å fick han till slut en revansch, Håkan Juholt. Möjligen svensk politiks mest orättvist och nesligt behandlade person. Jag menade hela tiden att drevet mot Håkan Juholt var politiskt motiverat, att de enskilda klantigheter som han själv begick inte var på långa vägar tillräckligt för att fälla en politiker som har sitt partis stöd och uppbackning i ryggen.

 

    Högerpolitiker kommer undan med betydligt värre saker hela tiden.Alliansens regeringsperiod kantades av skandaler som blåste över bara alltför snabbt och utan att någon egentligen höjde på ögonbrynet:

 

 

    Apropå det som Daniel Suhonen avslöjar i sin bok: 

 

    Jag har alltid ogillat de flesta av de han drar ner byxorna på. Men skönt att få det svart på vitt vilka ormar de är. Wanja Lundby Wedin, fd LO-ordförande, är extra intressant tycker jag. Som LO-ordförande gjorde hon inte många knop för att försvara sina lågavlönade medlemmars intresse gentemot Göran Perssons regeringar. Det rådde aldrig några tvivel om att hennes partibok i S vägde tyngre än hennes LO-ordförandeskap.

 

    Värt att minnas att klassklyftorna som farit iväg åt helvete under Alliansen växte också under 90-talets och 2000-talets s-regeringar. Med Lundby Wedins goda minne.

 

ag ska erkänna att jag hade ställt in mig på det värsta när jag satte på TVn igår och bänkade mig framför de rödgrönas gemensamma presskonferens om vinsterna i välfärden. Sossarnas och MPs lednings beröringsskräck inför riskkapitalister och lycksökare i välfärdsbranschen är välkänd.

 

 

    V hade visserligen en bra förhandlingsposition: regeringen behöver V-rösterna för att få igenom sin första budget i riksdagen. Det har inte minst Annie Lööf och Jan Björklund sett till med sitt inbitna sossehat. Men skulle Jonas Sjöstedt och Vs förhandlingsgrupp vara beredda att satsa allt på ett kort, köra ett chickenrace mot Stefan Löfvén där de faktiskt på riktigt var beredda att fälla en S-MP-regering vid den nya riksdagens första budgetvotering? Jag var rädd för att svaret skulle vara nej.

 

 

    Men jag hade visst fel. Om den överenskommelse som lästes upp igår blir verklighet så har vi kommit mycket långt på vägen mot en avkommersialisering av vår gemensamt ägda, skattefinansierade välfärdssektor. 

 

 

    Möjligheten till privat vinstuttag kommer att begränsas kraftigt!

 

 

    De privata aktörer som bara gett sig in i välfärdsbranschen för att tjäna snabba hackor på skattemedel kan, om detta blir lag i riksdagen, packa ihop. Frågan är bara var de ska styra kosan. Sverige har länge varit extremt i sin marknadsfundamentalism. Inget annat land, förutom Chile, tillåter t.ex. företag att plocka ut obegränsade vinstsummor ur skattefinansierade privatskolor. Våra nordiska högerstyrda grannländer har inte infört vår extrema modell. Inte ens Tories i Storbritannien, järnladyn Margaret Thatchers gamla parti, tyckte att det svenska privatskolesystemet ("friskolor") var en bra idé.

    Det kan vara värt att hålla i minnet nu när den svenska borgerligheten tar till såna brösttoner av upprördhet över de avskaffade möjligheterna till fri plundring av skattemedel att man börjar oroa sig för hur det står till med dem:

 

 

    Överenskommelsen såg bättre ut än väntat. Vänsterpartets förhandlingsgrupp har haft is i magen. De kommentatorer som menar att V här har vunnti en stor förhandlingsseger, har rätt. Vad slutresultatet blir, när allt ska tröskas igenom en riksdag där högern är i majoritet, det återstår att se. Låt för all del borgerligheten och SD utmana folkviljan i denna fråga och rösta ner ett regeringsförslag som syftar till att skattepengarna ska stanna i de skattefinansierade verksamheterna, så gör vi det till en valfråga 2018, om inte förr.

