sattes på att utreda nyanlända invandrares situation på arbetsmarknaden. Rätt man på rätt plats?

Enligt TV4-nyheterna nyss så har sossarna och moderaterna i Stockholm snackat ihop sig om att samarbeta över blockgränserna om Sverigedemokraterna - mot förmodan - skulle komma in i Stockholms kommunfullmäktige i en vågmästarroll.

Vad sysslar dom med egentligen? För det första är det rätt orealistiskt att rasistpartiet kommer att få tillräckligt många röster i Stockholm för att bli representerade. Ännu mindre troligt att de blir vågmästare. Och hur taktiskt fel är det inte att redan nu gå in och resonera som om värsta-värsta-scenariot vore troligt och rimligt?

Det enda de lyckas med är att ge rasisterna mer TV-tid, och en chans att framstå som underdogs och antietablissemang.

Det är precis den här sortens politiskt manövrerande som INTE ska användas mot rasistpartiet. För mig får vänster och höger gärna klösa ögonen ur varandra offentligt när de diskuterar innehållet i sin politik. Den diskussionen behövs och är informativ för väljarna. Spekulationer om hur valet kan utfalla och hur blocken ska förhålla sig till olika, väldigt teoretiska valresultat, borde däremot dödskallemärkas. Det får bara politik att framstå som trivialt och innehållslöst.

Jens Holm är inne på samma spår!

Ett mord är vidrigt. Våld är vidrigt. Våldtäkter är vidriga. Det kan man tycka att alla borde kunna vara överens om. Men jag undrar om en del tycker att vissa mord och våldtäkter är värre än andra?

Just nu är den bruna delen av nätet alldeles exalterad över dödsmisshandeln i Landskrona, där en 78-årig kvinna brutalt slogs ner av en yngre man. Den misstänkte gärningsmannen kan nämligen ha arabiskt påbrå. Och då får hyenorna blodvittring. Men var har de varit när Mats Alms troliga mord på sin invandrade flickvän omskrivits? I vilken skog låg de och tryckte när resten av landet häpnade över våldtäkterna i Bjässta, där en infödd svensk man gav sig på två tjejer och fick bygdens hjältepokal på köpet?

En riksdagskandidat för rasistpartiet kallar den 23-åring som förhörs för mordet i Landskrona för "kulturberikare". Jag har hört det förut: invandrare som begår brott utnämns sarkastiskt till "kulturberikare". Han görs till representanter för alla invandrare i Sverige, varav 98 procent aldrig begår något brott överhuvudtaget.

Naturligtvis skulle en rasist aldrig dra till med någon liknande sarkasm när en svensk gör något dumt eller rent av vidrigt. Svenskar representerar alltid bara sig själva. Invandrare däremot representerar alltid alla invandrare när de gör något dumt eller rent av vidrigt. En invandrare som gör något bra däremot, en kulturberikare på riktigt, representerar bara sig själv. Om Zlatan gör tillräckligt många mål kanske han till och med får rätt att titulera sig "svensk" nån dag, även i Sverigdemokraters ögon. Om han däremot begår ett brott så är han väl invandrare till döddagar.

Som Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet idag så börjar den rasistiska sörjan på internet påminna om forna tiders lynchmobbar i den amerikanska rednecksödern. Där var också dubbelmoralen total: en svart som begick brott kunde vänta sig ett helt annat bemötande än en vit. Och där och då, precis som här och nu, så var det människor med en rasistisk politisk dagordning som såg till att upprätthålla dubbelmoralen.

Det är naturligt att människor blir förbannade och äcklade när grova våldsbrott begås och omskrivs. Det är däremot bara lågt att rasistiska partier försöker piska upp lynchstämningar och slå mynt av en tragedi. Speciellt med tanke på att rasistpartiets politiker själva är rätt duktiga på att begå både våldsbrott och kvinnofridskränkningar: misshandel var det vanligaste brott som SD-politiker straffats för, enligt en undersökning från förra valet.

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Landskronamordet, våldsbrott, politisk opportunism

Hittade ett roligt citat av DNs (fd?) kulturchef Maria Schottenius hos Fredrik Virtanen:

"...Vi i medierna tänkte oss att kommentarfunktioner efter artiklar på nätet skulle spela en sann demokratisk roll. Och vad fick vi? Pissrännor. Halvrasister, som i otrevlig ton kölhalar olika personer och effektivt håller de intressanta debattörerna borta".

