Ingen kan väl ha missat att hon blivit mediadarling, miljöpartiets språkrör. Popularitetssiffrorna stiger i raketfart. Delvis är det såklart hennes eget arbete som ger utdelning. Hon har varit språkrör ett bra  tag nu och verkar göra ett hyfsat bra jobb. Hon framstår som helylle och rak, och verkar sakna utstickande kanter som man kan irritera sig på. Rent politiskt har den Wetterstrandska-Erikssonska epoken däremot inneburit ett idogt borthackande av utstickande kanter hos det egna partiet, som strömlinjeformats och baxats in i den politiska mittensörjan med milt våld, vilket fått gröna veteraner som Birger Schlaug att
förtvivlat slita sitt hår.

Det bojkottade och kosmetiska valet i Honduras, där de två av högeretablissemanget godkända kandidaterna båda stödde militärkuppen mot Manuel Zelaya, innebar inte slutet för det politiska våldet i landet, om nu någon trott det. Tvärtom har det trappats upp. Medlemmar i motståndsrörelsen mot militärkuppen utsätts för hot, våld, tortyr och politiska mord och den demokratiskt valde presidenten Zelaya är fortfarande belägrad på Brasiliens ambassad.

Den sjunde december sköts sex personer, medlemmar i motståndsrörelsen, ner på öppen gata i huvudstaden Tegucigalpa. Gärningsmännen var maskerade och körde en van utan regisstreringsnummer. En kvinna, 32-åriga Wendy Molina, överlevde attacken genom att spela död.

En vecka senare, den 13 december, mördades HBT-aktivisten och motståndsmannen Walter Tronchez. På väg hem sköts han i bröstet och avled senare på sjukhuset. Tronchez hade redan tidigare fått veta att han stod på kuppregimens dödslista, och skrev i ett brev några dagar före sin död:

"As a revolutionary I will be today, tomorrow and forever on the front lines of my people, all the while knowing that I may lose my life"

Det politiska våldet riktat mot HBT-aktivister har också mångdubblats sedan Manuel Zelaya avsattes i juni. Bara det senaste halvåret har lika många homo-bi och transexuella dödats som under de tidigare fem åren: 18. Extra grymt våld har riktats mot de transexuella offren.

Läs hela rapporten!

Som trogna läsare kanske minns så skrev jag för några månader sedan om att folkpartiet och centern genom den liberala internationalen samarbetar med Roberto Micheletti, den hondurensiske fascist som organiserade militärkuppen som avsatte Manuel Zelaya och blev startskottet för det pågående politiska våldet riktat mot oppositionen och den oberoende pressen. Inte nog med det, internationalens ordförande, holländaren Hans van der Baalen kallade kuppen "an enormous and brave action in favor of democracy". Som tack för krossandet av demokratin i Honduras belönades Micheletti av sina liberala vänner med att utnämnas till vice ordförande i den liberala internationalen.

Att våra svenska "liberaler" samarbetar med latinamerikanska fascister har uppenbart inget nyhetsvärde för mainstreammedia, att döma av den öronbedövande tystnaden. De är väl för upptagna med väsentligheter som slöjförbud, kungafamiljen och Tiger Woods.

Och fred på jorden... (utom i Irak, Afghanistan, Yemen och några ställen till i Imperiets utkanter)

Det råder en viss förvirring i leden idag, efter att den israeliska armén bekräftat att de organiserat organstölder. Detta stödjer de påståenden som den  välkänt antisemitiska kommunistfascistislamist-tidningen Aftonbladet publicerade för några månader sedan. Vid en hastig anblick kan man alltså få intrycket att vi stolta Israelförsvarare, som organiserade en lyckosam kampanj för att ta heder och ära av tidningen ifråga, ser dumma ut idag. Men det vore förhastat att tänka så.

I själva verket har Israels armé, den mest moraliska i hela världen, gillrat en listig fälla. Det är välkänt att Verkligheten i verkligheten är vare sig opartisk eller balanserad. I mellanöstern har Verkligheten ofta lierat sig med våra värsta fiender, kommunistfascistislamisterna, och mer än gärna lånat ut en hand när dessa attackerat allt vi håller dyrt och heligt (Israel). Verkligheten har smutsat sina händer och allierat sig med de antidemokratiska krafterna. Israel är som bekant mellanösterns enda demokrati. Ett av de mer flagranta exemplen i nutid var när den skamlösa Verkligheten utropade antidemokratiska islamistfascisterna Hamas till segrare i de palestinska valen, mot all  rim och reson.

Verkligheten har blivit ett problem som vi Israelvänner inte längre kan ignorera. Genom att Israels armé nu påpassligt avslöjar hur Verkligheten än en gång allierat sig med en välkänd antisemitisk kampanjmaskin: Aftonbladet, har man öppnat en ny front i vad jag förutspår kommer att bli det avgörande slaget om Israels framtid. Verkligheten är nu diskrediterad bortom allt hopp om räddning. Den lilla trovärdighet som Verkligheten kan tänkas ha klamrat sig fast vid är nu slagen i spillror. Med vänner  som Jan Guillou, Åsa Linderborg och Donald Boström, behöver Verkligheten verkligen några fiender?