 

 

    Men snarare än triumf kände jag igår en stor lättnad. Ibland segrar förnuftet, trots allt. Bevisen har hopat sig på senare år: vinstjakt som drivkraft för att driva sjukhus, skolor, äldreomsorg, flyktingboenden och liknande välfärdstjänster leder helt enkelt fel. Alla vi som arbetar i kommuner eller landsting och som haft privatiseringshotet hängande över oss som ett Damoklessvärd kan andas ut.

    Det kommer inte att bli oss som de privata "entreprenörerna" skär bort ur verksamheten för att kunna göra mer profit. Vi kommer inte att tvingas springa fortare i korridorerna fört att allt kött skurits ur bemanningslistorna och bara skelettet återstår.

 

 

    Inte för att allt nu är frid och fröjd i välfärdssektorn. Även om vi lyckas stoppa och vända privatiseringsvågen så kvarstår det faktum att den offentliga sektorn, samhällets mest ömtåliga mjukdelar där vi tar hand om de som behöver vård, omsorg och utbildning, har tagit ofantligt mycket stryk. Sedan 90-talskrisen, då Sveriges långa, högersväng inleddes, har runt 400 000 jobb försvunnit ur den offentliga sektorn, samtidigt som behovet av vård, omsorg och utbildning ökat. Nedskärningar, otrygga anställningar och mindre tid över till brukarna har slagit hårt mot arbetsmiljön. 

 

 

    En förutsättning för att avprivatiseringen ska bli lyckad är att den offentliga sektorn tillförs nya resurser så att den verkligen kan erbjuda en hög och likvärdig kvalitet över hela landet.

 

 

    Det finns också en viktig lektion att lära av högern: Deras lyckade kamp för privatiseringar kan förklaras med att de identifierade ett verkligt problem. Den offentliga sektorn upplevdes på 80- och 90-talet som en ganska trög och stelbent koloss, där den enskilde medborgaren hade svårt att få gehör för sina egna synpunkter på vilka välfärdstjänster hen behövde och hur de skulle utföras. De anställda i denna sektor hade inte heller tllräckligt stort inflytande över sin arbetssituation. Dessa den offentliga sektorns egna brister utgjorde en bördig mark där högern kunde plantera sitt missnöje och skörda privatiseringslösningar. Andra alternativ fanns, t.ex. skissade Kommunal på 80-talet på en modell för en utvecklad arbetsplatsdemokrati i den offentliga sektorn. Men det blev inte den vägen som valdes, kanske för att det gick stick i stäv med den rådande nyliberala tidsandan.

    Nu öppnar sig en ny dörr, en ny möjlighet. 

 

 

    Gårdagens överenskommelse är så viktig just eftersom den innebär ett definitivt brott med den nyliberala, marknadsfundamentalistiska tidsanda som rått i vårt land sedan 80-talet, där de enda tillåtna lösningarna på samhällsproblem har varit privatiseringar, skattesänkningar, avregleringar.

    Att den svenska regeringen nu leder vägen mot ett av västvärldens största återtaganden av det som privatiserats och sålts ut - en demokratisering och avkommersialisering - kommer att sända chockvågor, inte bara över Sveriges marknadsfundamentalistiska borgerlighet utan runt i omvärlden. (T.ex. kommer inte högern i Spanien att, som här, kunna slå de svenska privatskolorna i huvudet på det nya vänsterpartiet Podemos, när de försöker stoppa privatiseringar av det spanska välfärdsystemet.)

    Privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar var inte lösningen. Inte ens i Sverige.

 

 

    I bästa fall kan avkommersialiseringen av välfärdssektorn bli en del av en större trend:

    Låt oss avprivatisera arbetslösheten! Det är inte individens fel att arbetslösheten är hög: 8 procent. Felet ligger hos en bristfällig ekonomisk politik. Svaret ligger i en annan ekonomisk politik.

    Jorden kan inte räddas undan en hotande klimatkatastrof bara av att vi var för sig blir grönare konsumenter, även om det såklart är bra. Det behövs gemensamma lösningar. 

    Det är inte individens fel om den behöver sjukförsäkring. Hen ska inte straffas frisk.

    Det ska inte läggas på individen att göra tillräckligt smarta placeringsval på börsen för att kunna skrapa ihop en anständig pension att leva på på gamla dar.

    Dags att återupprätta idén om en samhällsgemenskap, ett folkhem!

