Intressanta tider

Ingen extrakongress, men en Framtidskommission blir det för vänsterpartiets del. Det kan nog bli bra det med, om partiet rekryterar rätt personer till den. Jag hoppas att man vågar glänta på dörren och släppa in utomstående kompetens; risken är annars att det blir rundgång och att man inte orkar dra de nödvändiga slutsatserna.

Eftervalsdebatten har redan kickat igång, och i den verkar det nästan råda konsensus om att det inte är politiken det är fel på, utan hur vi presenterar den och hur partiet är organiserat. Rätt många frågar sig visserligen om det rödgröna samarbetet var så värst lyckat i den form som det genomfördes, men det är väl snarare en fråga om taktik än om partiets egna politiska innehåll.

Tydligen riktade ingen på partistyrelsemötet kritik mot Lars Ohlys partiledarskap. Enligt honom själv så känner han till och med ett ökat stöd. Men det blir nog trots allt svårt för Ohly att sitta kvar efter kongressen 2012. Vänsterpartisterna är lojala och sticker inte kniven i sin partiledares rygg i första taget, men efter så många förlustval i rad så blir en del slutsatser omöjliga att undvika. Jag drog dem själv här på bloggen efter att ha brottats med en bråkig inre röst några dagar. Jag tycker ju att Ohly är en alldeles utmärkt politiker, som gjort en bra valrörelse, och förtjänar att få se kurvan vända uppåt under sitt partiledarskap. Men sett utifrån så är det rätt tydligt att han inte når ut till så värst många fler än de redan övertygade. Och det har inte vänsterpartiet råd med.

Det sägs vara en kinesisk förbannelse: "Må du leva i intressanta tider!". Säga vad man vill om de senaste 20 åren, men intressant har det varit. Det kalla kriget tog slut med ett brak när järnridån som delade Europa rämnade. Den svenska modellen som fungerat sällsynt bra under hela efterkrigstiden började monteras ner - av socialdemokraterna själva. Sverige har lämnat över viktiga delar av sitt nationella självbestämmande till EU och är nu för första gången på 200 år indragen i ett krig, som ingen riktigt verkar kunna förklara. Som krona på verket röstades ett främlingsfientligt parti med rötter i nynazismen in i riksdagen, och kommer där att agera röstboskap åt en allt stöddigare moderatregering, som gnager vidare på resterna av den svenska välfärdsstaten. Det saknas inte direkt uppgifter för vänsterpartiet och dess Framtidskommission att ta tag i. Även om jag kanske skulle föredragit att leva i en aning mindre intressanta tider är jag ändå försiktigt optimistisk. Den svenska arbetarrörelsen och vänstern kanske behövde en spark i häckan för att komma in på banan igen. Kallduschen  för två veckor sedan kan nog få den effekten.



Bloggat: Pooma, Mer vänster i Uppsala,

KATEGORI:Vänstern

Partiledarfrågan och organisationen

Den eftervalsdebatt som jag ropat på i två inlägg här på bloggen verkar än så länge inte riktigt kommit ur startgroparna, för vänsterpartiets del. Just nu så verkar många hellre diskutera sossarnas problem. Kanske jag är lite hetsig, behöver partiet tid att tänka efter så är det förstås inte fel. Men många fler med mig är nog också hetsiga och otåliga just nu - för att inte säga förbannade över valutgången. Det engagemanget måste tas tillvara.

Själv har jag gått och grunnat på partiledarfrågan och en del organisatoriska frågor de senaste dagarna. Mot partiets politik har jag inte har särskilt mycket att invända. Den har utvecklats åt rätt håll under en lång tid. Vi är idag ett pragmatiskt vänstersocialistiskt parti, som ändå inte offrat ideologin på pragmatismens altare. Möjligen kan jag ha synpunkter på val av fokus och hur man hanterat vissa frågor. Men partiets problem är enligt mig mer organisatoriska och imagebetonade.

En del av problemet är den traditionella folkrörelsestrukturen - ett rätt pyramidalt bygge. En partiledare längst upp, partistyrelse, distrikt och distriksstyrelser, lokalföreningar och lokalföreningsstyrelser. Den här modellen fungerar nog på en del sätt bra, den ger till exempel en väldigt klar arbets- och ansvarsfördelning. Men jag tror att den också missar att fånga upp många människor, inte minst yngre som gått i en auktoritetskritisk skola och vill vara aktiva deltagare, inte komma till möten och tilldelas en åhörarroll. Jag tror att vänstern (och övriga  partier) kan ha en del att lära av alternativrörelser om hur man får alla att känna sig som aktiva deltagare i en diskussion eller beslutsprocess. Varför inte låta viktiga kursändringar - som det rödgröna samarbetet - gå ut till direkta medlemsomröstningar? Vi kan nog också bli bättre på att fånga upp människors specialkompetenser och ta tillvara på dessa i mer aktionsinriktade nätverk. Ett exempel på en sådan grupp som borde skapas är "Nätvänstern" som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Partiledarfrågan är kanske mer delikat, som personfrågor tenderar att bli. Jag skrev häromdagen att jag inte ville ta ställning i den än. Lasse Ohly har ju som alla noterat gjort en fenomenal valrörelse och det känns otacksamt att gå ut direkt efter den och bråka. Men ju mer jag tänker (eller försöker undvika att tänka) desto tydligare utkristalliserar sig vissa slutsatser. Om inte ens Lasses fantastiska insatser räckte för att få väljarna att smälta, vad ska vi då hoppas på till nästa gång? Mirakel?

Självklart kan man ju, med rätta, lokalisera felet till hela partiet: Vi har inte bedrivit det organiseringsarbete som krävs för att bygga en stark vänsterrörelse. Och vem vet hur det politiska läget ser ut om 4 år? Mycket kan hända tills dess, och partiledares popularitetssiffror är inte huggna i sten. Men frågan är om vi har råd att satsa våra pengar på det kortet? För vänsterpartiet, som saknar tidningar eller andra starka massmediaröster så är partiledaren den överlägset viktigaste enskilde kommunikatören av budskapet. Utan att ha sett någon djupare analys av partiledarens betydelse för väljarnas val än den som SVT visade på valnatten så misstänker jag ändå att Lars Ohly för många upplevs som ett hinder för att rösta på vänsterpartiet, eller åtminstone inte underlättar. I rättvisans namn så kan man ju inflika att partiet under hans ledning återgått till ungefär den storlek som det haft under större delen av efterkrigstiden, till och med lite större. Men det har inte blivit så särskilt många inbrytningar i nya väljargrupper - i en tid då socialdemokratin tappat sin tidigare exceptionellt starka ställning.

Men jag tror inte att det räcker med ett partiledarebyte. Som jag skrivit tidigare så tror jag att vi behöver snegla på miljöpartiets modell med delat ledarskap. Av både symboliska, imagemässiga skäl och rent praktiska. Symboliskt så skickar detta en klar signal om nytänkande i ett parti som uppenbarligen upplevts som lite stelt av många. Även om kanske en del på vänsterkanten är misstänksamma mot den sortens PR-tänkande så bevisar väl inte minst "nya" moderaterna att image ibland är minst lika viktigt som substans. Det är också en viktig symbolik med en man och en kvinna på de högsta ledarpositionerna. En liten tillplattning av de traditionellt pyramidala strukturerna som förhoppningsvis kan följas av fler.

Rent praktiskt så handlar det inte minst om att fördela arbetsbördan rimligare. Att vara partiledare för vänsterpartiet är en rätt omänsklig uppgift. Inte minst för att man hamras sönder och samman av borgerliga massmedia med jämna mellanrum. Få personer har så mycket stål i sig att de pallar detta. Det är nog inte en slump att våra två partiledare innan Ohly bägge fick problem med spriten. Men delad börda är halverad börda.

Som partiledare för vänsterpartiet räcker det uppenbart inte med att vara bättre än andra partiledare - isåfall skulle Lars Ohly belönats med en välförtjänt valframgång. Man måste nog vara dubbelt så bra, minst, och dessutom aldrig ha begått (politiska) misstag. Misstag ursäktas bara för borgerliga politiker. Att hitta en enda person som kan fylla upp de skorna är nog nästan omöjligt. Två personer som fungerar som ett bra team däremot, som kan komplettera varandras kompetenser och täcka upp varandras svaga sidor...

Vilka ska vi ha då? Mitt personliga dream team vore nog Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. De ger en bra bild av hur vänsterpartiet faktiskt ser ut och tänker idag. Men jag kan även tänka mig andra lyckade konstellationer.




KATEGORI:Vänstern

Debattera eller dö!

En följd av att vänsterpartiet lider sitt tredje valnederlag i rad måste bli att en frisk och frejdig debatt om vänsterns nuläge och framtid tar fart. Det har varit lite tyst på den fronten rätt länge, vad jag sett. Jag hämtar förvisso ganska mycket av min politiska näring från nätet, och där är det som jag skrev i min valanalys rätt dött på vänsterkanten. Det säger jag utan att ta äran av de många flitiga bloggare och debattörer som faktiskt finns där ute och gör ett många gånger otacksamt jobb, och för det mest belönas med spamkommentarer från rasister med personliga problem. Webbplatser som ETCs (trots ständiga serverproblem som ibland gör sidan helt omöjlig att ladda) Ali Esbatis och efter omdaningen Flammans är små oaser i ett ganska torrt vänsterpolitiskt nätlandskap. Men var finns det debattforum där diskussionens vågor böljar fram och tillbaka?


Kanske försigår det en mer levande vänsterdebatt någon annanstans. På eller utanför nätet. Någon får då vänligt upplysa mig om var!

Så här har det varit ett längre tag, När jag 2005 kom tillbaka från fem års utlandsvistelse landade jag mitt i en förbittrad strid mellan höger- och vänsterfalangen i vänsterpartiet. En strid som fördes till stor del genom massmedia och upplevdes som djupt orättvis av de flesta partimedlemmar eftersom den där såklart skildrades i grovt förenklade termer och idiotförklarade varje position till vänster om mitten.

Det parti jag såg vid hemkonsten liknade inte det parti jag lämnade. Framförallt verkade man ha tappat tron på den konstruktiva debattens möjligheter att överbrygga politiska och personliga motsättningar. Den här tiden tror jag faktiskt skapade något slags trauma i vänsterpartiet, som vi fortfarande inte riktigt skakat av oss.

När såg man senast Lars Ohly eller någon annan ur partiledningen debattera någon kontroversiell fråga på ett publikt forum som internet? Alltså inte med politiska motståndare, utan med partikamrater eller oss närstående? När såg man andra partimedlemmar göra detsamma? Klart det säkert går att hitta ett och annat undantag som bekräftar regeln, men tendensen tycker jag är klar: Vi har blivit ett parti som sitter still i båten. Inte av rädsla för utfrysning eller någon slags odemokratisk partikultur. Det vore tramsigt att säga så. Men av omtanke om vårt eget omhuldade vänsterprojekt.