Kom ihåg; i mellanösternkonflikten finns det bara två absoluta Sanningar: Israel är mellanösterns enda demokrati och kan inte göra något fel, och Israels armé är världens mest moraliska! När dessa Sanningar ställs mot de tarvliga, hafsigt hopkokade "sanningar" som Verklighetens propagandamaskin slentrianmässigt producerar segrar alltid de absoluta Sanningarna. Verklighetens "sanning" om organstölderna kan alltså aldrig vara sann på den mer moraliskt högstående nivå där vi operar. Vi måste förstå att Verkligheten, om den får hållas, kommer att fortsätta producera sina "sanningar" med jämna mellanrum och dolda avsikter. Verkligheten är part i målet och nu, tack vare den israeliska militärens finurliga kniptångsmanöver avslöjad som den antisemit och Israelhatare den alltid varit. Vi Israelvänner har länge nöjt oss med att välja ut mindre måltavlor, och låta den Verkliga fienden komma undan med sin hatpropaganda. Nu är det slut med det. Vår största fiende står framför oss, naken och avklädd i all sin lumpenhet. Jag säger: Till attack, krigare!

Till att börja med alla anställda som nu tvingas ut i arbetslöshet. Alla underleverantörer som ryker med på kuppen. Hela samhället runt SAAB som nu får ta en hård smäll. Förlusten av en av Sveriges viktigaste tillverkningsindustrier.

Men även en förlust för framtiden. Vad hade SAABs högklassiga tillverkningsanläggningar kunnat göra för oss, om regeringen hade varit beredd att smutsa ner händerna genom att gå in som ägare? Eller erbjudit generösa lån till de anställda så de kunnat driva verksamheten vidare på egen hand? Jo man hade kunnat tillverka bra miljöbilar, vindkraftverk, solceller, bussar och tåg. Vi kommer att behöva ställa om stora delar av våra transport- och energisystem framöver. Då behöver vi en tillverkningsindustri som kan förse oss med de produkter vi behöver för det. SAABS nuvarande ägare GM har förvisso inte de visioner som krävs för en sådan omläggning. Privata kapitalister har varken intresse av eller förmåga till den sortens långsiktiga tänkande. Men det gör inte behovet av långsiktigt tänkande mindre, tvärtom.

I Köpenhamn bröt i praktiken förhandlingarna ihop igår, även om de deltagande politikerna av förståeliga skäl inte vill erkänna det. De rika länderna var inte beredda att ge tillräckligt mycket och de fattiga länderna inte redo att köpa att de, som har så lite, måste avstå mer. USA spelade som väntat en huvudroll i att torpedera förhandlingarna. Med ett extremt klent bud på fyra procents utsläppsminskningar gjorde man klart just att "den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar" och försökte istället flytta över svarte petter till Kina, vars per capitautsläpp av CO2 är mycket lägre. Men i ärlighetens namn var knappast USA det enda land som inte förhandlade i god tro.

Uppenbarligen är inte världens ledare tillräckligt angelägna helt enkelt. Antingen har inte vetskapen om vad vi riskerar att göra med vår planet sjunkit in tillräckligt djupt. Eller så skiter man helt enkelt i konsekvenserna. De rika länderna räknar med att kunna parerar de negativa klimateffekterna på hemmaplan, och de fattiga länderna, som drabbas hårdast av klimatförändringarna, well, de är ju fattiga och har inget att säga till om. De kan dö i tysthet när torka, översvämningar, vattenbrist och andra följder av ett allt varmare klimat drabbar.

Enligt ett läckt internt FN-dokument från den pågående klimatkonferensen kommer den globala temperaturen stiga med mer än två grader, vilket många länder satt som ribba under det pågående klimatmötet. FN har räknat på vilka konsekvenserna för klimatet blir om länderna bara behöver genomföra de utsläppsminskningar de själva sätter upp som frivilliga mål och kommer fram till dystra siffror: Den globala temperaturökningen kan bli tre grader! Redan det lägre målet på två grader har varit hett omdebatterat i Köpenhamn. Inte minst de önationer som riskerar att helt försvinna under havsytan och afrikanska länder som riskerar torka och missväxt menar att det är mer än de kan tåla.

Democracy Now, USAs bästa nyhetskanal, sänder löpande, toppklassig nyhetsbevakning från Klimatkonferensen. Här kommenterar bland andra Naomi Klein läckan:



I Köpenhamn verkar det se mörkt ut. De rika länderna hade inte räknat med att de fattiga skulle bita ifrån och vägra låta sig köpas så billigt. Trots att värdlandet Danmark, USAs agent på mötet, gjort sitt bästa för att torpedera Kyotoavtalet, som tvingar de rika länderna att begränsa sina utsläpp så lever det fortfarande, må så vara på livsuppehållande dropp och med oviss framtid. USAs utrikesminister Clinton stal showen idag när hon lovade de fattiga länderna klimatbistånd, mot att de lägger sig platt och låter USAs linje segra. Om pengarna ska tas från bistånd, och hur mycket som är statliga pengar kontra  privata investeringar eller lån, är också oklart. USAs egna utsläppsmål verkar däremot huggna i sten, och det rör sig om blygsamma fyra procent, av vilka en stor del förmodligen inte genomförs i USA utan i andra länder. Som regeringen Reinfeldts idé om att fattiga länder ska genomföra utsläppsminskningar å Sveriges räkning. En ny klimatimperialism ser dagens ljus.

