Medias roll i den här valrörelsen har jag redan skrivit mycket och argt om. Det går inte att blunda för den dominerande roll som pressen fortfarande spelar i opinionsbildningen - trots internet och nya informationskanaler. När 90 procent (eller efter Aftonbladets urartning ännu mer?) av landets pressröster sjunger i samma kör så blir  den svår att överrösta. Vänstern, men även socialdemokratin, miljöpartiet, fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser har inte orkat ta något samlat grepp om det här massmediadilemmat sedan arbetarrörelsens tidningar gick i graven. Man har kanske hoppats på att kunna parera den massmediala högerns angrepp genom att ändå komma ut med sin politik på nyhetsplats och genom att ha andra kanaler för att nå ut till folket. Så länge man tänker så kommer borgarna att behålla ett förödande övertag över opinionsbildningen och i förlängningen sin politiska dominans. Media spelar inte rent längre, om de nu någonsin gjort det. Valrörelsen 2010 har gjort behovet av en ny pressröst som kan balansera högerns megafoner skriande uppenbart. 

Något som definitivt påverkat valresultatet har varit de ständiga solskensrapporterna om läget i svensk ekonomi som duggat tätt sen åtminstone ett år tillbaka. Snart sagt varenda gång jag knäppt på TVn har jag mötts av käcka utrop om att "Nu går svensk ekonomi som en ångvält!" och variationer på samma tema. Väljarna vore ju konstiga om de inte påverkades av det. Det Kina-TV-liknande inslag om arbetslösheten i Rapport som jag kommenterade häromdagen slog väl något slags rekord, men var knappast unikt i sin slagsida. Där har vänstern misslyckats med att slå in en kil i verklighetsbeskrivningen. Svensk ekonomi har fortfarande inte på långa vägar hämtat in de senaste två årens rekordtapp i BNP. Arbetslösheten är hisnande och har kommit för att stanna. Regeringen har i praktiken ingen politik för att komma tillrätta med Sveriges ekonomiska problem, bara ineffektiva och dyra skattesänkningar.

Om man saknar massmediakanaler för att nå ut med sitt budskap och inte anser sig ha råd att starta egna tidningar så borde ju ett självklart alternativ vara att försöka expandera sin närvaro på nätet. Det är nästan gratis och man når där ut till många väljare, inte minst unga. Det sägs att nätets politiska betydelse fortfarande är marginell, och det är väl möjligt att det stämmer. Men hur länge kommer det att förbli så?

Rasisterna har förstått att använda sig av nätet för att sprida sitt gift. Det har skett organiserat och målmedvetet. Än så länge har jag inte sett dem möta ett välorganiserat motstånd.

Vänsterpartiet har vad jag kan förstå prioriterat politiskt arbete på nätet oerhört lågt. Förmodligen är det den form av kampanjande som vi är sämst på. Många gör ett styvt jobb på egen hand på Facebook, olika debattfora, bloggar etc. Men jag ser inte mycket koordinering. Det här hojtade jag om redan i valrörelsens inledningsskede, men det var som att ropa i en ekande tyst öken.

De förhatliga nätomröstningarna är uppenbarligen här för att stanna, trots att alla som vet något vet att de är helt värdelösa som opinionsmätare. De fyller däremot en propagerande funktion. En ljummet engagerad väljare som ser att Mona Sahlin får 80 procent minusbetyg i Expressens nätomröstning påverkas såklart av det. Många människor tenderar att vilja tycka som andra människor. (Jag tvivlar dessutom inte för en sekund på att omröstningarna är manipulerade. Frågan är bara hur?)

En välorganiserad nätvänster skulle hursomhelst kunna balansera upp snedvridningen något både i nätomröstningar och i olika debattfora. Det borde vare sig vara svårt eller dyrt att organisera. Frågan är varför det inte gjorts? Överhuvudtaget tycker jag att vänsterpartiet har en del att göra på informationsområdet. En given uppgift borde vara att skapa en argumentbank för medlemmar och sympatisörer som debatterar med politiska motståndare, exempelvis på nätet. När man debatterar med en rasist eller klimatförnekare vore det fantastiskt bra och tidssparande om man kunde vända sig till t.ex. vänsterpartiets hemsida för att snabbt och smidigt hitta fakta som spräcker deras myter och osanningar. Sossarnas Netroots skulle kunna bli en inspiration för en ny nätvänster, liksom de grupper i USA som de i sin tur inspirerats av.

Hur har vänsterpartiets eget varumärke funkat då? Det tål att tänka på. I mötet med väljarna ute på gatorna har det gått alldeles utmärkt, vad jag sett. Folk är öppna för att prata med oss och sympatiskt inställda till våra argument. Ändå räcker det inte riktigt för att övertyga fler än de redan säkra. Jonas Sjöstedt har helt rätt när han skriver att vänsterpartiets opinionssiffror i ett läge som dagens borde klättra upp mot tio procent. Vi erbjuder trots allt det enda konsekventa alternativet till högerpolitik och orättvisor. Vi har en partiledare som är välformulerad och vass i debatterna. Vi har en partiorganisation som kan mobiliseras till hjältedåd. Och vi vet att många fler än de som redan röstar på oss ställer sig bakom vår kritik av regeringens högerpolitik och gillar våra lösningar.

Förmodligen har vi missgynnats av det rödgröna samarbetet. Det säger jag med sorg i hjärtat eftersom jag gillar ett ökat samarbete med både sossar och miljöpartister och tror att det måste till mer sådan korsbefruktning i framtiden om den nuvarande högerdominansen ska kunna brytas. Men det är rätt förödande för oss när det framstår som att vi piskats in i ledet och accepterat den ekonomiska mitten-högerpolitik som sossarna och miljöpartiet  ställer sig bakom. Även om den bilden inte är sann.