Att kritisera internet och dess förmodade demokratiska landvinningar är att svära i kyrkan. Man vill ju inte framstå som vare sig teknikfientlig eller en elitist. Men vem har inte gjort samma reflektion som Schottenius efter att ha doppat tårna i de kloaker som diverse digitala klotterplank och diskussionsforum koloniserade av extremhögern utgör? Vem kunde ana att så mycket ettrig illvilja, småaktighet och brölande dumhet existerade?

Ändå tror jag att det är nyttigt att ta chansen att bekanta sig med några av de mörka sidorna av det mänskliga psyket. Debatterna i sig känns oftast rätt meningslösa. Goda argument och saklighet är inte hårdvaluta i de här sammanhangen. Men det motiverar: Bara att leka med tanken på att dessa människor skulle kunna få politiskt inflytande och göra samhällsmoral av sin småaktighet blir en kalldusch.

Internet har kanske lite naivt ibland utmålats som enbart ett fantastiskt demokratiskt framsteg. Men det är inte hela bilden. Det är också ett forum för kommunikation som kan manipuleras. Anonymiteten och olika tekniska finesser ger en motiverad minoritet möjligheter att trolla, snedvrida debatter och opinionsundersökningar och utmåla en bild av vad "folk" tycker som inte stämmer. Att extremhögern i sådan utsträckning kunnat lägga beslag på vissa delar av nätet är ett prima exempel på detta. Små rasistpartier som inte samlar tillräckligt med röster för att ta sig in i riksdagen kan här göra sig sig breda och låtsas att de är en folkmajoritet som talar "ur svenska hjärtans djup". Samtidigt som rasistiska attityder faktiskt minskat något i samhället i stort, har de exploderat i en skitstorm på nätet.

Det har inte skett av en slump. Extremhögern har målmedvetet satsat på internet. Om de får säga det själva så är SDU "bäst på nätbaserad gräsrotsaktivism". Det kan vara skryt,  men jag misstänker att det ligger nåt i det. Extremhögern var snabba med att upptäcka ett forum som större partier och andra  demokratiska folkrörelser inte riktigt tog på allvar. Ett forum där man dessutom kan säga lite av varje, utan att mötas av alltför höga krav på fakta och saklighet. Och kanske viktigast av allt: ett forum där man får vädra sina sämre sidor anonymt. Fusk och mygel har kantat rasisternas väg till framgång på nätet, precis som deras partier IRL plågats av ihärdiga avslöjanden om nazikopplingar och brottslighet. Men vem minns gårdagens fejkade nätomröstningar? De gav ju iallafall önskad utdelning i rubriker.

Å andra sidan kanske näthatet kan ses som ett gott betyg åt vårt demokratiska system ändå: Om nätdebatten har en slagsida åt det extrema högerhållet så kanske det bara innebär att de 97 procent väjare som röstade ickerasistiskt förra valet faktiskt redan fått sina behov av debatt och politiskt engagemang tillgodosedda på andra håll?

Utan tvekan har det personliga engagemanget, i kött och blod, verklig person till verklig person, större effekt än nätaktivism. Men internet som politiskt forum kommer att bli viktigare framöver. Förhoppningsvis kommer de stora demokratiska folkrörelserna att flytta fram sina positioner på nätet i den här valrörelsen. Det slipas nog på strategier för det, inte minst inom det rödgröna samarbetet, och hoppas jag, vänsterpartiet. Om, eller kanske snarare när, även de partier som representerar den stora toleranta och konstruktivt sinnade majoriteten tar plats på nätet, så kan internets demokratiska löfte börja uppfyllas. 

En av den svenska främlingsfientlighetens entusiastiska banerförare, Jan Milld, var förresten på sin blogg vänlig nog att förse det här inlägget med ett prima exempel på det urblåsta näthatet: Med gillande citerar han en kommentator som kallar Maria Schottenius "marxist-leninst" och jämför Sverige med Nordkorea. Drag under galoscherna minsann!

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Näthat, Maria Schottenius, Extremhögern, Internet

D

et är ingen nyhet att extremhögern satsat på att ta över kommentarsfälten på våra större dagstidningar för att använda dem som propagandamegafoner. Men ibland förvånas man ändå över hur naket och vidrigt de uttrycker sig. Kolla in det här rykande färska exemplet från SvD, den brunmarkerade kommentaren speciellt:

Smaka på den. En lovsång till Hitlers "beslutsamhet", "styrka", och "sättet han hanterade judarna". Kan det bli mycket värre? Den dagliga hetsen mot muslimer har vi ju på nåt sätt börjat vänja oss vid, och kanske se mellan fingrarna med eftersom få inser att dragen till sin yttersta konsekvens landar muslimhatet, precis som hatet mot judarna, i etniska rensningar, krig och folkmord. Men att extremhögern valt att tona ner sin antisemitiska agenda för tillfället, då man kan plocka fler lätta poäng på att hets amot muslimer, betyder ju inte att hatet mot judarna bara försvunnit genom ett trollslag.