Om det danska värdlandets söndra-och-härska-strategi verkar ha fallerat, så har man varit desto effektivare i att slå ner de folkliga protesterna mot det pågående haveriet. Den polisstatslag som den danska regeringen med stöd av högerextrema Dansk Folkeparti lägligt klubbade igenom dagarna innan mötet, som låter polisen gripa vem de vill, när de vill, har kommit till flitig användning. Rapporterna om hur statens våldsmonopol använts mot aktivister som kämpar mot en kommande ekologisk kollaps är vidriga, och oroande för framtiden. Uppenbarligen har makthavarna lärt sig en läxa, må så vara helt fel sådan, av den globala rättviserörelsens lyckade mobilisering vid tidigare toppmäten. De rådande makterna tolererar ingen folklig inblandning när de möts för att kuppa igenom dåliga kompromisser och bekräfta den rådande orättvisa världsordningen. Och de hatar att tappa ansiktet.

Även Sverige, som ordförandeland i EU, får en välförtjänt skopa kritik. Det hade väl inte kunnat bli på annat sätt med Andreas "minskad bilism är gammeldags" Carlgren vid rodret som ansvarig miljöminster och Fredrik Reinfeldt lurande i bakgrunden. Tunga miljöorganisationer levererar idag förödande kritik, bland annat mot att Sverige försökt skjuta Kyotoavtalet i sank. Istället har man hånglat upp USA, som har ett väletablerat modus operandi för att sänka klimatförhandlingar. Regeringens strategi har varit lika misslyckad som dess övriga politik, och bara lyckats reta upp de fattiga länderna ytterligare.

"Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar", påpekade George W Bush frankt på sin tid. Det finns inga skäl att tro att Obama ser saken annorlunda, även om han nog doppar budskapet i honung. Om förhandlingarna brakar samman imorgon så ligger en del av ansvaret på Reinfeldt och Carlgren. Tyvärr är det för mycket som står på spel för att jag ska kunna känna skadeglädje.

Vänsterpartiets kris skulle det handla om enligt påannonsen för Aktuellts 21-sändning. Whoppie! tänkte jag och bänkade mig med popcornen, nu ska garderoberna vädras ur och byken tvättas offentligt, för femtioelfte gången. Massmediala hitjob på vänsterpartiet vänjer man sig ju vid som vänstersympatisör, och vänsterpartisterna själva har ju ofta mer än gärna lånat ut sig till att klösa ögonen ur varandra offentligt.

Döm om min förvåning när de intervjuade vänsterpartisterna snarare smekte varandra till döds med påfågelfjädrar än utdelade råsopar. Och när den obligatoriska kommunistvinklingen sparades till eftersnacket mellan Margit Silberstein och Lennart Persson, och kom som ett lite förstrött, "jaja, vi klämmer väl in något om det också annars går väl telefonväxlarna sönder när upprörda folkpartister ringer in sina protester".

I sak var det inga konstigheter. Kovändningen om EU-medlemskapet. Partiet sitter för stilla i den rödgröna båten. Avsaknad av starka och tydliga profilfrågor. Försiktig kritik av Lars Ohly.

Många punkter är lätta att hålla med om. Partiledningen skötte hanteringen av EU-frågan klantigt. I det rödgröna samarbetet har man tvingats ducka för de andra två partiernas pissljumma ekonomiska liberalism. Där tror jag att partiledningen gjorde en till missbedömning när de valde att åtminstone för tillfället tala tyst om exempelvis varför Gösta Bohmans budgetregler, Riksbankens oberoende ställning och jämviktsarbetslöshet är allvarliga hinder på vägen tillbaks till "världens bästa välfärd". Om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand väljer att hoppa på partiet i dessa frågor, så mycket bättre! En chans att visa väljarna vilket tunnt hopkok av flumfloskler dessa partiers ekonomiska politik består av. Många skulle applådera ett vänsterparti som inte drog sig för att utdela några väl motiverade smockor mot den rådande ekonomiska renlärigheten som kastrerar hela den politiska diskussionen.

Så visst finns det en del för vänstern att suga på, men jag vet inte om kris är ordet. I mina ögon ser det ut som att partiet efter ett framgånsrikt 90-tal återvänt till ungefär dit man alltid befunnit sig innan. EU-kritik ger inte längre den självklara cred den gav på 90-talet. Systemskiftet är genomfört och innött och därmed inte heller så skriande uppenbart, trots att orättvisorna ökar från år till år. Genom media duperas vi numera att tro att etnicitet är orsaken till alla våra problem, snarare än högerns omvända klasskrig. Lägg därtill avsaknaden av den schymanska stjärnglansen, och vänsterpartiets "kris" blir rätt begriplig.