Tendenser till grupptänkande finns såklart i alla partier och organisationer som delar ett viktigt mål. De är nog ofta starkare i mindre organisationer som upplever sig stå inför en oförstående eller till och med fientlig omvärld. Wikipedia definierar grupptänkade som:

“A mode of thinking that people engage in when they are deeply involved in a cohesive in-group, when the members' strivings for unanimity override their motivation to realistically appraise alternative courses of action”

Jag vill inte dra alltför stora växlar på det här. Som sagt, problemet är inte de formella partistrukturerna eller att någon vill trycka ner oliktänkande.  Men jag tror att vi kanske självcensurerat oss lite de senaste åren, och undvikit att gå i polemik med varandra. Det vore isåfall den mest tragiska följden av Vägval Vänsters framfart; fick den oss att bekräfta en bild av oss själva som inte var sann då den utmålades?

I längden är det såklart förödande för en idéburen rörelse som vänsterpartiet om den idépolitiska debatten blir strykrädd och försagd. Vänstern har till sin natur en antiauktoritär dragning, även om denna i perioder övertrumfats av andra hänsyn. Framtiden är dock antiauktoritär och frihetlig, och vänsterpartiets politik på de områden där detta perspektiv blir brännhett, exempelvis integritetsfrågor, ligger mycket väl i linje med inte minst unga människors attityder. Men det är såklart omöjligt för ett parti att profilera sig som antiauktoritärt på allvar om det inte syns i hur dess medlemmar agerar.

Därför ser jag fram emot en eftervalsdebatt som lyfter på alla lock. Som visar att vi kan diskutera våra olika uppfattningar utan att misstänkliggöra varandras motiv. Som inte lurar sig själv att tro att enstaka personbyten är en mirakelkur för ett större problem. Som vitaliserar vänsterns perspektiv och flyttar fram våra positioner också i den allmänna samhällsdebatten. Debattera eller dö ut, vänsterpartiet!


Share |

KATEGORI:Vänstern

Min valanalys!

Många har redan skrivit bra om valet 2010, vad som gick snett och vad vi ska göra nu. Ali Esbatis analyser är måsteläsning. Jens Holms likaså. Jag ska försöka låta bli att upprepa någon annans klokheter och istället lyfta fram några egna funderingar.

Till att börja med; valresultatet är en katastrof i siffror och mandat räknat. Men bara för det behöver vi inte förtvivla. Det svenska folket har inte över en natt gått och blivit tokhöger. En intressant opinionsmätning som kom dagarna innan valet visade att de rödgrönas ekonomiska förslag om ökad rättvisa föll i god jord hos de flesta väljare. Moderaternas rekordvalresultat innehåller en hel del fluff också - en del har röstat på dem för att hänga med i det här valets hype. Detsamma gäller rasisterna. Visst har Sverige förändrats både socialt och värderingsmässigt av de gångna årens högerpolitik. Egoism är idag mer OK än vad den har varit. Men högervinden är inte riktigt så stark som man kan förledas att tro av valresultatet.

Vänsterpartiet gjorde av vad jag kan bedöma ett jäkligt bra jobb i valrörelsen. Vi syntes och hördes mycket, valkampanjen var smart utformad, vi funkade bra ihop med de två andra partierna. Ett tag såg det ju också ut att löna sig, när vi i mätningarna låg runt åtta procent och var tredje största parti. Vad som hände där i valrörelsens slutskede kommer nog flera av oss att ta sig en noggrann titt på.

Den här gången räckte det inte med en bra valkampanj. CH Hermansson formulerade det bäst när han påpekade att vi har den ekonomiska, den politiska och den massmediala makten mot oss. Det är formidabla motståndare. Men det är också rätt smickrande att vara hatad av alla makteliter samtidigt; det visar ju på var det verkliga alternativet till dagens högerpolitik och hårdnande klassamhälle finns.

 

Media


Medias roll i den här valrörelsen har jag redan skrivit mycket och argt om. Det går inte att blunda för den dominerande roll som pressen fortfarande spelar i opinionsbildningen - trots internet och nya informationskanaler. När 90 procent (eller efter Aftonbladets urartning ännu mer?) av landets pressröster sjunger i samma kör så blir  den svår att överrösta. Vänstern, men även socialdemokratin, miljöpartiet, fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser har inte orkat ta något samlat grepp om det här massmediadilemmat sedan arbetarrörelsens tidningar gick i graven. Man har kanske hoppats på att kunna parera den massmediala högerns angrepp genom att ändå komma ut med sin politik på nyhetsplats och genom att ha andra kanaler för att nå ut till folket. Så länge man tänker så kommer borgarna att behålla ett förödande övertag över opinionsbildningen och i förlängningen sin politiska dominans. Media spelar inte rent längre, om de nu någonsin gjort det. Valrörelsen 2010 har gjort behovet av en ny pressröst som kan balansera högerns megafoner skriande uppenbart. 

Något som definitivt påverkat valresultatet har varit de ständiga solskensrapporterna om läget i svensk ekonomi som duggat tätt sen åtminstone ett år tillbaka. Snart sagt varenda gång jag knäppt på TVn har jag mötts av käcka utrop om att "Nu går svensk ekonomi som en ångvält!" och variationer på samma tema. Väljarna vore ju konstiga om de inte påverkades av det. Det Kina-TV-liknande inslag om arbetslösheten i Rapport som jag kommenterade häromdagen slog väl något slags rekord, men var knappast unikt i sin slagsida. Där har vänstern misslyckats med att slå in en kil i verklighetsbeskrivningen. Svensk ekonomi har fortfarande inte på långa vägar hämtat in de senaste två årens rekordtapp i BNP. Arbetslösheten är hisnande och har kommit för att stanna. Regeringen har i praktiken ingen politik för att komma tillrätta med Sveriges ekonomiska problem, bara ineffektiva och dyra skattesänkningar.


Nätet


Om man saknar massmediakanaler för att nå ut med sitt budskap och inte anser sig ha råd att starta egna tidningar så borde ju ett självklart alternativ vara att försöka expandera sin närvaro på nätet. Det är nästan gratis och man når där ut till många väljare, inte minst unga. Det sägs att nätets politiska betydelse fortfarande är marginell, och det är väl möjligt att det stämmer. Men hur länge kommer det att förbli så?

Rasisterna har förstått att använda sig av nätet för att sprida sitt gift. Det har skett organiserat och målmedvetet. Än så länge har jag inte sett dem möta ett välorganiserat motstånd.

Vänsterpartiet har vad jag kan förstå prioriterat politiskt arbete på nätet oerhört lågt. Förmodligen är det den form av kampanjande som vi är sämst på. Många gör ett styvt jobb på egen hand på Facebook, olika debattfora, bloggar etc. Men jag ser inte mycket koordinering. Det här hojtade jag om redan i valrörelsens inledningsskede, men det var som att ropa i en ekande tyst öken.

De förhatliga nätomröstningarna är uppenbarligen här för att stanna, trots att alla som vet något vet att de är helt värdelösa som opinionsmätare. De fyller däremot en propagerande funktion. En ljummet engagerad väljare som ser att Mona Sahlin får 80 procent minusbetyg i Expressens nätomröstning påverkas såklart av det. Många människor tenderar att vilja tycka som andra människor. (Jag tvivlar dessutom inte för en sekund på att omröstningarna är manipulerade. Frågan är bara hur?)

En välorganiserad nätvänster skulle hursomhelst kunna balansera upp snedvridningen något både i nätomröstningar och i olika debattfora. Det borde vare sig vara svårt eller dyrt att organisera. Frågan är varför det inte gjorts? Överhuvudtaget tycker jag att vänsterpartiet har en del att göra på informationsområdet. En given uppgift borde vara att skapa en argumentbank för medlemmar och sympatisörer som debatterar med politiska motståndare, exempelvis på nätet. När man debatterar med en rasist eller klimatförnekare vore det fantastiskt bra och tidssparande om man kunde vända sig till t.ex. vänsterpartiets hemsida för att snabbt och smidigt hitta fakta som spräcker deras myter och osanningar. Sossarnas Netroots skulle kunna bli en inspiration för en ny nätvänster, liksom de grupper i USA som de i sin tur inspirerats av.


Vänsterpartiet


Hur har vänsterpartiets eget varumärke funkat då? Det tål att tänka på. I mötet med väljarna ute på gatorna har det gått alldeles utmärkt, vad jag sett. Folk är öppna för att prata med oss och sympatiskt inställda till våra argument. Ändå räcker det inte riktigt för att övertyga fler än de redan säkra. Jonas Sjöstedt har helt rätt när han skriver att vänsterpartiets opinionssiffror i ett läge som dagens borde klättra upp mot tio procent. Vi erbjuder trots allt det enda konsekventa alternativet till högerpolitik och orättvisor. Vi har en partiledare som är välformulerad och vass i debatterna. Vi har en partiorganisation som kan mobiliseras till hjältedåd. Och vi vet att många fler än de som redan röstar på oss ställer sig bakom vår kritik av regeringens högerpolitik och gillar våra lösningar.

Förmodligen har vi missgynnats av det rödgröna samarbetet. Det säger jag med sorg i hjärtat eftersom jag gillar ett ökat samarbete med både sossar och miljöpartister och tror att det måste till mer sådan korsbefruktning i framtiden om den nuvarande högerdominansen ska kunna brytas. Men det är rätt förödande för oss när det framstår som att vi piskats in i ledet och accepterat den ekonomiska mitten-högerpolitik som sossarna och miljöpartiet  ställer sig bakom. Även om den bilden inte är sann.

Det är en stor ironi att den svenska vänstern går bakåt i en tid då den marknadsfundamentalism vi bekämpat i åratal i praktiken rasat ihop som ett korthus. Att tysta vänsterpartiets systemkritiska röst, just nu dessutom, och tvinga oss att sitta still i båten var nog ett strategiskt misstag för de rödgröna som helhet.

Kanske hade det varit bättre om Mona Sahlin faktiskt lyckats med sitt utfrysningsförsök och gått vidare med att samarbeta med bara miljöpartiet? Vi hade kunnat kritisera både regeringshögern och det rödgröna mitten-vänstersamarbetet och sedan efter valet krävt inflytande i form av regeringsposter eller politiska eftergifter. Å andra sidan hade det såklart gett borgerligheten en möjlighet att spela på "splittringen" hos motståndarlaget. Nu fick de istället chansen att spela ut "inga kommunister i regeringen"-kortet. Frågan är vilket som imponerar mest på väljarna?

Kommunistspöket har det som sagt skrämts med även i denna valrörelse. Vi vet ju sedan tidigare att kommunisten (den imaginära) är borgarens bästa vän. Janne Josefssons Berlinmurshaveri framstår väl i efterhand mer som komiskt än någonting annat. Men det är ändå värt att fundera över att den typen av lågvattenmärken poppar upp bara några dagar innan valet. Och ännu viktigare, fundera på om det biter, och isåfall varför?