Den rasistiska extremhögern sprider sitt näthat i alla forum de bereds tillträde till. Ibland under täckmantel, ibland öppet, som ovan. Man har många gånger bevisat att man inte drar sig för att fuska och mygla för att exempelvis ge Sverigedemokraterna en hjälpande hand. Vänstern måste inse detta och utforma en strategi för hur man bemöter hat, rasism och mygel med nätomröstningar. 2010 års valrörelse kommer att bedrivas på nätet i större utsträckning än någonsin tidigare. Har riksdagspartierna verkligen insett det?

(Och Dilsa D-S artikel? Det sedvanliga, numera rätt uttjatade formatet; utmåla ett hot mot Sverige och svenska normer "sharialagar", dra så stora växlar på detta som möjligt. Beskriv en annan extremposition; "burkaförbud", och positionera dig tacksamt mitt emellan dessa båda, så alla förstår vilken sansad människa du är. Jag tror faktiskt att Dilsa är för smart för att tro att sharialagar står i farstun och stampar. Men den skrålande kören i kommentarsfältet blir märkbart uppmuntrad över att få kasta sig över den straw man som hon pekar ut.)

"SD är rädda för det komplicerade" konstaterar psykoanalytikern Thomas Böhm i en intressant debattartikel i DN och tar sig en titt på den svenska främlingsfientligheten utifrån en lite annorlunda synvinkel.

Att försöka förstå sin politiske motståndares psykologi brukar som ett brev på posten leda till anklagelsen att man "vill ha det som i Sovjet", där oliktänkande ofta stämplades som kliniskt vansinniga och medicinerades eller internerades. Men inte desto mindre är det berättigat, speciellt i fallet Sverigedemokraterna. När man försöker tränga ner lite djupare i vad detta märkliga parti egentligen står för, vad som är kärnan, är det som att famla i dimma. Luddiga fraser om att "bevara det svenska" och "bekämpa mångkulturalismen" spelar an på känslosträngar hos de som partiet lyckas övertyga, men vad betyder de egentligen? Ingen Sverigedemokrat har någonsin lyckats förklara "svenskhet" för mig på ett övertygande sätt. Vilket inte är så förvånande: ju mer världen har öppnats för oss genom nya sätt att kommunicera och resa, desto lättare tar vi till oss nya intryck. Svenskt som surströmming, eller svenskt som pizza och falafel?

När de högerextrema partierna tvingades överge de rena raslärorna för att bli mer rumsrena så blev deras ideologi också rätt obegriplig. Istället för att skrika sig blåa i ansiktet över "rasblandning" försöker dagens rasister och främlingsfientliga använda "kultur" som substitut. Nog för att "ras" är ett flummigt och ovetenskapligt begrepp, men "kultur" är så esoteriskt och svårt att nagla fast att det i en rimlig värld borde vara helt oanvändbart i politisk propaganda. Skulle jag ha något kulturellt gemensamt med Sverigedemokraternas politruker? Hemsk tanke, men knappast.

Att det är massmedia som är Sverigedemokraternas främsta valarbetare har jag tjatat om. Naturligtvis ser de själva inte saken på det sättet. Utan tvekan skulle nyhetsredaktörerna kläcka ur sig någon välljudande klyscha om vikten av opartisk politisk bevakning, om någon till äventyrs ställde dem mot väggen och frågade varför ett litet rasistiskt parti, som i senaste riksdagsvalet erhöll knappa tre procent, tillåts dominera den politiska nyhetsrapporteringen under långa tidsperioder.

Nu senast kunde fenomenet iakttas när Sifos väljarbarometer skulle kommenteras i sofforna och på nyhetsplats. Det lilla rasistiska partiet erhöll där fem procent av de hypotetiska rösterna, vilket såklart gjordes till huvudnumret. Fem procent är i mina ögon ett rätt svagt resultat för ett parti som erbjuds den sortens fenomenala gratisreklam som SD kan räkna med. Men massmedia har bestämt sig för vad som är intressant. Och vad som inte är det.