Regeringsalliansen kanske trodde att de uppfann hjulet när de kläckte sin så kallade arbetslinje. Men, som det brukar heta, "great minds think alike". En annan framträdande statsman insåg långt före vår statsminister vikten av att alla, även latmaskarna som helst ligger hemma på soffan och pillar sig i naveln, går till jobbet. Vem var alltså den usprungliga upphovsmannen bakom arbetslinjen, uttryckt som att:

Kan mejlaffären som klimatförnekarna snabbt ville döpa till "Climategate" i själva verket bli sista spiken i kistan för deras egen trovärdighet? Många var väldigt snabba med att rulla fram den stora kanonen och börja panga hej vilt mot klimatforskningen. När nu affären granskas närmare verkar det mest slående vara hur tunn soppan man försökte koka var. I DN kommenterar klimatforskaren Anders Moberg de stycken i mejlväxlingen som klimatförnekarna surrat mest om, en diskussion om temperaturdata där Phil Jones, chef för klimatforskningsenheten på East Anglia-universitetet, skriver att han använt "tricket" att lägga till de faktiska temperaturerna till mätserier för de senaste 20 åren:

"Ordet ”trick” använder han bara som jargong. Det finns inget fusk, inget oärligt här.  Det Phil Jones har gjort är att han har klistrat på instrumentella data på slutet, för att få en åskådlig och tydlig bild."

Problemet forskarna diskuterar på mejllistan är hur man får ihop så kallade proxydata, alltså uppskattningar om temperaturförändringar baserade på trädringars storlek, koraller, islager, med mera, med de data som vi har tillgängliga för de senaste 150 åren från termometrar. En intressant diskussion för forskare på området möjligen. Men att temperaturen verkligen stigit och att ökningen beror på mänsklig påverkan på klimatet råder det inga tvivel om. Det bekräftas av många olika forskare som använder olika mätmetoder.

Det mejlaffären visar är framförallt faran med att försöka politisera vetenskap. Och då menar jag inte att forskarna skulle snedvrida sina resultat; utan att klimatförnekarna systematiskt plockar russinen ur kakan, uppfinner pseudovetenskapligt argument eller återanvänder argument som redan motbevisats. På det sättet påminner klimatdebatten om de vilda striderna om Darwins evolutionsteori i USA. De som forskar på området säger en sak, hobbyspecialister som av ideologiska skäl har ett horn i sidan till forskningen sprutar ur sig kvasiargument.

Möjligen har klimatförnekarna här oddsen mot sig. Vad man än anser om evolutionslärans motståndare så hotar de inte mänsklighetens överlevnad. Global uppvärmning däremot kommer att få katastrofala och svåröverskådliga följder. Möjligen är det därför som hittills bara den brutala diktaturen Saudiarabien, tillika en av världens största oljeproducenter, hoppat på meljskandalståget och anslutit sig till förnekarnas skara inför de pågående klimatmötet i Köpenhamn. Där polisen tydligen igår betedde sig som polisen brukar göra när människor protesterar mot de rådande makternas ovilja att ta itu med de riktigt allvarliga problemen. Med det inte sagt att korkade autonoma bråkstakar skulle vara ett dugg bättre.

Uppenbarligen tyckte inte väljarna att det var en bra idé att tvinga ut svårt sjuka på den öppna arbetsmarknaden. Nu börjar effekten av de senaste veckornas debatt om regeringens försämringar av sjukförsäkringssystemet slå igenom på allvar: Oppositionen leder i den senaste opinionsmätningen med elva procent!

Att socialförsäkringsminister Husmark-Pehrsson försökt skylla ifrån sig på Försäkringskassan, och ljugit oss  rakt upp i ansiktet, har nog inte gjort saken bättre. Det är en jävligt märklig ordning; vi har en högerregering som systematiskt klipper sönder trådarna i det alltmer trasiga sociala skyddsnätet, och när de konfronteras med effekterna av sin politik; cancersjuka som tvingas avbryta behandlingar för att börja söka jobb, så skyller de på tjänstemännen. Som såklart svarar att de bara genomför den politik som regering och riksdag klubbat igenom.

Att det är massmedia som är Sverigedemokraternas främsta valarbetare har jag tjatat om. Naturligtvis ser de själva inte saken på det sättet. Utan tvekan skulle nyhetsredaktörerna kläcka ur sig någon välljudande klyscha om vikten av opartisk politisk bevakning, om någon till äventyrs ställde dem mot väggen och frågade varför ett litet rasistiskt parti, som i senaste riksdagsvalet erhöll knappa tre procent, tillåts dominera den politiska nyhetsrapporteringen under långa tidsperioder.

Nu senast kunde fenomenet iakttas när Sifos väljarbarometer skulle kommenteras i sofforna och på nyhetsplats. Det lilla rasistiska partiet erhöll där fem procent av de hypotetiska rösterna, vilket såklart gjordes till huvudnumret. Fem procent är i mina ögon ett rätt svagt resultat för ett parti som erbjuds den sortens fenomenala gratisreklam som SD kan räkna med. Men massmedia har bestämt sig för vad som är intressant. Och vad som inte är det.