Vänsterpartiet är idag vad jag kan se rätt dåligt på ideologiskt självförsvar. Det är som att vi bara hukar inför högerns angrepp och väntar på att de ska bli tysta så att vi får en chans att prata om något annat. Alltså kan vi, som var med och kämpade för rösträtten - mot högerns frenetiska motstånd - och som stöttat varenda demokratisk reform och välfärdsreform sedan dess, utmålas som ett "odemokratiskt" parti av politiska motståndare som faktiskt borde ha vett att skämmas, åtminstone lite, över att sjunka så lågt.

Kanske behöver vänsterpartiet ta sig en ny titt på sin egen historia? Den här gången inte för att göra upp med gamla misstag, utan för att minnas vad vi gjort bra? Sverige har blivit det demokratiska välfärdsland det är idag tack vare vår medverkan. Vi har mycket i vår historia att vara stolta över, också. Alexandra Coelho Andorihl påpekade nyligen att vänstern är dålig på faktiskt ta åt sig äran för vunna segrar. Ta dig en titt på vänsterpartiets hemsida, avdelningen "partiets historia" för ett exempel på det. En sak är säker; ingen annan än vi själva kommer att försöka ge en nyanserad och rättvis bild av vänsterns historia.

En annan del i att inte låta högern definiera oss är att våga gå på ideologisk offensiv. Vänsterpartiet är ett av de mest ideologiskt motiverade partierna i Sverige. Det borde vara en av våra styrkor. Vi är inte bara ett "välfärdsparti" utan också ett socialistiskt parti som har väldigt tydliga idéer om omfördelning i samhället från de som har mycket till de som har lite. Om en demokratisering av hela den samhällsekonomi som idag styrs som feudala furstendömen, där företagsledare och finanskapitalister inte bara bestämmer enväldigt över sina tjänstehjon utan också fattar beslut som påverkar oss alla. Diskussionen om ekonomisk demokrati är helt nödvändig för vänstern att driva. Inte minst eftersom det sätter högerns bristfälliga demokratisyn under lupp.

Vi måste också ställa oss frågan om vår partiledare och andra partiföreträdare är tacksamma måltavlor för borgare som hytter med kommunistspöket. Jag är inte säker på om svaret är ja eller nej på den frågan. Lars Ohly gjorde i mina ögon en helt lysande insats i valrörelsen och förtjänade högst personligen ett valresultat som innebar en stark framryckning. Men det kan vara så att det fortfarande hänger kvar en del frågetecken över hans huvud efter de tidigare bråken mellan olika politiska inriktningar i partiet och att även vänsterväljare känner en osäkerhet över var han står politiskt. Ironiskt nog kan det vara så att Ohly, som var partivänsterns kandidat till partiledarposten, har mindre svängrum att vara ideologisk än vad en "högerkandidat" hade haft. Eller så kanske han behöver just en klar och långsiktig ideologisk profilering i frågor som ekonomisk demokrati, personlig integritet och människorätt för att väljarna ska lära känna honom och för att högerns nidbild ska tappa sin lyster?

Personligen anser jag att vänsterpartiet borde ta sig en funderare över miljöpartiets modell med två språkrör som delar på ledaransvaret. Det har alltid förefallit mig vara en sympatisk idé, som utmanar traditionella hierarkiska strukturer där en enda stor man (eller kvinna) pekar med hela handen. För vänsterpartiets del tror jag att det skulle kunna bli en succé. Våra väljare skulle nog gilla att vi vågar ifrågasätta gamla invanda strukturer.


Vi kommer hursomhelst inte ifrån att partiet behöver förnyas på flera sätt; politiskt, i hur man presenterar sitt budskap och organisatoriskt. En effekt av det rådande parlamentariska läget är att vi kan frigöra resurser och engagemang till att arbeta mer utomparlamentariskt. Valet 2014 - eller nyvalet! - vinner vi genom att redan nu bli de som finns ute bland vanliga människor. Deltar i deras strider. Pratar med dem och lovar att föra deras talan. Det är egentligen en självklarhet för ett socialistiskt parti!




Share |

KATEGORI:Vänstern

Gjort allt?

PravDaN idag:


"Invandrarfientlig huvudvärk i Europa. Etablerade partier har försökt med allt, men ingen strategi har varit riktigt framgångsrik".

 

"I drygt två decennier har invandringsfientliga högerpopulister nått valframgångar i Europa. Etablerade partier har försökt isolera dem, imitera dem eller ta in dem i regeringen. Men ingen strategi har varit riktigt framgångsrik."


Notera att "allt" i DNs version  spänner över det hisnande breda spektrat isolera-imitera-samregera.

Där ligger väl egentligen problemets kärna. Borgerligheten och den förborgerligade socialdemokratin, verkar se extremhögern som ett problem som ska mötas med parlamentariskt finlir och politiska finter. Det funkar inte så.

Den rasistiska extremhögern fyller upp det politiska vakuum som uppstår när arbetarrörelsen, socialisterna och socialliberalerna, slutat drömma om ett bättre samhälle och en bättre värld. Slutat kräva mer rättvisa. Vidgad demokrati. Slut på marknadsfundamentalismens tvångströja. Omfördelning av resurser från de rikaste till de som inte har det så flott. Arbete åt alla. Bra bostäder till rimligt pris. Bättre arbetsplatser. Och alla andra visioner som såväl den radikala som den reformistiska vänstern brunnit för genom sin historia. Vår historiska uppgift är att driva på för ett samhälle där alla får plats och alla kan  leva ett gott liv. Det är en uppgift som borde göra oss både stolta och kamplystna!

Slutar vi driva på så lämnar vi fältet öppet för extremhögerns blodhundar, som skickligt använder sig av detta samhälles brister för att spela ut olika svaga grupper mot varandra. Ska vi ta hand om invandrarna eller pensionärerna? Varför måste vi välja, när det finns pengar att göra både och? Extremhögerns blodhundar är i slutändan bara springpojkar åt det kapitalistiska systemet. Vi borde vara mindre rädda för extremhögern än bristen på visioner och ideologisk debatt i våra egna led.

(Nej, det här är inte först och främst en känga åt mitt eget parti. Visst behöver vi också självrannsaka, men andra lever i ett större ideologiskt vakuum.)


Bloggat: Ali Esbati,

Det bär mig emot att länka till slasktratten Expressen, men Ann-Charlotte Marteus ger mig tyvärr inget val (igen!)


Share |

KATEGORI:Vänstern

Wolodarski gör ett yxjobb på autopilot

Peter Wolodarski har läst vänsterpartiets partiprogram, och är förskräckt. Förskräckt! DNs liberale lejon menar sig ha hittat tydliga tecken på att vänsterpartiet är är leninister. Beviset: Vänsterpartiet kritiserar USAs brutala utrikespolitik och supermaktens ständiga krigföring. "Väldigt avslöjande" är att partiet menar att det amerikanska imperiet, liksom tidigare imperier genom historien krigar om naturresurser och av ekonomiska skäl (hade Irak invaderats om landet inte varit ett av världens oljerikaste, t.ex?). Lenin menade ju på sin tid att kapitalistiska länder behövde expandera in på andra länders territorium. Alltså är vänsterpartiet leninster!


Den Korrekta Liberala Förklaringen till varför USA krigar i Irak och Afghanistan är vad jag förstår att de gör det av ren godhet. Åtminstone handlar det alltid om självförsvar. Talibanerna är förvisso inga snälla typer, och Saddam var en ful fisk. Men USA pumpade ju upp både talibanerna och Saddam med såväl vapen som  pengar på 80-talet. De kanske inte var onda då?

Nu är det väl visserligen inte bara Lenin som menar att stormakter och imperier hela tiden försöker utvidga sin maktsfär och att de gör det för att vinna fördelar, ekonomiska och politiska, gentemot andra. Utan att ha gjort en grundlig undersökning så känns den analysen ganska väl representerad i den politiska debatten trots att Lenin sedan länge är död och begraven.

Wolodarskis tro på den goda supermakten som krigar av ren snällhet, eller åtminstone bara i i självförsvar, är nog mer av en udda fågel, utanför den lilla grupp människor som skriver ledare i borgerliga tidningsdrakar. Men hur kul är det att anklaga vänsterpartiet för att tycka som, ska vi säga Noam Chomsky, frihetlig socialist och amerikansk politisk dissident, när man kan drämma till med Lenin?

Inget slafsigt liberalt yxjobb mot vänstern är såklart komplett utan lite mumlande om "demokratisyn". Wolodarski är upprörd över att vänstern kritiserar EUs demokratiska brister utan att nämna Saudiarabien och Nordkorea. Frågan är om Wolodarski också tycker att Jan Björklund är en hycklare när han tjatar om hur dålig den svenska skolan är, utan att ständigt inflika att det finns väldigt många skolor som är mycket sämre? Men det är rätt listigt skrivet om man vill ge sken av att vänstern egentligen gillar Nordkorea och Saudiarabien, men inte vill säga det rent ut, eftersom man vet att det är tramsigt. På så vis kan man använda det faktum att vi kritiserar demokratiska brister mot oss, utan att berätta särskilt mycket om vad vi vill. Utmaningen för Wolodarski är ju att kritisera vänstern, men helst undvika att berätta vad den faktiskt tycker.

Att vänstern anser kapitalismen vara ett odemokratiskt system har inte undgått Wolodarski. Motiveringen utelämnar han: Pengar och ägande är makt! Familjen Wallenberg har onekligen en hel del mer att säga till om i Sverige än både min och DNs ledarskribents familjer. Det fanns en gång liberaler som delade vänsterns kritik av den enorma maktkoncentration i några få rika och mäktiga storföretagares händer som kapitalismen medför.
Kanske för att dåtidens liberaler inte var lika intimt sammanvuxna med med den ekonomiska makten som nutidens?

Vänstern och liberalerna tog en gång varandra i handen och samarbetade för att införa politisk demokrati i form av allmän och lika rösträtt i Sverige. Vem tror att vänsterpartiet och folkpartiet skulle kunna samarbeta idag för att ge vanliga människor mer makt, och Wallenbergarna mindre? Ändå behöver man inte gå längre tillbaka än till 70-talet för att i folkpartiet hitta liknande tankar om ekonomisk demokrati som de som idag ger liberaler som Wolodarski kväljningar vid läsning av vänsterns partiprogram.

Att Wolodarski plockar fram yxan och svingar den vilt är såklart ett bra tecken: Vänstern kan göra ett bra val, och avgöra valet till de rödgrönas fördel. Dagens ledare i DN är ett försök att parerar detta. Men jag måste säga att nivån på attackerna är rätt pinsam. Har DNs ledarskribenter ett standardformulär som de skriver sina drapor efter? Eller använder de en slumpgenerator där ord som "Sovjetunionen, Nordkorea, kommunism, antiamerikanism, tvivelaktig demokratisyn" sätts samman godtyckligt?