Medias roll som sättare av den politiska dagordningen kommenteras idag i ett intressant inlägg på DN debatt av statsvetaren Björn Johnsson. Det är egentligen självklarheter som sägs, men i det rådande  massmediala klimatet framstår Johnssons sunda förnuft som banbrytande:

"Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar."

Det har blivit en sanning som ingen politiker (nästan) törs ifrågasätta; "vi måste ta debatten med Sverigedemokraterna". Alltså får det lilla främlingsfientliga partiets ledare stångas med de stora elefanterna. Maud Olofson och Mona Sahlin har fallit till föga för det massmediala trycket, och fler lär vi kunna räkna in. Exakt varför de måste ta debatten med just SD, och inte Piratpartiet, F! eller något annat av småpartierna som hittills misslyckats när det gäller, har varken Maud eller Mona såvitt jag sett klargjort. Den vettiga strategin vore att inte bjuda de främlingsfientliga på en plats i solen som de inte lyckats erövra av egen kraft. Men då måste man såklart utmana den massmediala dramaturgin om debatten som "måste tas".

Som Johnsson påpekar är det rätt naivt att tro att främlingsfientliga populister spricker som troll i solsken bara man säger emot dem. Den sortens partier lever på kontroverser och älskar att spruta ur sig lögner, felaktigheter och påhopp, som de Jimmie Åkesson levererade i Aftonbladet. Att en majoritet av väljarna är så kloka att de ser igenom dimridåerna betyder inte att det missgynnar SD. Tror Mona Sahlin och Maud Olofson att de kan övertyga inte bara de 97 procent som hittills inte röstat främlingsfientligt, utan även de tre procent som gjort det? Annars är det rätt meningslöst att ta en debatt som bara ger demagoger som Åkesson en till chans att vrida fokus från de viktiga frågorna till den etnoporr och den rädsla för det främmande som han lever på.

Sen har såklart Björn Johnsson helt fel i att vi inte ska tala om arbetslöshet. Möjligen har han där själv fallit för rasisternas demagogi och tror att invandrare och svenskar tävlar om jobben. Sanningen är ju att så länge Sverige bedrev en politik för full sysselsättning så kunde alla hitta ett jobb, oavsett etnicitet. Det är den högerpolitik som både sossar och borgare fört i gott samförstånd, som använder arbetslöshet för att pressa ner inflationen, som är hotet mot både infödda och invandrades ekonomiska framtid. Inte något annat.

Brandattentat mot flyktingförläggningar, en markant ökning av hatbrott, kommunpolitiker som protesterar mot att ta emot flyktingbarn, ett främlingsfientligt parti som vädrar morgonluft... som en dassig SVT-repris av en film man inte orkade se ens första gången. Nu fattas det bara en John Ausonius som tar på sig själv att handfast "rensa upp" med lasersikteutrustat gevär.

Rapport havererar vidare. Nyhetsinslaget från Vellinge, där ett tiotal rasister mötts av ett hundratal antirasister, blir bisarrt vinklat. Inga motdemonstranter eller någon ur den stora majoritet Vellingebor som är kritiska till den moderata kommunledningens skamliga politik får uttala sig. Däremot det främlingsfientliga ungdomsförbundets ordförande. Och några Vellingebor med tveksamma sympatier som tycker att det är hemskt att folk ljudligt uttrycker sitt motstånd mot rasism. Nyhetsinslaget från TV4 ger å andra sidan en strimma hopp: det finns även positiva motkrafter, som engagerat sig för att de nyanlända flyktingbarnens första bild av Sverige inte ska bli brandattentat utanför förläggningen.

Och så en oväntad vändning. Folkpartiets ledning, med "integrationsminster" Sabuni i spetsen, får smäll på fingrarna av kongressen. Svenskt medborgarskap ska inte vara villkorat till "medborgartester". En försummad chans för partiet att fortsätta smeka innötta främlingsfientliga fördomar medhårs. Partiledare Björklund kompenserar nederlaget genom att påminna om att folkpartiet minsann villkorar medborgarskapet till ett språktest. Frågan är om kongressledamöterna tänkt över sin situation ordentligt. Den allt mer nyliberala politik man står för vinner inga nya väljare. Inte heller den charmlöse Jan Björklund. Om folkpartiet inte får dragga bottenslammet i det främlingsfientliga träsket efter nya väljare, var ska man då leta?