Medias roll som sättare av den politiska dagordningen kommenteras idag i ett intressant inlägg på DN debatt av statsvetaren Björn Johnsson. Det är egentligen självklarheter som sägs, men i det rådande  massmediala klimatet framstår Johnssons sunda förnuft som banbrytande:

"Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet”. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar."

Det har blivit en sanning som ingen politiker (nästan) törs ifrågasätta; "vi måste ta debatten med Sverigedemokraterna". Alltså får det lilla främlingsfientliga partiets ledare stångas med de stora elefanterna. Maud Olofson och Mona Sahlin har fallit till föga för det massmediala trycket, och fler lär vi kunna räkna in. Exakt varför de måste ta debatten med just SD, och inte Piratpartiet, F! eller något annat av småpartierna som hittills misslyckats när det gäller, har varken Maud eller Mona såvitt jag sett klargjort. Den vettiga strategin vore att inte bjuda de främlingsfientliga på en plats i solen som de inte lyckats erövra av egen kraft. Men då måste man såklart utmana den massmediala dramaturgin om debatten som "måste tas".

Som Johnsson påpekar är det rätt naivt att tro att främlingsfientliga populister spricker som troll i solsken bara man säger emot dem. Den sortens partier lever på kontroverser och älskar att spruta ur sig lögner, felaktigheter och påhopp, som de Jimmie Åkesson levererade i Aftonbladet. Att en majoritet av väljarna är så kloka att de ser igenom dimridåerna betyder inte att det missgynnar SD. Tror Mona Sahlin och Maud Olofson att de kan övertyga inte bara de 97 procent som hittills inte röstat främlingsfientligt, utan även de tre procent som gjort det? Annars är det rätt meningslöst att ta en debatt som bara ger demagoger som Åkesson en till chans att vrida fokus från de viktiga frågorna till den etnoporr och den rädsla för det främmande som han lever på.

Sen har såklart Björn Johnsson helt fel i att vi inte ska tala om arbetslöshet. Möjligen har han där själv fallit för rasisternas demagogi och tror att invandrare och svenskar tävlar om jobben. Sanningen är ju att så länge Sverige bedrev en politik för full sysselsättning så kunde alla hitta ett jobb, oavsett etnicitet. Det är den högerpolitik som både sossar och borgare fört i gott samförstånd, som använder arbetslöshet för att pressa ner inflationen, som är hotet mot både infödda och invandrades ekonomiska framtid. Inte något annat.

Det gav inte mersmak, men väl blodsmak, Obamas tacktal i Oslo. Välartikulerad och retoriskt skicklig som alltid lade Nobelpristagaren fram sina argument för varför USA har rätt att kriga, i fredens namn. Jag misstänker att jag snart kommer att börja avsky den där väloljade tungan, som först kändes som en skön omväxling efter åtta års gutturala läten från George W Bush.

En skicklig propagandist, sympatisk och resonerande, är en så mycket effektivare ledare för krigsmaskinen USA än en halvkorkad Texascowboy. Det kan ju vara en anledning till att Obama inför presidentvalet mottog större kampanjdonationer från Wall Street och andra amerikanska maktcentra än motkandidaten John McCain. Han är en tvålfager posterboy för det amerikanska imperiet som talar om dialog och mänskliga rättigheter. För att sedan fortsätta med Bushs och de neokonservativas folkrättsvidriga krig och rövknullande av allt vad rättstat och internationella konventioner heter. En bonus är såklart att han desarmerar den kritik som Demokraterna framförde mot Bushs krig, tortyrcentraler och kidnappningar. För inte bara den amerikanska ultrahögern jublar över innehållet i Obamas Nobeltal, som de ser som ett erkännande av att de trots allt hade rätt hela tiden. Även amerikanska liberaler lockas av sirensången om "krig mot ondskan". Den amerikanske bloggaren Glenn Greenwald kommenterar:

"It's not just Republicans but Democrats that are now vested in -- and eager to justify -- the virtues of war, claims of Grave Danger posed by Islamic radicals and the need to use massive military force to combat them, indefinite detention, military commissions, extreme secrecy, full-scale immunity for government lawbreaking, and so many other doctrines once purportedly despised by Democrats but now defended by them because their leader has embraced them."

Efter ett år av Obama vid rodret i världens mäktigaste land börjar dimmorna lätta och det står allt klarare vad han står för. "Change we can belive in" var slagordet under presidentvalskampanjen. More of the same blev vad amerikanerna fick. På punkt efter punkt har Obamaministären först vacklat och sedan svikit.