Wolodarski avslutar med att rekommendera sina läsare att själva "ta del av detta obehagliga dokument" (vänsterns partiprogram). Där kan vi åtminstone vara överens!




KATEGORI:Vänstern

Dags för en mer populistisk vänster?

Han är överallt just nu Lars Ohly. Som spanjorerna säger: Han dyker upp till och med i soppan! I fredags var det debatt med Carl Bildt, utrikesminister under utredning för brott mot folkrätten, som trots sina egna demokratiska trovärdighetsproblem tyckte att det var läge att varna för "Ohly och Sahlin i armkrok". I TV-utfrågningen av Jan Björklund hann folkpartiledaren med att vifta med Lars Ohly mellan burkaflörtande och virriga resonemang om varför varje jobb regeringen skapar genom skattesänkningar måste kosta nästan en miljon kronor. I Agendadebatten mellan Jan Eliasson och Carl Bildt i söndags spökade återigen vänsterpartiets partilededare, som verkar vara lovligt byte i sin frånvaro.

 


I början av valrörelsen såg det ut som att högern skulle koncentrera angreppen på vänsterpartiet och Lars Ohly, med samma billiga retorik som alltid. Men sen lugnade det ner sig. Förmodligen insåg borgarnas strateger att man genom att göra vänstern till huvudmåltavla därmed bara gjorde partiet en tjänst. Påhopp från höger har aldrig skadat vänsterpartiet, tvärtom. Men de rödgrönas beslut att lämna Afghanistan verkar ha fått högerns strateger ur balans. Kanske i ren förbittring utmålas beslutet som en kapitulation för vänsterpartiet (även om det mer liknar miljöpartiets linje).

Det är såklart ett guldläge för vänsterpartiet. Varje attack från Bild och Björklund ska vi vara tacksamma för. Vore jag strategisk rådgivare åt Lars Ohly skulle mitt råd bli; var inte rädd för att ta ut svängarna lite! Var inte rädd för att bli kallad populist av högern! En tendens de senaste åren är att borgerligheten blir alltmer populistisk och förenklar sitt politiska budskap. Jan Björklunds sliriga utfrågning i SVT i söndags var ett prima exempel på en politiker som inte plågas alltför mycket av det där vi kallar samvete. Förstå att karln till och med satt och beklagade sig över att det blev så mycket ståhej över folkpartiets burkatjafs, när vi alla vet mycket väl att Jan Björklund kallt räknar med ståhejet, planerar för ståhejet, älskar ståhejet!

Medan borgerligheten blir alltmer högerpopulistisk tycks vänstern inta rollen som finliraren med klass och stil, den som  inte sänker sig till motståndarens nivå. I debatten mellan Ohly och Bildt hade det varit lätt att torpedera utrikesminsterns tomprat om "demokratisk trovärdighet" bara genom att säga "Sudan!".
Mona Sahlin har utsetts till måltavla i sportgrenen "kast med liten toblerone" i sommar, inte bara av nazister utan till och med av borgerliga ministrar. Och inte vilka minstrar som helst: Mats Odell  och Sven-Otto Littorin. Hur svårt är det för sossarna att ge igen med samma mynt, med tanke på alla ministerkatastrofer vi sett passera i revy med regeringen Reinfeldt?

Sven-Otto Littorin avgick efter fyra års tjat om "arbetslinjen" till ett liv som bidragsmiljonär, han kommer säkerligen att följas av fler om borgarna förlorar om tre veckor. Christina Husmark-Persson har gjort sig helt osynlig sedan sjukförsäkringsdebatten. Varför kastar ingen alvedon över henne, åtminstone verbalt? När borgarna pratar om tobleronepolitik, svara med alvedonpolitik! Istället för att besvara tjuvnyp med tjuvnyp har vänstern och socialdemokraterna hittills nöjt sig med rollen som lekledaren på dagis, som tar bråkstaken åt sidan och pratar förstånd med honom. Det är inget fel med att vilja hålla hög klass och diskutera sakligt, men när motståndaren hela tiden sluggar under bältet kan det vara läge att bita ifrån.

Det är intressant att arbetarklassens och vänsterns politiker verkar vara mer måna om att hålla god ton och föra ett sakligt samtal än borgerligheten. Kanske politiker med arbetarklassbakgrund som Ohly och Sahlin känner sig pressade att bevisa att de platsar i de politiska finrummen?

Uppgiften för vänstern den här valrörelsen är att bli rösten för det stora folkliga missnöje som finns med den här regeringen. Ett missnöje som än så länge är stumt och knyter handen i fickan. En anledning till att många som drabbats av den borgerliga politiken; arbetslösa, sjuka och lågavlönade, än så länge hellre väljer sofflocket än arbetarrörelsen kanske är att de inte hittar någon på vänsterkanten som riktigt ger uttryck för den ilska som de känner? Vänstern har politiken för dem, men pratar vi deras språk? Här ligger uppgiften, men här ligger också möjligheten. Vänstern har alltid haft duktiga retoriker i sina led. Lars Ohly kan vara en lysande talare och agitator, när han tar på sig den mössan.

En slutsats man kan dra av alla opinionsmätningarna de senaste dagarna är att det finns ett tomrum på vänsterkanten som bara väntar på att fyllas. Kanske dags att lämna över det väluppfostrade finliret till sossarna och bli den sortens vänsterpartister som högern ändå alltid anklagar oss för att vara, såna som de drömmer mardrömmar om?


KATEGORI:Vänstern

Vänstern måste lämna ett Robin Hood-avtryck

Det låter som att vänsterpartiets pågående kongress är en förvirrande tillställning - för journalisterna. Vänsterpartistiska kongresser brukar ju annars vara mums för media, som älskar rejäla politiska holmgångar. Nu lyser de gamla konflikterna med sin frånvaro, så media får vända på alla stenar i jakten på nya.

SvD slår till exempel upp vänsterpartiets "högervridning"
stort. Men logiken brister. Att man kompromissat i en budgetmotion innebär inte nödvändigtvis att man övergett sina ståndpunkter. Vänsterpartiet kan återkomma inför nästa budget, när det ekonomiska läget stabiliserat sig, med förslag på fler och mer substansiella skattehöjningar med omfördelande profil. Det är politiskt nödvändigt för vänstern att en regeringsmedverkan faktiskt lämnar ett Robin Hood-avtryck på det svenska samhället. Under den borgerliga regeringen har klassklyftorna vuxit rekordsnabbt. Den utvecklingen måste vänsterpartiet vända.

Men det ju inte skattehöjningar i sig som är målet.
Vänstern bör formulera några viktiga mål på vägen mot ett mer rättvist samhälle: det kan vara full sysselsättning, att utrota barnfattigdomen, omvandla deltider och vikariat i den offentliga sektorn till heltider, höjda löner i kvinnoyrken, en tandvårdsreform, eller varför inte sex timmars arbetsdag? När de politiska målen är formulerade ser man hur mycket de kostar, hur mycket skatterna kan behöva höjas och vilka som har råd att betala lite extra för allas gemensamma bästa. Gör man tvärtom så blir det rätt abstrakt.

Men såklart kan man inte lova guld och gröna skogar och allt smör i Småland i en enda budget, eller ens för en mandatperiod. Speciellt inte i en lågkonjunktur. Förslaget till valplattform gör en rätt vettig prioritering av vilka frågor som partiet ska satsa på de kommande fyra åren.

Speciellt glad är jag över att partiet tar integritetsfrågorna på allvar.
Piratpartiet körde visst fast i Brysselgeggan och verkar vara uträknade på förhand inför årets val. Något parti i den svenska riksdagen måste vara en garant för att storebrorssamhället, som den borgerliga regeringen gett nya monstruösa befogenheter, inte tillåts svälla ytterligare utan tvärtom rullas tillbaka. Och vilka är mer lämpade att utföra den uppgiften än det parti som under större delen av sin historia avlyssnats, trakasserats och åsiktsregistrerats av SÄPO och IB?

Jag är för min del inte orolig över någon högervridning.
Vänsterpartiet är ett klokt parti med en stark ideologisk självkänsla. Däremot är jag orolig över att man, som på 90-talet, ska fintas bort i förhandlingarna med sossarna och miljöpartiet. Sossarna är ju vana vid makt och är fortfarande ett väldigt stort och starkt parti. Och miljöpartiet är i många frågor ett borgerligt parti. När vänstern samarbetade med dem och Göran Perssons blev det lite av två slår den tredje. Trots vänsterpartiets valframgångar fick de knappast gehör för sina profilfrågor. Det kan man inte kosta på sig igen.


 

Bloggat: Jonas Sjöstedt, Politik & Poesi, In your face, Jens Holm


intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

KATEGORI:Vänstern

Olle Svenning om den europeiska rävsaxen

Aftonbladets i mina ögon vassaste ledarskribent träffar mitt i prick:

"EMU-systemet konstruerades fel konstaterar Paul Krugman, belönad med priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Sexton mycket olika ekonomier kan inte tvingas ihop i ett enda svepande penningpolitiskt system utan att de ekonomiskt svagaste länderna faller ur. De kan bara överleva EMU genom att sänka löner, skära sönder sociala skyddsnät och räkna in svindlande hög arbetslöshet. Ur detta växer politisk, social och demokratisk kris. Grekiska folket valde den socialistiska regeringen för att den skulle förbättra för låginkomsttagare, fattiga pensionärer och rusta upp de sociala systemen. Men det är inte Papandreou som styr Grekland; det gör den europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet, fransk superteknokrat, aldrig vald till något som helst förtroendeuppdrag."

Den EU-foriska vänstern sitter med arslet i rävsaxen. Unionens grundlagsfästa, högervridna ekonomiska politik övertrumfar de politiska ambitioner vänsterpartier kan ha på nationell nivå. I praktiken tvingas EUs medlemsstater, i synnerhet de som är medlemmar i valutasamarbetet, föra en blaskig högerliberal ekonomisk politik. Som det nu är grekernas tur att märka är summan av liberalismens kardemumma alltid att låginkomsttagarna och arbetarna får betala notan efter börsspekulanternas och överklassens grisfester.

En helt naturlig följd av den här situationen är att socialdemokratin och vänstern tappat makt och inflytande. Varför rösta på partier som inte tillåts genomföra sin politik? Den EU-kritiska vänstern måste nu ta över där den EU-foriska snubblat. EU-projektet är avslöjat som det det alltid var: Ett sätt att flytta makten i samhället långt bort från de berörda, till slutna rum, där besluten fattas över våra huvuden. I sin kärna både antidemokratiskt och antisocialistiskt. Den europeiska socialdemokratin, som tillsammans med den europeiska högern dragit upp ritningarna över hur EU ska fungera, kan därmed ha satt den sista spiken i sin egen kista. Frågan är om fler socialdemokrater än Olle Svenning fattar galoppen?