Jag vet att det är fult att säga "vad var det jag sa". Så jag säger väl inte det. Utan låter Sifo-chefen Toivo Sjörén säga det istället:

"Sverigedemokraterna har varit starkt exponerade före och under den här mätperioden. Det har varit en ordentlig marknadsföring av deras budskap. Partier som inte finns i riksdagen behöver uppmärksamhet för att nå fram"

Jag har tjatat på som en rättshaverist här, jag vet. Men när massmedia öppnar alla slussportar och kastar allt sinne för proportioner överbord, när ett litet obskyrt parti som hittills misslyckats med det mesta (inklusive ta sig in i riksdagen) tillåts äga nyhetsbevakningen under flera månader, då måste vi vanliga medborgare sätta klackarna i golvet.

Den totala slagsida som massmedias politiska bevakning uppvisat de senaste månaderna, och i någon mån ända sedan valet 2006 är ett direkt hot mot demokratin. Istället för att diskutera de frågor som kommer att vara avgörande efter valet 2010 (oavsett vilket block som vinner); arbetslöshet, ekonomi, klimatpolitik, fördelningspolitik, hakar bevakningen med monomanisk frenesi upp sig på ett enda parti, som fortfarande har en lång väg att vandra innan de tar sig in i riksdagen. Men för varje nyhetsinslag som blåser upp deras betydelse, varje taktiserande kvasidiskussion om att de kan bli vågmästare och vad som kan hända då, för varje sofftyckarprogram som med illa dold förtjusning frossar sig i eländesscenarion, får de en till skjuts framåt mot målet.

Massmedia har sedan valet 2006 varit Sverigedemokraternas duktigaste valarbetare. Kanske dags för självrannsakan? Eller gömmer man sig fortfarande bakom att man  rapporterar om det folk vill veta? Jag är en flitig massmediakonsument, och jag är väldigt nyfiken på vad våra övriga partier, som till skillnad mot det lilla främlingsfientliga lyckats ta sig in i riksdagen, anser om olika frågor. Jag tror också att den konsumentupplysningen är viktigare för mig inför 2010 än att bli tvångsmatad mer etnoporr och mer SD-hysteri.

DNs Henrik Brors påpekar något viktigt; det lilla främlingsfientliga partiet har en väl upparbetad internetstrategi som ger dem en galen dominans i kommentarsfälten hos våra stora dagstidningars webbsidor och i diverse webbaserade opinionsmätningar. Det hjälper såklart också dem att framstå som viktiga och ger dem en kontaktyta utåt som de annars saknat. Lite påminner det om de så kallade netroots-gruperna i USA, med skillnaden att dessa oftast är proggressiva. Det är dags att riksdagspartierna sätter sig ner och funderar på hur de ska möta extremhögern på denna nya, och inte oviktiga arena.

Slutligen så bekräftar massmedias val av vinkel på opinionsmätningen i fråga just det jag påpekar ovan. Miljöpartiet får en rekordsiffra; 9,7 procent. Mig veterligt har de aldrig legat högre. Deras ökning är också, till skillnad från det andra partiets, statistiskt säker. Ändå blir det en bisats.

När man tittar runt lite på den del av internet som utgörs av extremhögerns snåriga undervegetation så slås man snabbt av vilka martyrer de ser sig som. Fjärran från sura smygrasister med smått rättshaveristiska drag blir de, när de får beskriva sig själva, modiga förkämpar för yttrandefrihet och demokrati. Tystade och bekämpade av det "mångkulturella etablissemanget" (landsförrädarna!). Att Sverigedemokraterna återkommer regelbundet som förstasidesstoff i nyhetsmedia, och alla debattprogram och alla sofftyckare av rang har etnoporr som stående punkt på dagordningen påverkar inte offermyten det ringaste.

Det finns emellertid en annan bild av verkligheten. Idag berättar DN om en modig kristdemokrat i Vellinge, Anders Alkewall, som vågade sig på att föreslå att kommunen skulle gå ut med en intresseanmälan till kommuninvånarna för att se om någon kunde tänka sig att ta emot ett ensamkommande flyktingbarn. Inte oväntat blev det kalla handen när Vellingemoderaterna, de brunblå, vägde in. Det blev dessutom en massa hotfulla mail i politikerns inbox. "I stater där det är ordning och reda gör man sig av med sådana som dig." fick han veta. Familjens bilar saboterades, de fick hem varor de inte beställt och tvingades skaffa hemliga telefonnummer.

Det här är vardag, nästan slentrian för politiker av alla kulörer. Den som vågar gå ut och kräva en generösare flyktingpolitik får räkna med trakasserier. Den som kritiserar extremhögern kan i värsta fall tvingas leva med en reell hotbild. Många politiker, framförallt på kommunnivå, skräms så till den grad att de hoppar av sina uppdrag, som Anders Alkewall. Däri ligger ett verkligt hot mot demokratin och yttrandefriheten.