• Wall Street slapp, som Rolling Stones Matt Taibbi påpekar, regleras och reformeras, och kan nu fortsätta precis som om kraschen för ett år sedan aldrig hänt. Inte konstigt med tanke på att Obamas ekonomiska team är direktrekryterat just från Wall Street, Goldman Sachs,och Citigroup, och var direkt ansvariga för att kraschen inträffade.
• Den militära ockupationen av Irak fortsätter. Kriget i Afghanistan utvidgas, och smittar av sig på Pakistan.
• Ingen från Bushadminstrationen ställs inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter och grova grundlagskränkningar.
• Sjukvårdsreformen har havererat och blir i praktiken en kupp mot det merikanska folket begången av de privata sjukförsäkringsbolagen.
• Förslaget om att stärka de hårt pressade fackföreningarnas möjlighetere att organisera sig har dribblats ut i periferin. Listan kan göras längre.

De politiska satirikerna kan inte ha det lätt. Vi har en borgerlig regering som vill tvinga svårt sjuka att sluta sina deltidsjobb för att "stå till arbetsmarknadens förfogande". Klaus-Dieter Fliik, en av mina favoritskribenter på Badlands Hyena ligger i lä. Nu har regeringen svängt (åtminstone 15 grader), och svettiga riksdagsledamöter kisar mot kameran och förklarar att det var ju inte alls så de menade. Inte ska döende människor tvingas söka nya jobb. Halvt döende däremot...

Den olycksaliga socialförsäkringsministern drog till och med en rövare i Agenda i söndags, som Ali Esbati m.fl. uppmärksammar, och påstod att ingen remissinstans minsann varnat henne för vad hennes lagstiftning skulle  leda till. Vilket är en ren lögn. Och även om det hade varit sant så kan man ju fråga sig om det är remissinstanserna som ska förklara för ministern vad hon beslutar om.

Alarmism är ett buzzord just nu på en mängd bloggar. Nej, det är inte de stora växlar som klimatförnekarna försöker dra på de hackade mailen från University of East Anglia som avses! Alarmist är man om man tycker att vi ska vara rädda om den enda kända planet som är lämplig för mänskligt liv. Alarmister är de som lyssnar på konsensus inom klimatforskningen och därför drar slutsatsen att mänsklig påverkan på klimatet har varit en avgörande faktor bakom den globala uppvärmningen sedan åtminstone 70-talet, och att det är koldioxid som är boven i dramat. Alarmisterna vill därför göra något så radikalt och rent förskräckligt som att fasa ut de smutsiga, ändliga, fossila drivmedlen och energikällorna (olja, kol) och istället använda förnyelsebara, rena (sol vind & vatten, biogas, med mera). 

Jag måste erkänna att jag vaknade imorse och kände att jag nog fått en släng av alarmism. Om det inte var svininfluensan. I vilket fall kände jag att jag måste skriva något om Venus.

På bilden ser vi Nepals regering sammanträda på mount Everest. Anledningen till att man valde denna mötesplats är att Himalayas glaciärer smälter i snabbt takt, vilket kommer att få förödande konsekvenser. En stor del av världens is finns i dessa bergstrakter i Asien, och smältvattnet från glaciärerna föder flera av världens största floder, som Indusfloden, som förser hundratas miljoner människor med vatten. När alltmer av jordens istäcke smälter försämras också planetens förmåga att reflektera solstrålning (vit snö/is reflekterar ljus) vilket accelererar uppvärmningen. Smältvattnet från glaciärerna samlas nu i stora sjöar, som när trycket blir tillräckligt stort kan brista och översvämma stora landområden. Här är en graf som visar att jordens glaciärer blir allt tunnare:

Här håller den lilla önationen Maldiverna ett regeringssammanträde under havsytan. Maldiverna, med en genomsnittshöjd över vattenytan på 2,1 meter, beräknas dränkas helt inom ett århundrade, som en följd av den globala uppvärmningen. Förmodligen önskar Maldivernas invånare att också världshaven kunde läsa den hackade mejlkorrespondensen, se igenom klimatbluffen och sluta stiga, eftersom allting bara är ett trick. Då kunde vi ju i fortsättningen slippa se såna här grafer, som jag nu ändå tvingas publicera på grund av att de tjurskalliga och inbilska världshaven vägrar ta till sig hela innebörden av "Climategate":

Enligt Demoskops senaste opinionsmätning som publiceras i dagens Expressen skulle vänsterblocket få egen majoritet, moderaterna backa kraftigt och extremhögern stanna kvar i den politiska öknen, om det vore val idag.

Tre faktorer som gör den ointressant för etablissemangsmedia, med andra ord. Räkna med att den passerar relativt obemärkt.

En gång i tiden beskrev centern sig själv som ett miljöparti. Inte helt oväntat knep man miljöminsterposten när Reinfeldt bildade regering. Men efter Uppdrag Gransknings lustmord på Andreas Carlgren står det klart att miljöengagemang inte har någon plats i det marknadsfundamentalistiska missfoster som partiet blivit. Sällan har väl en svensk minister fått byxorna nerdragna så långt. Andreas Carlgrens fantastiska minspel under intervjun sa egentligen allt.