 

Mer: Motvallsbloggen


Intressant
Läs även andra bloggares
åsikter om , ,
, ,

KATEGORI:Vänstern

Vänsterpartiet måltavla, nu kan Ohly briljera!

Det har stått klart rätt länge att högeralliansens strategi i valrörelsen blir att ge sig på vänsterpartiet. Det kan ses som logiskt. Enligt opinionsmätningarna är (v) det rödgröna parti som ligger närmast fyraprocentspärren och man är det parti som skrämmer borgerliga väljare mest, nu när miljöpartiet sugits in i mittencentrifugen. Genom att framställa vänsterpartiet som oansvarigt och populistiskt, och förstås kommunistiskt, hoppas högern att skiten ska smeta ut sig inte bara över (v), utan hela det rödgröna samarbetet.

Två anledningar till att de tänkt fel: Vänsterpartiet kanske skrämmer skiten
ur högerns kärntrupper, men inte vänsterväljare. Tvärtom var det socialdemokratiska gräsrötter som tvingade Mona Sahlin att återigen öppna dörren för Ohly och vänstern, efter det plumpa och pinsamma försöket att segla iväg på tu man hand med de gröna. År av malande osakliga hatkampanjer riktade mot vänstern har inte påverkat partiets ställning annat än på marginalerna. Man har både vunnit och förlorat inflytande och röster på eget grepp.

Det som mest missgynnat vänsterpartiet under de senaste åren har inte varit borgerligt hat, utan mediaskuggan man hamnat i. Inget särskilt buzz, varken bra eller dåligt. När partiet mobbades ut ur det rödgröna samarbetet för att det påstods vara oansvarigt (i översättning: stå för ungefär samma ekonomiska politik som sossarna gjorde när de fortfarande var socialdemokrater) steg opinionssiffrorna raskt. När partiet togs upp till Sahlins barm och tonade ner delar av sin ekonomiska politik så planade opinionsiffrorna åter ut på den för partiet normala nivån, runt fem procent. Vänsterpartiet har alltså inget att förlora på att hamna i hetluften, men mycket att vinna, förutsatt att debatten sköts någorlunda hyfsat. Och Lars Ohly har ju många gånger visat vilken skicklig debattör han är. Det här kan bli hans chans att briljera!


Om Ohly, eller någon i hans närhet läser detta: Glöm för allsin dar inte bort att påpeka att både centerpartiet och folkpartiet genom den liberala internationalen samarbetar med den latinamerikanske fascisten Micheletti, som i juni krossade demokratin i Honduras och belönades med en viceordförandepost i den liberala internationalen som tack. På ett möte där Birgitta Ohlsson och andra självbelåtna svenska "liberaler" närvarade. Smuts kan med smuts besvaras!

 


KATEGORI:Vänstern

Visst har ni nån kris på gång? Nån liten iallafall?

Vänsterpartiets kris skulle det handla om enligt påannonsen för Aktuellts 21-sändning. Whoppie! tänkte jag och bänkade mig med popcornen, nu ska garderoberna vädras ur och byken tvättas offentligt, för femtioelfte gången. Massmediala hitjob på vänsterpartiet vänjer man sig ju vid som vänstersympatisör, och vänsterpartisterna själva har ju ofta mer än gärna lånat ut sig till att klösa ögonen ur varandra offentligt.

Döm om min förvåning när de intervjuade vänsterpartisterna snarare smekte varandra till döds med påfågelfjädrar än utdelade råsopar. Och när den obligatoriska kommunistvinklingen sparades till eftersnacket mellan Margit Silberstein och Lennart Persson, och kom som ett lite förstrött, "jaja, vi klämmer väl in något om det också annars går väl telefonväxlarna sönder när upprörda folkpartister ringer in sina protester".

I sak var det inga konstigheter. Kovändningen om EU-medlemskapet. Partiet sitter för stilla i den rödgröna båten. Avsaknad av starka och tydliga profilfrågor. Försiktig kritik av Lars Ohly.

Många punkter är lätta att hålla med om.
Partiledningen skötte hanteringen av EU-frågan klantigt. I det rödgröna samarbetet har man tvingats ducka för de andra två partiernas pissljumma ekonomiska liberalism. Där tror jag att partiledningen gjorde en till missbedömning när de valde att åtminstone för tillfället tala tyst om exempelvis varför Gösta Bohmans budgetregler, Riksbankens oberoende ställning och jämviktsarbetslöshet är allvarliga hinder på vägen tillbaks till "världens bästa välfärd". Om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand väljer att hoppa på partiet i dessa frågor, så mycket bättre! En chans att visa väljarna vilket tunnt hopkok av flumfloskler dessa partiers ekonomiska politik består av. Många skulle applådera ett vänsterparti som inte drog sig för att utdela några väl motiverade smockor mot den rådande ekonomiska renlärigheten som kastrerar hela den politiska diskussionen.

Så visst finns det en del för vänstern att suga på, men jag vet inte om kris är ordet. I mina ögon ser det ut som att partiet efter ett framgånsrikt 90-tal återvänt till ungefär dit man alltid befunnit sig innan. EU-kritik ger inte längre den självklara cred den gav på 90-talet. Systemskiftet är genomfört och innött och därmed inte heller så skriande uppenbart, trots att orättvisorna ökar från år till år. Genom media duperas vi numera att tro att etnicitet är orsaken till alla våra problem, snarare än högerns omvända klasskrig. Lägg därtill avsaknaden av den schymanska stjärnglansen, och vänsterpartiets "kris" blir rätt begriplig.

KATEGORI:Vänstern

Johan Norberg dök inte upp...

På Socialistiskt Forum igår, vilket var tråkigt. Jag hade sett fram emot en vass debatt mellan den nyliberale eminensen och Daniel Ankarloo, som i boken "Marknadsmyter" kritiserat honom för att försöka bevisa kapitalismens förträfflighet genom ett högst selektivt urval av statistik. Norberg uppger barnafödande (by proxy) som förklaring till det inställda giget, och det får man väl anse som giltigt frånfälle. Nu fick istället Ankarloo redovisa Norberg och sina egna motargument och det var intressant det med. Köpte såklart boken utanför och den ska läsas snarast. Men hela diskussionen får mig att tänka på Noam Chomskys "slavägarargument". Det nordamerikanska slavägarsystemet höjde sakta men säkert slavarnas levnadsstandard över tid. Var det ett argument för att behålla det?

 




Är det ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning som är vårt mål
så finns det såklart mycket lämpligare ekonomiska modeller än Norbergs. Kapitalismens nuvarande monopolställning beror knappast på dess förträfflighet utan på det innötta mantrat TINA: There Is No Alternative (enligt det kapitalistiska prästerskapet). Men om TINA gäller, varför bekämpar man så frenetiskt spirande alternativa ekonomiska modeller, till exempel i Latinamerika?

Som ofta på såna här konferenser är det föredragen och debatterna
man bara råkar snubbla över som överraskar mest. Lars Henriksson, socialistisk Volvoarbetare, förde ett upplysande resonemang om krisen för bilindustrin, och hur den skulle kunna bli en möjlighet. Som jag skrev nyligen vore det vansinne att lägga ner SAAB. Här har vi en högteknologisk produktionsanläggning, en av de bästa i världen, som samhället dessutom pumpat in pengar i. Vi har också ett skriande behov av klimatneutrala bilar, vindkraftverk, solceller och höghastighetståg, för att kunna möta klimathotet. Man måste vara rätt hårt indoktrinerad i marknadsfundamentalistisk världsfrånvändhet för att inte se den självklara lösningen.

Stefan de Vylder, nationalekonom med hjärtat till vänster
och Lars Ahnland, som skrivit boken "Kasinoekonomins fall", förde också ett intressant samtal om finanskrisens effekter, kortsiktigheten i vårt nuvarande ekonomiska system och den sorgliga självförblindelsen i den svenska ekonomiska debatten. Som de Vylder påpekade framstår i dagsläget borgerliga nationalekonomer som mer radikala än stora delar av arbetarrörelsen, då de framhåller ekonomiska självklarheter, som att staten bör satsa expansivt för att möta ekonomiska kriser. Jag har annars sett de Vylder som en försiktig debattör, men han levererade några välförtjänta bredsidor åt bland andra Mona Sahlin och gav röst åt en frustration som verkade resonera hos många deltagare i den löjligt fullpackade salen.

Det var mycket folk och skön stämning på forumet.
Uppenbarligen finns det många människor som längtar efter att få ta del av högkvalitativa politiska diskussioner, även om det innebär ståplats och ackumulerad syrebrist. Hoppas att vänsterpartierna förstår vilken tillgång det är med ett sånt engagemang!



KATEGORI:Vänstern

Ohly i Malous morgonsoffa

Det blev rätt intressant när Lars Ohly gästade Malou, som håller mig sällskap till frukostkaffet på lediga morgnar. Hon grillade Ohly med obekväma frågor om kommunismen och den egna populariteten, och jag tyckte att han klarade sig fint. Ibland kan det bli lite flåshurtigt, men i morse var vänsterledaren eftertänksam och resonerande och gav nog en och annan av de som hakat upp sig på hans före detta kommunism en mer nyanserad bild.

Det är för mig som var med i debatterna runt namnbytet
(i ungdomsförbundet) otroligt skönt att se att de argument som vi då anförde; att kommunismen som begrepp fyllts med ett annat innehåll än vad kommunister skulle vilja, äntligen fått fäste och blivit en självklarhet även för de som då det begav sig spjärnade emot. För visst är det så. Kommunism är en etikett som historien gjort omöjligt. Det betyder en sak för den lilla gruppen övertygade, och något helt annat för omgivningen. Det kan inte bara skyllas på borgerlig propaganda. Övergrepp och urartningar i auktoritära kommunistländer, och inkonsekvens och velande attityder hos demokratiska kommunistpartier i exempelvis västeuropa har gjort det mesta av jobbet gratis åt högerns propagandister.

Men kärnfrågorna består. De värderingar som kommunister, socialister,
syndikalister, anarkister, humanister och proggressiva försökt förverkliga i många olika länder, i många olika tider, är inte mindre viktiga idag. Varje finanskris, varje social nedrustning, varje attack på löntagarnas rättigheter,  var dag som går utan att vi gör något åt klimatförändringarna, eftersom vi är fastlåsta i ett ekonomiskt system som inte kan tänka långsiktigt, flyttar vänsterns grundläggande maktanalys högre upp på agendan. Som Ohly säger; ekonomisk demokrati och ett klasslöst samhälle.

Vilken etikett, om någon, man klistrar på detta värderingspaket
är av mindre betydelse. Det viktiga är att göra sig förstådd, att tala om samma saker.