Jag tyckte just att det hade varit lite tyst om det lilla främlingsfientliga partiet nu ett par veckor. Även om det såklart finns med i bakgrunden hela tiden som en surrande fläkt man inte längre märker. Men lita på att partiets duktigaste valarbetare gör sitt bästa för att återställa ordningen: Veckans uppblåsta SD-storm i ett vattenglas är här. TV4 har beslutat att inte låta det lilla främlingsfientliga partiet delta i Parlamentet. Ett rätt rimligt beslut kan man tycka. Som Ulf Bjereld påpekar är det kontraproduktivt att skänka extremhögern plattformar de inte hittills lyckats erövra av egen kraft. Feel-goodprogram i marksänd TV borde falla inom denna kategori. Men såklart ska det blåsas i stora indignationstrumpeten. Tror någon att en liknande hysteri utbrutit om det gällt Lars Ohly och vänsterpartiet? Vilket annat parti menar tyckeriet har en självklar rätt att delta i underhållningsprogram på bästa sändningstid?

På Facebook noterar jag att Zana Hussans klubb "Sverigedemokraterna i riksdagen - nej tack!" nu snart är uppe i 250000 medlemmar. Snart har alltså lika många svenskar aktivt valt att visa sin motvilja mot den främlingsfientliga extremhögern som de som i en opinionsmätning sagt sig fundera på att rösta på den. Vilket naturligtvis INTE innebär att Facebook-fenomenet ges lika mycket uppmärksamhet som det lilla främlingsfientliga partiet. Inte ens häften, eller en tiondel. Att många svenskar upprörs in i själen av tanken på rasister i riksdagen passar ju inte in i medias övergripande ramberättelse. Den som ska handla om hur missnöjda svenskar som i alla år knutit nävarna i fickan i protest mot de mångkulturella hemskheter som en halvdiktatorisk vänsterelit tvingat på dem nu till sist fått nog. Att antirasism och tolerans är mer svenskt och mer representativt än intolerans och muslimhat blir inga nyheter under de förutsättningarna. Det vore som att försöka pressa in en fyrkantig pusselbit i ett runt hål.

Den pågående förbruningen av borgerligheten som Ali Esbati brukar skriva om, till stort förtret för diverse "liberaler", blir allt svårare att bortse från. Ingen borde missa det bloggbråk som utbrutit efter att norska fremskrittspartiets Siv Jensen bjöd in ett antal liberala opinionsbildare på PR-lunch häromveckan. Tanken var att försöka tvätta bort bilden av fremskrittspartiet som ett högerpopulistiskt missnöjesparti med monomanisk fixering på muslimer och invandring. Den främlingsfientliga profilen tonas ner, åtminstone när partiet lunchar med svenska högerbloggare. Istället är det bilden av "nordens Margaret Thatcher" som Siv Jensen vill kränga. Ett epitet som hon vad jag förstår uppfunnit själv.

Lunchen verkar ha gått över förväntan. Timbroiter som Johnny Munkhammar och islamofober som Dick Erixon, som väl möjligen inte hade så många reservationer ens innan, torgför gläfsande entusiastiskt bilden av Fremskrittspartiet och Jensen som nordens liberala hopp.

Det höjs också några kritiska röster. Borgerlighetens liberala samveten, Johan Norberg och Isobel Hadley Kamptz varnar för att flörta med främlingsfientlighet. Mattias Svensson skriver träffande på sin blogg om "högerpopulismens järnhårda lag". Liberal frasologi tjänar mest som fernissa för att inte den råa rasismen under ytan ska lysa alltför grällt. En fråga till alla nyliberaler som förtjusta hyllar Fremskrittspartiets som nordens liberala hopp; vad tror ni de vinner väljare på? Att predika Ayn Rand, i den mån nu det görs? Eller spela på fördomar och singla ut etniska minoriteter? Vad var förklaringen till folkpartiets valframgångar 2002? "Språktest" och annat flörtande med de som tycker att invandrare inte sätts åt hårt nog? Eller en nyfunnen kärlek för liberalism i valmanskåren?

Den för liberaler dystra politiska verkligheten verkar vara att klasssiskt liberala idéer inte vinner så värst många väljare. Alltså får kallhamrade realpolitiker som Johnny Munkhammar börja fiska i grumligare vatten. Han och Erixon kanske instämmer i en annan nyliberal förgrundsgestalts devis: "det spelar ingen roll vilken färg katten har så länge den fångar möss"?