Det regeringen Reinfeldt och miljöminster Carlgren sysslar med är miljöflum på högsta nivå. I högtidliga tal försöker man framställa sig som miljövänner som tar strid mot den globala uppvärmningen. I verkligheten planerar man för en ökning av biltrafiken och lugnar våra bilister med att "vi ska kunna köra bil utan att ha dåligt samvete". Andreas Carlgren viftar med sitt trollspö, och läser besvärjelsen; "teknikutveckling teknikutveckling teknikutveckling". Och simsalabim! Vi kan både åka mer bil och uppfylla våra utsläppsmål!

Det är ju tur, eftersom det enligt Andreas Carlgren vore "gammeldags" att försöka få folk att byta till mer energieffektiva transportslag. Och vem vill vara gammeldags? Möjligen är regeringens egna statliga verk gammeldags, som menar att biltrafiken måste halveras framöver. Möjligen är forskarna på KTH gammeldags, som säger liknande saker. Möjligen är också bilbranschen, regeringens kelgris, lite gammeldags, eftersom de förutspår rätt blygsamma inbrytningar på miljöbilsmarknaden. Elbilar kommer till exempel att förbli flera gånger dyrare än bensinblar. Vilket kan avskräcka en del konsumenter som är så gammeldags att de inte vill spendera fantasisummor på bilköp, trots att vår supermoderna regering siar att bilparken ska vara klimatneutral 2030.

Igår skulle så FRAs kablar kopplas in. Men SvD rapporterar idag att de fått tekniska problem. Det kan ni ha, FRA! Om ett år, när oppositionen vunnit valet, kommer förhoppningsvis en skrotning av FRA-lagen vara bland det första man tar sig för. Det knappa år som återstår får vi väl försöka leva med att staten kan vara inne och nosa på vår elektroniska kommunikation. Övervakningsanhängarna lugnar förstås med att det inte kommer att hända, och om det händer så händer det bara såna som förtjänar det. Men storebrors undersåtar har i det här fallet vädrat en sund skepsis. Alla såna här system tenderar att missbrukas!

Jag vet inte om jag är extra paranoid, men jag har redan börjat tänka mig för innan jag skriver något som kan misstolkas. Inte vill jag att ett opassande skämt om för staten spännande materia, som Al Quaeda eller knark, ska fastna i något filter och läsas av en oförstående byråkrat. Ett av syftena  med övervakningsmekanismer som FRA är att inpränta den sortens självcensur. Vet man att någon kanske lyssnar så funderar man ett varv extra på vad man säger.

Annars har vi ju haft en livlig, ibland hetsig debatt i dagarna mellan pirater och vänsterpartister om EUs Telekompaket. Vänsterns Eva-Britt Strandberg röstade nej, piraternas Christer Engström ja. Piraternas kritik av vänstern har iallafall gett mig deja vu-känslor från FRA-debatten. Med skillnaden att det då var piraterna, liksom övriga FRA-motståndare som fick höra att man bara ägnade sig åt plakatpolitik när man ville stoppa ett förslag som innebar rättsosäkerhet för internetanvändare. Då var det Fredrik Federley, Annie Johanssson och anhang som framställde sig som realistiska kompromisspolitiker som försökte göra det bästa av en svår situation.

Nu går meningarna vitt isär om huruvida Telekompaketet verkligen innebär ett skydd eller fritt fram för avstängning av fildelare. Framtiden får utvisa vem som hade rätt. Piratpartister ser jag hellre som allierade än motståndare. Hoppas bara att deras representant inte blev rundad av proffspolitikerna och eurokraterna där nere i Bryssel, vilket nog är lätt hänt för en nybörjare.

Han är knappast min favoritsosse Thomas Bodström, men idag slår han huvudet på spiken. Den borgerliga regeringen har en alldeles ovanligt feg mediastrategi: att försöka tränga ut oppositionen i mediaskuggan genom att vägra delta i debatter och intervjuprogram med deras representanter. Man meddelar helt enkelt redaktionerna att man inte kommer om oppositionen också är representerade.
Bodström ger exempel:

"Efter att Tobias Billström lyckats få genom sitt ultimatum utnyttjade han naturligtvis situationen genom att anklaga den tidigare regeringen och gå till personangrepp mot mig. Eftersom Studio Ett hade vikt sig för regeringens krav fick vi ingen möjlighet att försvara oss."

Och:

"Senare i veckan vägrade både näringsminister Maud Olofsson och hennes statssekretare Jöran Hägglund att debattera med Vänsterpartiets Lars Ohly i P1 morgon respektive SVT morgon. Jöran Hägglund fick genom sina krav att sitta ensam och kunde då passa på att kritisera Ohly, som inte heller han hade någon möjlighet att gå i svaromål."

Nog för att den politiska journalistikens stjärna är i dalande i Sverige. Men att redaktionerna går med på utpressning är en flathet av såna mått att man börjar fundera konspirationsteoretiskt. Självklart är det mumma kardemumma för en regering att få chansen att bre ut sig oemotsagd, med endast journalister som motpart. Men vad innebär det för demokratin?

Det vore en smal sak för redaktionerna att få bukt med otyget. Vägra helt enkelt gå med på utpressningen. Hota med att "om du inte kommer så får oppositionen sitta där och kritisera dig oemotsagd". Exponering i media är helt enkelt en sån hårdvaluta att regeringen kommer att backa rätt snabbt.