Det är en stor ironi att den svenska vänstern går bakåt i en tid då den marknadsfundamentalism vi bekämpat i åratal i praktiken rasat ihop som ett korthus. Att tysta vänsterpartiets systemkritiska röst, just nu dessutom, och tvinga oss att sitta still i båten var nog ett strategiskt misstag för de rödgröna som helhet.

Kanske hade det varit bättre om Mona Sahlin faktiskt lyckats med sitt utfrysningsförsök och gått vidare med att samarbeta med bara miljöpartiet? Vi hade kunnat kritisera både regeringshögern och det rödgröna mitten-vänstersamarbetet och sedan efter valet krävt inflytande i form av regeringsposter eller politiska eftergifter. Å andra sidan hade det såklart gett borgerligheten en möjlighet att spela på "splittringen" hos motståndarlaget. Nu fick de istället chansen att spela ut "inga kommunister i regeringen"-kortet. Frågan är vilket som imponerar mest på väljarna?

Kommunistspöket har det som sagt skrämts med även i denna valrörelse. Vi vet ju sedan tidigare att kommunisten (den imaginära) är borgarens bästa vän. Janne Josefssons Berlinmurshaveri framstår väl i efterhand mer som komiskt än någonting annat. Men det är ändå värt att fundera över att den typen av lågvattenmärken poppar upp bara några dagar innan valet. Och ännu viktigare, fundera på om det biter, och isåfall varför?

Vänsterpartiet är idag vad jag kan se rätt dåligt på ideologiskt självförsvar. Det är som att vi bara hukar inför högerns angrepp och väntar på att de ska bli tysta så att vi får en chans att prata om något annat. Alltså kan vi, som var med och kämpade för rösträtten - mot högerns frenetiska motstånd - och som stöttat varenda demokratisk reform och välfärdsreform sedan dess, utmålas som ett "odemokratiskt" parti av politiska motståndare som faktiskt borde ha vett att skämmas, åtminstone lite, över att sjunka så lågt.

Kanske behöver vänsterpartiet ta sig en ny titt på sin egen historia? Den här gången inte för att göra upp med gamla misstag, utan för att minnas vad vi gjort bra? Sverige har blivit det demokratiska välfärdsland det är idag tack vare vår medverkan. Vi har mycket i vår historia att vara stolta över, också. Alexandra Coelho Andorihl påpekade nyligen att vänstern är dålig på faktiskt ta åt sig äran för vunna segrar. Ta dig en titt på vänsterpartiets hemsida, avdelningen "partiets historia" för ett exempel på det. En sak är säker; ingen annan än vi själva kommer att försöka ge en nyanserad och rättvis bild av vänsterns historia.

En annan del i att inte låta högern definiera oss är att våga gå på ideologisk offensiv. Vänsterpartiet är ett av de mest ideologiskt motiverade partierna i Sverige. Det borde vara en av våra styrkor. Vi är inte bara ett "välfärdsparti" utan också ett socialistiskt parti som har väldigt tydliga idéer om omfördelning i samhället från de som har mycket till de som har lite. Om en demokratisering av hela den samhällsekonomi som idag styrs som feudala furstendömen, där företagsledare och finanskapitalister inte bara bestämmer enväldigt över sina tjänstehjon utan också fattar beslut som påverkar oss alla. Diskussionen om ekonomisk demokrati är helt nödvändig för vänstern att driva. Inte minst eftersom det sätter högerns bristfälliga demokratisyn under lupp.

Vi måste också ställa oss frågan om vår partiledare och andra partiföreträdare är tacksamma måltavlor för borgare som hytter med kommunistspöket. Jag är inte säker på om svaret är ja eller nej på den frågan. Lars Ohly gjorde i mina ögon en helt lysande insats i valrörelsen och förtjänade högst personligen ett valresultat som innebar en stark framryckning. Men det kan vara så att det fortfarande hänger kvar en del frågetecken över hans huvud efter de tidigare bråken mellan olika politiska inriktningar i partiet och att även vänsterväljare känner en osäkerhet över var han står politiskt. Ironiskt nog kan det vara så att Ohly, som var partivänsterns kandidat till partiledarposten, har mindre svängrum att vara ideologisk än vad en "högerkandidat" hade haft. Eller så kanske han behöver just en klar och långsiktig ideologisk profilering i frågor som ekonomisk demokrati, personlig integritet och människorätt för att väljarna ska lära känna honom och för att högerns nidbild ska tappa sin lyster?

Personligen anser jag att vänsterpartiet borde ta sig en funderare över miljöpartiets modell med två språkrör som delar på ledaransvaret. Det har alltid förefallit mig vara en sympatisk idé, som utmanar traditionella hierarkiska strukturer där en enda stor man (eller kvinna) pekar med hela handen. För vänsterpartiets del tror jag att det skulle kunna bli en succé. Våra väljare skulle nog gilla att vi vågar ifrågasätta gamla invanda strukturer.

Vi kommer hursomhelst inte ifrån att partiet behöver förnyas på flera sätt; politiskt, i hur man presenterar sitt budskap och organisatoriskt. En effekt av det rådande parlamentariska läget är att vi kan frigöra resurser och engagemang till att arbeta mer utomparlamentariskt. Valet 2014 - eller nyvalet! - vinner vi genom att redan nu bli de som finns ute bland vanliga människor. Deltar i deras strider. Pratar med dem och lovar att föra deras talan. Det är egentligen en självklarhet för ett socialistiskt parti!

Mer: LO vaknar, Från miljöpartiets horisont, Jinge,