En händelse som ser ut som en tanke: Några dagar efter att ledaren för det lilla rasistiska partiet publicerar sin linjeartikel där "muslimerna" påstås vara det största hotet mot Sverige och svenskarna, påminns vi om vad den sortens hets och extremism i slutändan får för praktiska konsekvenser.

Krigsförbryterskan Biljana Plavsic var politisk ledare för den serbiska utbrytarrepubliken i Bosnien (Republica Srpska) under kriget i forna Jugoslavien, och medansvarig för de etniska resningarna och massakrerna på bosniska muslimer. 8000 muslimska män och pojkar dödades i Srebrenica, försvarslösa radades de upp för slakt. Plavsics åsikter om muslimer var väl kända. De var "undermåligt serbiskt genetiskt material som konverterat till islam" ansåg den forne biologiprofessorna och poserade glatt på bilder med en annan krigsförbrytare, Arkan, omgivna av bosniska muslimers lik. Slobodan Milosevics hustru, Mira Markovic, som inte själv direkt är någon duvunge, ska ha kallat Biljana Plavsic för "en kvinnlig Mengele."

Hennes medbrottsling, Radovan Karadzic, som delade det politiska ledarskapet med den serbiske järnladyn, gör för närvarande sitt bästa för att förvandla krigsförbrytartribunalen i Haag, där han ska ställas inför rätta, till en parodi. Till skillnad från Miljana Plavsic, som tidigt insåg att den internationella rättvisan skulle hinna ifatt henne och frivilligt stack huvudet i snaran har Karadzic försökt hålla sig undan. Som överbefälhavare och bosnien-serbisk ledare var det Karadzic som skrev under "direktiv nummer 7", alltså ordern om att massakrera Srebrenicas invånare, civila såväl som militärer. Denna fd psykiatriker omsadlad till mini-Hitler lovade också att hans trupper skulle förvandla Sarajevo, den bosniska huvudstaden, till "en svart kittel", en order de gjorde sitt bästa för att lyda. Även Radovan Karadzics hat mot muslimer är väl dokumenterat. Massakern i Srebrenica var enligt honom en chans för serberna att "hämnas på turkarna". Och "muslimer" kan inte leva samman med andra folk, utan kommer att "ta över" genom att föda för många barn och andra liknande lömska knep.

Notera hur argumenten återkommer. Muslimer kan inte leva tillsammans med andra, de är trojanska hästar med hemliga planer på att ta över vårt land genom att föda barn. Än så länge vågar Jimmie Åkesson inte riktigt vara en svensk Radovan Karadzic. Men det är bara en tidsfråga innan han, eller någon annan spridare av muslimhat, tar steget. Därför är det viktigt att vi minns vad som hände i Jugoslavien. Lär vi oss de historiska läxorna kanske vissa tragedier inte behöver upprepa sig.

SSom sagt, helt förutsägbart har medias totala urspårning de senaste veckorna gett det lilla rasistiska partiet vind i seglen. I dagens opinionsmätning från SCB seglar det om de små borgerliga partierna och plockar många röster från moderaterna. Man får förmoda att det dunkas ryggar på landets redaktioner just nu, för det här måste väl vara det här man ville?

Genom att ge ett litet obskyrt och högerextremt parti huvudrollen i informationsflödet talar media om för väljarna var det intressanta händer. Exakt hur man resonerat när man kommit fram till att det är just SD som är högintressanta har undertecknad inte riktigt hunnit begripa. Som jämförelse kan man ju påpeka att två av de tre partierna som troligtvis bildar ny regering om ett år även de försökte baxa in sitt budskap i nyhetsflödet förra veckan; vänsterpartiet som antog sitt valmanifest och miljöpartiet på sina kommundagar. Vänsterpartiet fick väl några notiser om den politik som de vill möta väljarna med 2010, miljöpartiet som i någon mån ändå åtnjuter medias gunst fick lite mer täckning för sin konferens. Men jämfört med den sanslösa exponering som det lilla rasistiska partiet får varenda gång Jimmie Åkesson släpper en fjärt är den bevakning media lägger på dessa två troliga regeringspartier en piss i Missisippi. Det ska bli intressanta att se om socialdemokraterna, tio gånger större än det lilla rasistiska partiet, får åtminstone hälften av den mediabevakning som SD solat sig i nu när det är kongressdags även för dem.