Det är helt enkelt fundamentalt för demokratin att väljarna får veta vad politiker från olika partier anser i olika frågor. När media bara släpper fram regeringssidan i intervjuer, något som blir allt vanligare även när man vill ha kortare sound bites, alltså en snabb nyhetskommentar om en aktuell fråga, så slutar nyhetsbevakningen att informera och börjar istället propagera.

Apropå journalistiska härdsmältor så var det kanske fler än jag som satte i vrångstrupen i söndags, när SVTs agenda skulle profilera Fredrik Federley. Reportern beskriver:

"Det var han och några till som fick många att hicka till och undra om centern blivit en kamporganisation närman stod på barrikaderna mot det första förslaget till en FRA-lag".

(30 min in i programmet.)

Federley fick mig snarare att hicka till när han gråtande krokodiltårar i riksdagens talarstol sålde ut FRA-motståndet och förklarade varför han skulle lägga sig platt för regeringen. Agendaredaktionen kanske har glömt den lilla episoden i vår frihetshjältes liv, men vi är nog många som varken glömt eller förlåtit.

Idag meddelar USAs liberale president att han avser trappa upp det meningslösa kriget i Afghanistan med 30000 soldater. Varje soldat beräknas kosta den amerikanska staten en miljon dollar. Man kan ju leka med tanken; hur mycket fattigdomsbekämpning skulle den summa Obama nu satsar på krig räcka till i Afghanistan? Vilken metod är mest effektivt om man vill lägga grunden för demokrati och fred?

Jag vet inte hur många som tror att Obama kan vinna sitt krig. Bedömare i USA menar att han måste posera som krigshök några år, eftersom liberaler alltid blir knäsvaga när de skälls för fredsduvor av den konservativa högern. Så fler människor måste dö så att USAs liberale president kan ge sken av att ta i med hårdhandskarna. Möjligen kan kriget komma att trappas ner eller avslutas om Obama blir omvald 2012.

Bara cyniskt snack från den USA-hatande vänstern? Tvärtom. Många inom Obamas administration delar uppfattningen att kriget i Afghanistan inte kan vinnas och att en upptrappning är vansinne. Bland annat vicepresident Joe Biden. Han kanske har en klarare minnesbild än Obama av hur ryssarna körde fast i den afghanska kvicksanden och öste ner dyra pengar i ett krigsäventyr med oklart syfte.
I slutändan valde Obama att inte lyssna på förnuftets röster, eftersom det kanske skulle kosta honom inrikespolitiska poäng på kort sikt. Därmed har han återigen bevisat sitt dåliga omdöme och sitt svaga och vacklande ledarskap.

I går valde Honduras som väntat högerpolitikern Pepe Lobos till ny president, i ett val där den demokratiska oppositionen uppmanat till bojkott. Det enda rätta, inget val genomfört under presscensur och förföljelse av den politiska oppositionen förtjänar att kallas demokratiskt! Men valresultatet kommer självklart att användas av högern för att släta över kuppen i juni. Inte minst behöver folkpartiet och centern en räddningsplanka. De samarbetar genom den liberala internationalen direkt med kuppmakaren Micheletti, som nyligen valdes till internationalens vice ordförande.

Obama har i Honduras vacklat fram och tillbaks mellan olika positioner på ett märkligt oskickligt sätt. Man undrar om det bara är politisk klantighet, eller om kuppen genomfördes med USAs goda minne och man bara spelat för galleriet? Från början krävde Obama att den avsatte president Zelaya skulle återinsättas som villkor för att erkänna valresultatet. Det ändrades till ett ovillkorat erkännande. Vilket naturligtvis tacksamt togs emot av Micheletti (som själv inte kandiderade). Kuppmakarna lyckades i sitt uppsåt; en vänsterinriktad president avsattes och Honduras avskärmas från den latinamerikanska regionala gemenskapen, tänkt som en motvikt mot den hungrige grannen i norr.

För Latinamerika är kuppen i Honduras en dyster påminnelse. Generalerna (den hondurensiske kuppgeneralen tränades på School of the Americas, USAs tortyrskola med inriktning på demokratibekämpning), fascisterna och antidemokraterna står fortfarande i kulisserna och väntar på sin chans. För en kontinent där snart sagt varje land utsatts för militärkupper och juntastyre är det inte ett hypotetiskt scenario. Den nuvarande demokratiska vänstervåg som sveper genom Latinamerika har kunnat överleva i ett läge där storebror i norr haft händerna fulla på annat håll. Men nu bygger USA upp sin truppnärvaro, med nya baser i Colombia. Strategiskt lokaliserade för en attack på Venezuela eller något annat land som inte lägger sig platt för "den gode grannen" i norr.

Frågan ställdes till Obama på ett möte med de 32 latinamerikanska länderna i Trinidad, Tobago. "Är du en fånge"? Håller dina eliter, ekonomiska, politiska och militära, dig gisslan och tvingar dig att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra, mot din vilja? Eller var du hela tiden "more of the same", snarare än "change we can believe in"?