Uppdatering: streamingen verkar ha pajat, men det funkar om man går in på TV4 Play och kollar.

 

KATEGORI:Vänstern

Vänsterpress; om Afghanistan och ekonomisk demokrati

Vänsterpress, interntidningen damp ner i brevlådan igår. Jag ser att debattens vågor går höga om kriget i Afghanistan. Nu när miljöpartiet svängt i frågan, och även framskjutna opinionsbildare på borgerliga morgondrakar börjat tvivla, så känns det som att det borde finnas förutsättningar för en mer konstruktiv diskussion om hur Sverige bäst kan göra en insats för fred och mänskliga rättigheter i det misshandlade Afghanistan. Debatten har ju annars rätt slentrianmässigt snöat in på om ett motstånd mot svenskt deltagande i USAs krigförande med automatik betyder stöd för talibanska syrattacker på afghanska kvinnor. Som krigsmotståndarna länge påpekat går utvecklingen i Afghanistan åt helt fel håll. Den USA-stödda marionettregimen är genomkorrumperad, valfuskar, knarkhandlar, begår övergrepp mot civilbefolkningen och driver varje dag fler afghaner i armarna på talibanerna. Afghanska feminster menar att läget för kvinnor i landet aldrig varit värre. Dessutom är USA på väg att förlora kriget, och förbereder en massiv upptrappning med 40000 nya soldater som ska skickas in i ett krig som inte ens de militära befälhavarna själva verkar kunna förklara.

Den här verkligheten nämner inte Staffan Norberg, Södertäljde,
i ett inlägg som mest blir en lång selektiv rabbling av vad han ser som vänsterpartiets tillkortakommanden, rent allmänt. Vad jag förstår så ska vänstern stödja USAs krig i Afghanistan för att man tidigare kritiserat USA i andra sammanhang, och man vill ju inte misstänkas för att ta ställning mot världens enda återstående supermakts krigande på principiella grunder. Det håller inte Staffan Norberg. Överhuvudtaget känns det inte särskilt sjysst att hela tiden diskutera aktuella politiska ställningstaganden med nån slags kalla-krigsraster som ska placera in meningsmotståndare i gammelkommunisternas skara och putsa på den egna hjälteglorian. Kriget i Afghanistan är inte en okomplicerad fråga, det finns goda och mindre goda argument för olika ställninsgtaganden. En garanterat o-kommunististisk frihetlig socialist (som jag) som aldrig deltagit i några interna skyttegravskrig måste också tillåtas ha en åsikt utan att för den sakens skull stämplas ut med den ena eller andra förringande etiketten eller nedsättande resonemanget om mina dunkla bevekelsegrunder.

Mer upplyftande var det att läsa en insändare från en partimedlem i Uppsala,
som föreslår att vänsterpartiet ska verka för en skatterabatt på rättviseprodukter, och en skattebefrielse för varor som producerats i arbetarstyrda företag. Helt rätt och riktigt! Det är dags att vänsterpartiet återigen tar tar i diskussionen om ekonomisk demokrati, en alternativ modell till dagens superkapitalism. Den var levande och aktuell ett tag, inte minst när den globaliseringskritiska rörelsen var stark. Idag verkar vänstern se sitt ekonomiska uppdrag mer som att leverera en rättvisare fördelningspolitik än sossarna. Det är bra, men inte tillräckligt. Kärnan i socialismen, det begreppet från början betydde, är att avskaffa det kapitalistiska fåmannavälde som håller ekonomin i ett strupgrepp. Så länge som det består kommer politiken bara att vara "the shadow cast over society by big business", som den amerikanske filosofen John Dewey påpekade. Vänsterns politiska och ekonomiska vision måste handla om att flytta makten till de som arbetar och berörs av besluten. En demokrati värd namnet, och en frihetlig vision så god som någon.

Men man ska inte stanna vid att trixa med skattesatser. Den svenska staten äger fortfarande, trots vår borgerliga regering, stora och viktiga företag. Kommuner och landsting är stora arbetsgivare och driver många olika slags verksamheter. Det är dags att börja föra en konkret diskussion om hur vi ska kunna demokratisera de delar av ekonomin som vi direkt kontrollerar, genom vårt gemensamma ägande. Modeller för arbetarstyre bör prövas. Självklart kommer det att få högern att gå i taket. Men den diskussionen borde vänstern välkomna. En utmärkt pedagogisk chans att visa på vilka som egentligen är rädda för demokrati, och vilka som välkomnar den.

KATEGORI:Vänstern

Mitt förslag till vänsterpartiet

Hur ska du förhålla dig till EU, kära vänsterparti? Frågan har kommit upp på tapeten efter Europaparlamentsvalet, som inte gick nåt vidare. Du har länge varit en vass kritiker av EU-systemet, som flyttar allt mer av de politiska besluten bort från de nationella parlamenten, med en någorlunda hyfsad demokratisk förankring och trovärdighet, till EU-byråkratin. Det tackar jag dig för!



70-80 procent av de politiska beslut som påverkar Sverige
ska nu avgöras inne i EUs överstatliga koloss. Med EUs nya grundlag (som vi inte fått rösta om) får Europaparlamentet lite mer makt, men bara lite. Och i vilket fall som helst så är Europaparlamentets demokratiska trovärdighet väldigt låg. Få deltar i valen, och avståndet mellan oss väljare och de politiker som ska representera oss nere i Bryssel är enormt. Inte bara i mil mätt. Det säger sig självt att vårt 20-tal svenska Europaparlamentariker får det rätt svettigt när de ska representera hela Sveriges väljarkår, ett jobb som det på hemmaplan krävts 349 riksdagsledamöter för. En viktig del av demokratin är ju att politiker ska kunna träffa sina väljare, vara tillgängliga för dem, lyssna och kommunicera. EUs demokratiska trovärdighet är, och förblir mycket låg. Den analysen har du nog stöd för hos en majoritet av det svenska folket, kära vänsterparti!

Är det då dags för dig att överge ditt krav på svenskt utträde ur Unionen? I praktiken spelar kravet såklart inte så stor roll, så länge du inte vinner egen majoritet i Sveriges riksdag. Inget annat parti kräver idag utträde. Men det kan ju ändå vara rätt och riktigt. Problemet med att utan vidare dumpa utträdeskravet är, som jag ser det, att EU redan tagit stormsteg mot den överstatliga union som nej-sidan varnade för inför folkomröstningen, vilket ja-sidan lovade inte skulle hända.

Med Lissabonfördraget försvinner det nationella vetot, som var ja-sidans räddningsplanka. Det skulle garantera att vi inte tvingades på en massa ny lagstiftning som ingen ville ha. EU idag är alltså någonting annat än det EU som vi röstade om 1994. Innan du kan sluta kräva utträde borde du alltså, enligt mig, föreslå att svenska folket i en folkomröstning får ta ställning till detta nya EU. Om svenska folket då säger ja till mer överstatlighet så får du acceptera det, och inrikta dig på att försöka snickra och putsa på systemet inifrån. Om svenska folket säger "nej tack det här var inte det vi ville", så får Sverige antingen förhandla sig till undantag från Lissabonfördraget (och samtidigt passa på att förhandla fram undantag från lönedumpning) eller helt enkelt tacka för sig och begära utträde.

Att på det sättet villkora ditt ställningstagande till en folkomröstning
är, menar jag, att vara offensiv. Att bara helt sonika dumpa kravet på utträde riskerar att ses som defensivt. Att de övriga partierna, möjligen med undantag för mp, för sitt liv inte vill ha en folkomröstning om Lissabon, eftersom det är rätt troligt att de skulle förlora, är en annan femma. Politik kan inte bara vara det möjligas konst. Du måste även våga sticka ut!

KATEGORI:Vänstern

Gärna samarbete men inte utslätning


Nu börjar det sent omsider komma igång en diskussion. Det är på tiden. Vi har sett en del rätt tvära kast på sistone. Samarbetet med sossarna och miljöpartiet verkar ha ställt vänsterpartiet inför ett dilemma; hur mycket vågar man profilera sin egen politik, med risk att stöta bort mer mittenorienterade väljare från vänsteralliansen som helhet? Testballongen som partiledningen släppte upp efter EU-valet, om ett nedtonat motstånd mot unionen, verkar inte ha fallit i god jord hos väljarna. Inte heller belönas man för att man åtminstone för tillfället skruvat ner den principiella kritiken mot budgetreglerna, som gör det svårare att finansiera vänsterpolitik. Risken är tvärtom att partiet uppfattas som allt mer sossigt och allt mindre radikalt. Även om partiets formella krav på utträde i praktiken betyder lite, såvida vänsterpartiet inte uppnår 51 procent av rösterna i ett val, så är det en viktig markering mot den framväxande europeiska superstaten. Liksom kritiken mot den tvångströja till budgetordning som Gösta Bohman en gång klurade ut (och Göran Persson införde).

 

Jag tror inte att man ska tillskriva opinionsmätningar alltför stor betydelse. Men på senare tid har partiet ändå verkat befinna sig i en nedåtgående trend. Det sammanfaller såvitt jag kan se med att man alltmer uppfattas som en väldresserad och lågmäld del i det rödgröna samarbetet. Rättvist eller inte så riskerar partiet att framstå som svagt när man yxar av de mer utstickande delarna av sin politik för att bättre passa in mellan s och mp. Det är inte bara en förlust för vänsterpartiet, utan även för den politiska debatten i Sverige. Den socialistiska samhällskritik som bara vänsterpartiet kan leverera behövs. Frågan man måste ställa sig är om partiet skulle ha bättre chanser att driva på som fristående vänsterytter, som inte i förväg bundit upp sig för kompromisser och lovat sitta tyst i klassen?


Jag tyckte tidigt att ett fördjupat rödgrönt samarbete lät som en bra idé. Det skulle kunna innebära något radikalt nytt i svensk politik, och förhoppningsvis tvinga de tre partierna vänster om mitten att prata mer med varandra. Men om priset för samarbete blir utslätning vet jag inte om jag vill vara kvar på vagnen. Samtidigt vill jag inte heller se ett vänsterparti som ställer sig vid sidan av och skäller på ren reflex. Det återstår ännu ett år till valet, och jag hoppas att partiet kan hitta en vettig balans mellan profilering och samarbete. Men det kan också vara värt att hålla i huvudet att det finns en nödutgång.

 

KATEGORI:Vänstern

Linderborg duckar inte för det svåra

"Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman."