Jag förutsätter att media kommer att fortsätta på den inslagna vägen, som nästan garanterar att vi får uttalade rasister i riksdagen om ett år. En annan möjlighet vore att de släpper sin fetisch för det lilla rasistiska partiet och istället börja diskutera svensk rasism och främlingsfientlighet som det bredare fenomen det är. Gustav Fridolin gör ett hedervärt försök i sin dokumentär om fenomenet. För den rasism som Sverigedemokraterna representerar är ju på inget sätt ny eller unik. Myterna och skrämselpropagandan om de främmande återkommer hela tiden. Det är bara hatobjektet för dagen som varierar i linje med vad som är för tillfället lämpligt. Som Fridolin påpekar är t.ex. nutida högerextremas varningar för att muslimerna föder för många barn och kommer att ta över våra vita, västerländska och högst civiliserade samhällen genom överdriven fruktsamhet bara en recykling av tidigare påståenden på samma tema om andra etniska minoriteter, som svarta och zigenare.

Men vi kan tyvärr inte hoppas över hövan på att media ska stå för den sortens kritiska genomlysning av den svenska rasismen. Så det blir upp till oss andra, den stora majoritet som hatar rasism, att slå hål på den skräckpropaganda och de idiotier som är Sverigedemokraternas livsluft, och som lever och frodas i internets stinkande undervegetation av rättshaverism och politisk extremism.

• Uppdatering: I en annan mätning från Synovate har SD inte lika höga siffror. Men de ökade markant i mätperiodens senare del, då media lät partiet monopolisera den politiska nyhetsbevakningen.

Champagnekorkarna lär smälla hos Sverigedemokraterna. Massmedia, som redan tidigare varit Jimmie Åkessons effektivaste valarbetare, har helt gått i spinn. Det började med den rikliga, om än inte särskilt kritiska rapporteringen från partiets "landsdagar". Där lyckades man trumma ut några viktiga propagandapoänger. Förutom den redan välkända främlingsfientligheten vill partiet framställa sig som havandes de hårdaste nyporna mot brott (förutom när det är egna partimedlemmar som begått dem). Man försökte även lägga beslag på Astrid Lindgrens bild av Sverige, vilket nog får henne att vända sig i sin grav.

Sedan fortsatte Aftonbladet på den inslagna banan med att skapa skandalrubriker åt det lilla främlingsfientliga partiet genom att låta partiledare Åkesson smutsa ner debattsidan med rasistiska påhopp. Som grädde på moset kommer metadebatten där media pratar om media; "ska vi låta SD komma till tals?" (som om de inte redan i nuläget får komma till tals. Vilket annat parti, oavsett storlek, kan hoppas på en sån draghjälp av media med att föra ut sitt budskap som lilla SD får?).

Som jag skrivit tidigare är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet för ett litet parti som Sverigedemokraterna. Man har inte mycket att förlora. Däremot allt att vinna på att få sitt partinamn innött bland väljarna och "sina" frågor uppförda överst på agendan.
Intressant att notera i sammanhanget är att de verkliga problemen med integration diskuteras lika lite, eller mindre, när de främlingsfientliga tar över debatten. Jimmie Åkesson kommer såklart aldrig att fråga sig varför invandrare inte får jobb. Även om han gärna stämplar ut invandrare som "lata bidragstagare". Hade media tagit chansen att diskutera varför invandrare diskrimineras och hur man kan komma tillrätta med detta, så hade ju cirkusen runt SD åtminstone fört något gott med sig. Men istället ser vi en neurotisk och navelskådande attityd från media. Man sitter i TV-sofforna och undrar och oroar sig. Men nånstans anar man också en dold förtjusning. För skandalrubriker lockar läsare och tittare. Och ju fler skandalrubriker som ägnas det lilla främlingsfientliga partiet, desto fler människor som lockas av deras budskap. Vilket sedan kan ge ännu fler skandalrubriker. En destruktiv spiral, som skadar demokratin och integrationen.

Hade SD getts medial uppmärksamhet i proportion till hur många människor som faktiskt stödjer deras politik hade de varit chanslösa. Även med all denna gratisreklam i massmedia ligger de faktiskt inte särskilt bra till bland väljarna. Människor känner ett inre motstånd mot rasism och extremism. Om tillnyktring sker på nyhetsredaktionerna fram till valet, och övriga riksdagspartier mobiliserar sina sympatisörer och driver den viktiga debatten om integration framåt, är ändå chanserna rätt goda för att vi även i fortsättningen kan slippa öppet främlingsfientliga krafter i riksdagen.