Så skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det är en modig artikel, som jag misstänker att få borgare skulle vågat sig på att skriva. Vilken moderat eller folkpartist kryper idag till korset och berättar varför de stödde apartheidregimen i Sydafrika? Contrasgerillan i Nicaragua? Pinochets diktatur i Chile? Suhartos statsterror i Indonesien? Sanningen, som lägligt retuscheras bort när segrarna skriver historien, var ju att det kalla kriget hade två sidor. Båda hänsynslösa och med hårda nypor. Och trots allt efterklokt som sägs idag om VPKs stora dumhet; att man aldrig helt bröt kontakterna med kommunistpartierna i öststaterna, så var den krassa verkligheten att den svenska högern var hårdare uppbunden av sin lojalitet till USA än VPK till Östblocket. Det är nästan lustigt att i efterhand försöka rekonstruera alla krumbukter. Som när högern ville ha Olof Palmes huvud på ett fat för att han kallat den spanska diktatorn Franco för "satans mördare". Eller som när borgerliga politiker fördömde Vietnams humanitära intervention i Kambodja, den som avsatte diktatorn Pol Pot. För att USA gjorde det. Och högerns kalla-krigskompass pekade alltid ofelbart mot Washington. Den har för övrigt aldrig slutat peka dit. Som folkpartiets trosvissa stöd till USAs klientstat Israel, och Jan Björklunds iver att delta i det amerikanska oljekorståget i Irak visar.

Men det är lätt att skylla ifrån sig genom att prata om den andra sidans fel
och brister. Det gör borgarna hela tiden, låt oss inte vara som dem. Det är skönt att läsa Åsa Linderborgs självkritiska, men inte krypande, artikel. För ofta blir det ju också en lätt retuscherad bild av historien när kommunisterna ger sin sida av saken. Visst tror jag att en del av förklaringen till att man fortsatte kontakterna med kommunistpartier i öst var en vilja att påverka i demokratisk riktning. Med Gorbachev vid rodret i Sovjet kunde man ju också för första gången hoppas på att lyckas. Visst vet jag att VPK var mer entusiastiskt över den alliansfria rörelsen än Warsawapakten. Visst vet jag att man odlade kontakter med  oppositionella i DDR och Tjeckoslovakien. Visst vet jag att den bild som fanatiker som Staffan Skott och Per Ahlmark ger är hårdvinklad bortom allt förnuft. Men jag vet också att det fanns en riktning i partiet, en kommunistisk hårdför falang, som hade en rätt luddig bild av Sovjetunionen och dess satelliter. En minoritet, som blev mindre när de moskvatrogna kommunisterna bröt sig loss för att bilda APK. Men som aldrig helt slutade att vara en faktor i partiets interna liv.

Åsa Linderborg skriver de hårdföras historia utan att ducka
undan det problematiska. Men hon ger också en förståelse för varför det blev som det blev. De generationer av arbetare som för sin kommunistiska övertygelse offrat karriärer och vänskaper, blivit åsiktsregisterade, satta i arbetsläger, förföljda på arbetsplatserna och till och med dödade, var inga skurkar. Det var människor som drevs av ett patos för rättvisa och demokrati. Men de hade investerat alltför mycket hopp i att den ryska revolutionen var det första steget, den första länken i förtryckets kedja som brast. Och när människor vill tro någonting, när deras världsbild vilar på denna tro, så är det svårt att se tecknen på att allt kanske inte är som det borde vara. Ingen är så blind som den som bestämt sig för att inte se.

För sin ärliga berättelse kommer såklart Linderborg att hängas ut.
Tekniken att med lösryckta citat ge en förvanskad bild av helheten behärskar borgerligheten till fulländning. Låt dem leka sin lek. Deras problem är att den politik de företräder ger morötterna åt en liten rik och besutten skara, och piskan till alla oss andra. Självklart behöver de ge en enögd, förljugen bild av vad deras politiska motståndare representerar. Mot såna slag under bältet är Linderborgs ärlighet, och vilja att se hela bilden, den bästa sortens intellektuella självförsvar.


KATEGORI:Vänstern

Headhunta Gudrun?


Läser hos Jonas Sjöstedt att det är provvalsdags nu. Partierna börjar sätta ihop sina listor inför den kommande valrörelsen, och glädjande nog har Jonas hamnat överst på vänsterpartiets lista i Västerbotten när medlemmarna fått säga sitt. Då tänkte jag passa på att komma dragandes med en gammal käpphäst: det är en ren (human)kapitalförstöring av vänsterblocket att inte ha Gudrun Schyman med på valbar plats inför 2010.

Jag har aldrig slutat vara ett fan av Gudrun, trots skatteaffärer och ökenvandringen i F!. Hon bevisade under sin tid som v-ledare vilken grym politiker hon är, debattglad, mediadarling och utrustad med en vass analysförmåga. Möjligen kan den senare ha tappat lite av sin udd; att lämna vänsterpartiet och bilda F! visade inte på politisk fingertoppskänsla. Men efter två misslyckade valrörelser och inget tecken på att den tredje ska gå bättre anar nog inte minst Gudrun Schyman själv att det är dags att börja leta en nödutgång.

Jag förstår att det låter orealistiskt och långsökt för många partigängare, men som politisk vildhjärna och orealistiker envisas jag; valrörelsen 2010 kommer att bli ett tufft tvåfrontskrig; den borgerliga regeringen kommer att bjuda på formidabelt motstånd, och den främlingsfientliga extremhögern kommer att hetsa mot muslimer och sola sig i medias effektsökerijournalistik. Gudrun Schyman behövs i det röd-gröna laget. Varför inte jämställdhetsminster i den kommande regeringen?

Invändningarna är såklart många. I vänsterpartiet finns det många som är besvikna efter Gudruns avhopp. De rödgröna partierna vill såklart heller inte ge henne och FI någon gratisresa, de konkurrerar ju om samma väljare. De rödgröna partiledarna, särskilt Ohly och Sahlin, kan också antas vara tveksamma till att släppa fram en lyskraftig politiker som kan överglänsa partiledare som har det lite knackigt med den egna populariteten. Och inte minst tycker nog alla tre partierna att de har många egna duktiga kandidater som de vill föra fram. Varför plocka in en politisk vilde?

Men jag menar att det går att lösa det mesta med lite god vilja.
Till att börja med skulle Gudrun Schyman själv få visa prov på sådan genom att avstå från att kandidera för F!. Hon skulle representera det parti som ger henne plats på riksdagslistan (förmodligen vänsterpartiet) eller vara oberoende. Ett sätt att komma runt partiernas motstånd mot att offra säkra listplaceringar vore att placera henne på ett osäkert mandat. Det skulle ju föra det goda med sig att det osäkra mandatet därmed också blev lite mer säkert. Gudrun lockar väljare. Och besvikelse och misstänksamhet är överkomligt. Har de tre röd-gröna partierna lyckas bli såta vänner (så verkar det!) på ett år så ska väl även Gudrun få komma in i stugvärmen.

Som brasklapp till detta framdrömda scenario så vill jag lägga till att jag inser svagheten i det. Är Gudrun Schyman själv intresserad? Jag har inte sett några såna tecken. Men jag har alltid sett henne som en mycket ambitiös person. Det måste klia i kroppen på en gammal yrkespolitiker att tvingas sitta som åskådare när man inget hellre vill än kasta sig in i matchen. Och med F! så blir det nog fyra år till på läktaren.



KATEGORI:Vänstern

Två valresultat som borde ge högersossar huvudvärk

Söndagens val i Tyskland och Portugal var bakslag för socialdemokraterna, som tappar väljare till både höger och vänster. I Tyskland har SPD, en gång den europeiska socialdemokratins flaggskepp, gjort ett av sina sämsta val någonsin. I Portugal tappade PS, det portugisiska socialdemokratiska partiet nästan nio procentenheter. Båda dessa partier har spelat på det politiska mittfältet. SPD i direkt regeringssamarbete med konservativa CDU.

Argumentet känns igen från våra svenska socialdemokrater. Man "tar ansvar för ekonomin" vilket i praktiken betyder en reträtt från den välfärdsstat som socialdemokraterna en gång byggde upp. Den socialdemokratiska ideologin som en gång sades vilja införa socialism genom demokratiska reformer muterade under 80- och 90-talen till att handla om ett lite mer försiktigt nedmonterande av offentlig sektor och trygghetssystem än vad högern föreslog. Inte så konstigt att väljarna flyr skeppet som råttorna Titanic.

I både Tyskland och Portugal går däremot vänstern fram kraftigt.
Tyska Linke är nu landets fjärde största parti och i Portugal röstade nästan var femte väljare på något av vänsterns partier. Det här är väldigt goda nyheter.

Helt avgörande för den europeiska vänsterns framtid blir hur socialdemokraterna smälter de dåliga nyheterna. En omprövning av de senaste årtiondenas högerkurs kan rädda socialdemokratin från att bli en politisk småspelare. Eller så kan man låtsas som om det regnar och fortsätta blöda röster såväl till vänster som höger. Den nyliberala marknadsfundamentalism som drev socialdemokratin till höger är nu slagen i spillror. Kapitalismen har, snabbare än man vågat hoppas, visat sig från sin allra sämsta sida. Flinande Wall Street-klippare skjuter världsekonomin i sank samtidigt som de kräver astronomiska pengasummor i statsstöd.

I det här läget går det inte att udvika en ideologisk diskussion. Till och med i USA har s-ordet, socialism, för många amerikaner så skrämmande, börjat höras i debatten igen. Den som hoppats att historien var slut för 20 år sedan, när Sovjetunionen omstöptes från auktoritär kommunism till auktoritär kapitalistism, att det nu bara fanns en enda väg att vandra; högerut, har fått en smäll på fingrarna. Två politiska system, kapitalismen och kommunismen, har det ena efter det andra visat sig helt otillräckliga. De bedriver rovdrift på miljö och människor och skjuter demokratin i sank. Verkligheten, vår tids tvingande nödvändigheter, har satt en socialistisk renässans högst på dagordningen. Vi behöver ett politiskt och ekonomiskt system som kan sätta människor och miljö före företagsvinster och som utvidgar demokratin, inte beskär den.


KATEGORI:Vänstern

Albert Einstein om socialism


Att geniet Albert Einstein var övertygad socialist känner kanske inte så många till. I en artikel publicerad 1949 förklarar han sin politiska övertygelse, varför socialismen är helt nödvändig för att människan ska kunna utvecklas bortom egoism och kortisktig destruktivitet. Avsnitten där Einstein diskuterar kapitalismens natur och dess återkommande kriser skulle lika gärna kunna vara skrivna idag.

 


Why Socialism?
by Albert Einstein

 

"Is it advisable for one who is not an expert on economic and social issues to express views on the subject of socialism? I believe for a number of reasons that it is.

 

Let us first consider the question from the point of view of scientific knowledge. It might appear that there are no essential methodological differences between astronomy and economics: scientists in both fields attempt to discover laws of general acceptability for a circumscribed group of phenomena in order to make the interconnection of these phenomena as clearly understandable as possible. But in reality such methodological differences do exist. The discovery of general laws in the field of economics is made difficult by the circumstance that observed economic phenomena are often affected by many factors which are very hard to evaluate separately. In addition, the experience which has accumulated since the beginning of the so-called civilized period of human history has—as is well known—been largely influenced and limited by causes which are by no means exclusively economic in nature. For example, most of the major states of history owed their existence to conquest. The conquering peoples established themselves, legally and economically, as the privileged class of the conquered country. They seized for themselves a monopoly of the land ownership and appointed a priesthood from among their own ranks. The priests, in control of education, made the class division of society into a permanent institution and created a system of values by which the people were thenceforth, to a large extent unconsciously, guided in their social behavior.

 

But historic tradition is, so to speak, of yesterday; nowhere have we really overcome what Thorstein Veblen called "the predatory phase" of human development. The observable economic facts belong to that phase and even such laws as we can derive from them are not applicable to other phases. Since the real purpose of socialism is precisely to overcome and advance beyond the predatory phase of human development, economic science in its present state can throw little light on the socialist society of the future.

 

Second, socialism is directed towards a social-ethical end. Science, however, cannot create ends and, even less, instill them in human beings; science, at most, can supply the means by which to attain certain ends. But the ends themselves are conceived by personalities with lofty ethical ideals and—if these ends are not stillborn, but vital and vigorous—are adopted and carried forward by those many human beings who, half unconsciously, determine the slow evolution of society.

 

For these reasons, we should be on our guard not to overestimate science and scientific methods when it is a question of human problems; and we should not assume that experts are the only ones who have a right to express themselves on questions affecting the organization of society.

 

Innumerable voices have been asserting for some time now that human society is passing through a crisis, that its stability has been gravely shattered. It is characteristic of such a situation that individuals feel indifferent or even hostile toward the group, small or large, to which they belong. In order to illustrate my meaning, let me record here a personal experience. I recently discussed with an intelligent and well-disposed man the threat of another war, which in my opinion would seriously endanger the existence of mankind, and I remarked that only a supra-national organization would offer protection from that danger. Thereupon my visitor, very calmly and coolly, said to me: "Why are you so deeply opposed to the disappearance of the human race?"

 

I am sure that as little as a century ago no one would have so lightly made a statement of this kind. It is the statement of a man who has striven in vain to attain an equilibrium within himself and has more or less lost hope of succeeding. It is the expression of a painful solitude and isolation from which so many people are suffering in these days. What is the cause? Is there a way out?

 

It is easy to raise such questions, but difficult to answer them with any degree of assurance. I must try, however, as best I can, although I am very conscious of the fact that our feelings and strivings are often contradictory and obscure and that they cannot be expressed in easy and simple formulas.


Man is, at one and the same time, a solitary being and a social being. As a solitary being, he attempts to protect his own existence and that of those who are closest to him, to satisfy his personal desires, and to develop his innate abilities. As a social being, he seeks to gain the recognition and affection of his fellow human beings, to share in their pleasures, to comfort them in their sorrows, and to improve their conditions of life. Only the existence of these varied, frequently conflicting, strivings accounts for the special character of a man, and their specific combination determines the extent to which an individual can achieve an inner equilibrium and can contribute to the well-being of society. It is quite possible that the relative strength of these two drives is, in the main, fixed by inheritance. But the personality that finally emerges is largely formed by the environment in which a man happens to find himself during his development, by the structure of the society in which he grows up, by the tradition of that society, and by its appraisal of particular types of behavior. The abstract concept "society" means to the individual human being the sum total of his direct and indirect relations to his contemporaries and to all the people of earlier generations. The individual is able to think, feel, strive, and work by himself; but he depends so much upon society—in his physical, intellectual, and emotional existence—that it is impossible to think of him, or to understand him, outside the framework of society. It is "society" which provides man with food, clothing, a home, the tools of work, language, the forms of thought, and most of the content of thought; his life is made possible through the labor and the accomplishments of the many millions past and present who are all hidden behind the small word “society.”


It is evident, therefore, that the dependence of the individual upon society is a fact of nature which cannot be abolished—just as in the case of ants and bees. However, while the whole life process of ants and bees is fixed down to the smallest detail by rigid, hereditary instincts, the social pattern and interrelationships of human beings are very variable and susceptible to change. Memory, the capacity to make new combinations, the gift of oral communication have made possible developments among human being which are not dictated by biological necessities. Such developments manifest themselves in traditions, institutions, and organizations; in literature; in scientific and engineering accomplishments; in works of art. This explains how it happens that, in a certain sense, man can influence his life through his own conduct, and that in this process conscious thinking and wanting can play a part.


Man acquires at birth, through heredity, a biological constitution which we must consider fixed and unalterable, including the natural urges which are characteristic of the human species. In addition, during his lifetime, he acquires a cultural constitution which he adopts from society through communication and through many other types of influences. It is this cultural constitution which, with the passage of time, is subject to change and which determines to a very large extent the relationship between the individual and society. Modern anthropology has taught us, through comparative investigation of so-called primitive cultures, that the social behavior of human beings may differ greatly, depending upon prevailing cultural patterns and the types of organization which predominate in society. It is on this that those who are striving to improve the lot of man may ground their hopes: human beings are not condemned, because of their biological constitution, to annihilate each other or to be at the mercy of a cruel, self-inflicted fate.


If we ask ourselves how the structure of society and the cultural attitude of man should be changed in order to make human life as satisfying as possible, we should constantly be conscious of the fact that there are certain conditions which we are unable to modify. As mentioned before, the biological nature of man is, for all practical purposes, not subject to change. Furthermore, technological and demographic developments of the last few centuries have created conditions which are here to stay. In relatively densely settled populations with the goods which are indispensable to their continued existence, an extreme division of labor and a highly-centralized productive apparatus are absolutely necessary. The time—which, looking back, seems so idyllic—is gone forever when individuals or relatively small groups could be completely self-sufficient. It is only a slight exaggeration to say that mankind constitutes even now a planetary community of production and consumption.


I have now reached the point where I may indicate briefly what to me constitutes the essence of the crisis of our time. It concerns the relationship of the individual to society. The individual has become more conscious than ever of his dependence upon society. But he does not experience this dependence as a positive asset, as an organic tie, as a protective force, but rather as a threat to his natural rights, or even to his economic existence. Moreover, his position in society is such that the egotistical drives of his make-up are constantly being accentuated, while his social drives, which are by nature weaker, progressively deteriorate. All human beings, whatever their position in society, are suffering from this process of deterioration. Unknowingly prisoners of their own egotism, they feel insecure, lonely, and deprived of the naive, simple, and unsophisticated enjoyment of life. Man can find meaning in life, short and perilous as it is, only through devoting himself to society.


The economic anarchy of capitalist society as it exists today is, in my opinion, the real source of the evil. We see before us a huge community of producers the members of which are unceasingly striving to deprive each other of the fruits of their collective labor—not by force, but on the whole in faithful compliance with legally established rules. In this respect, it is important to realize that the means of production—that is to say, the entire productive capacity that is needed for producing consumer goods as well as additional capital goods—may legally be, and for the most part are, the private property of individuals.


For the sake of simplicity, in the discussion that follows I shall call “workers” all those who do not share in the ownership of the means of production—although this does not quite correspond to the customary use of the term. The owner of the means of production is in a position to purchase the labor power of the worker. By using the means of production, the worker produces new goods which become the property of the capitalist. The essential point about this process is the relation between what the worker produces and what he is paid, both measured in terms of real value. Insofar as the labor contract is “free,” what the worker receives is determined not by the real value of the goods he produces, but by his minimum needs and by the capitalists' requirements for labor power in relation to the number of workers competing for jobs. It is important to understand that even in theory the payment of the worker is not determined by the value of his product.


Private capital tends to become concentrated in few hands, partly because of competition among the capitalists, and partly because technological development and the increasing division of labor encourage the formation of larger units of production at the expense of smaller ones. The result of these developments is an oligarchy of private capital the enormous power of which cannot be effectively checked even by a democratically organized political society. This is true since the members of legislative bodies are selected by political parties, largely financed or otherwise influenced by private capitalists who, for all practical purposes, separate the electorate from the legislature. The consequence is that the representatives of the people do not in fact sufficiently protect the interests of the underprivileged sections of the population. Moreover, under existing conditions, private capitalists inevitably control, directly or indirectly, the main sources of information (press, radio, education). It is thus extremely difficult, and indeed in most cases quite impossible, for the individual citizen to come to objective conclusions and to make intelligent use of his political rights.


The situation prevailing in an economy based on the private ownership of capital is thus characterized by two main principles: first, means of production (capital) are privately owned and the owners dispose of them as they see fit; second, the labor contract is free. Of course, there is no such thing as a pure capitalist society in this sense. In particular, it should be noted that the workers, through long and bitter political struggles, have succeeded in securing a somewhat improved form of the “free labor contract” for certain categories of workers. But taken as a whole, the present day economy does not differ much from “pure” capitalism.


Production is carried on for profit, not for use. There is no provision that all those able and willing to work will always be in a position to find employment; an “army of unemployed” almost always exists. The worker is constantly in fear of losing his job. Since unemployed and poorly paid workers do not provide a profitable market, the production of consumers' goods is restricted, and great hardship is the consequence. Technological progress frequently results in more unemployment rather than in an easing of the burden of work for all. The profit motive, in conjunction with competition among capitalists, is responsible for an instability in the accumulation and utilization of capital which leads to increasingly severe depressions. Unlimited competition leads to a huge waste of labor, and to that crippling of the social consciousness of individuals which I mentioned before.


This crippling of individuals I consider the worst evil of capitalism. Our whole educational system suffers from this evil. An exaggerated competitive attitude is inculcated into the student, who is trained to worship acquisitive success as a preparation for his future career.


I am convinced there is only one way to eliminate these grave evils, namely through the establishment of a socialist economy, accompanied by an educational system which would be oriented toward social goals. In such an economy, the means of production are owned by society itself and are utilized in a planned fashion. A planned economy, which adjusts production to the needs of the community, would distribute the work to be done among all those able to work and would guarantee a livelihood to every man, woman, and child. The education of the individual, in addition to promoting his own innate abilities, would attempt to develop in him a sense of responsibility for his fellow men in place of the glorification of power and success in our present society.


Nevertheless, it is necessary to remember that a planned economy is not yet socialism. A planned economy as such may be accompanied by the complete enslavement of the individual. The achievement of socialism requires the solution of some extremely difficult socio-political problems: how is it possible, in view of the far-reaching centralization of political and economic power, to prevent bureaucracy from becoming all-powerful and overweening? How can the rights of the individual be protected and therewith a democratic counterweight to the power of bureaucracy be assured?


Clarity about the aims and problems of socialism is of greatest significance in our age of transition. Since, under present circumstances, free and unhindered discussion of these problems has come under a powerful taboo, I consider the foundation of this magazine to be an important public service."

 

KATEGORI:Vänstern