    Lyssna på vad Olof Palme hade att säga om saken:

 

 

 

änsterpartiet misslyckades med att växa, trots vänstervindar och ett starkt missnöje med Alliansen. I Ekots lördagsintervju angav Jonas Sjöstedt framförallt två skäl till detta:

Dels att det alltid, historiskt, varit svårt för vänstern att växa när socialdemokratin är i opposition. Dels att F! i detta val utgjort en hårdare konkurrens än tidigare. Av resultaten i kommunalvalen att döma, där V ligger högre än i riksdagsvalet, så har många V-väljare valt att stödrösta på F! till riksdagen. Det ligger mycket i de förklaringarna, men de är inte heltäckande. 

 

 

    En del menar att det hårda fokuset på vinstfrågan var ett misstag. Det är jag inte säker på. En anledning till att väljarna i detta val uppfattar sig själva som mer till vänster tror jag är debatten om privatiseringarnas och vinstintressets effekter. Det är en i grunden ideologisk fråga som sätter en skadlig aspekt av privat ägande och kapitalism i fokus. På så sätt skapas en god jordmån för att argumentera för socialistiska lösningar, för det parti som törs bita sig fast i frågan och insistera.

 

 

    Vänsterpartiet lyckades trots sina små resurser och relativa litenhet föra in en av vänstersidans vinnarfrågor i valdebatten. Hade S och MP använt sina betydligt större resurser till att också lyfta vinnarfrågor, som arbetslösheten, klassklyftorna och sjukförsäkringen, istället för att tona ner skillnader gentemot borgerligheten, så hade valresultatet kanske sett annorlunda ut.

    Men kanske var Vs strategi för oflexibel: det fanns utrymme för att profilera också någon annan fråga; feminismen eller klimatpolitiken tydligare. Debatten om vinsterna i välfärden vann V rätt tidigt, egentligen redan innan valrörelsen börjat.

    Större vikt hade också kunnat läggas på att enkelt och pedagogiskt förklara vad vi vill ha istället: ett utbyggt inflytande för både personal och brukare över de tjänster som den offentliga välfärden erbjuder. Det finns goda exempel från lokala rödgröna styren där vi utvecklat brukarinflytandet på ett sätt som gjort privata företag onödiga. Att inte lyfta fram detta mer var en miss. Förhoppningsvis kommer fler såna goda exempel att dyka upp framöver när de rödgröna tar över styret av sönderprivatiserade Stockholm. 

 

 

    Nu hamnade vinstdebatten ofta på en rätt teknisk nivå, fastän det var upplagt för rent smashläge för en humoristisk vänsterpopulism. Här i Stockholm bjöd partiföreningarna morgonresenärerna på frukost, där man fick välja mellan "frukost med vinst", alltså vatten och hårdbröd, och frukost utan vinst, alltså mjukt bröd med pålägg och kaffe. Den sortens agitation ska vi såklart ägna oss mer åt. Ibland går vänstern vilse i sin egen seriositet. Hade inte åtminstone ett par valaffischer kunnat bjuda på lite mer publikfriande och vassa budskap, som komplement till de gravallvarliga?:

 

 

 

 

    V är ett parti med traditioner och stabilitet, vilket både har fördelar och nackdelar. Pålitlighet och ideologisk ryggrad är en fördel. Motviljan mot att göra organisatoriska förändringar och leta nya tonlägen som kan sända signaler om förnyelse och pigghet är en av nackdelarna. 

 

 

    Många av de (ofta unga) vänsterväljare som gick til F! denna gång gjorde det nog inte pga att de läst och jämfört Vs och F!s program och funnit F!s så mycket bättre, utan för att F! rent optiskt såg ut som ett yngre och piggare parti. En kul rosa partifärg, snygga affischer, smart närvaro i sociala medier och partiföreträdare som genom vilka de själva är demonstrerar F!s politik rent praktiskt. Det var uppenbart för mig redan 2012 att V riskerade att tappa många unga radikala väljare genom sin organisatoriska motvilja mot att prova nya grepp.

    Med tanke på Ulla Anderssons imponerande insatser i debatterna denna valrörelse och med tanke på hur bra Rosanna Dinamarca är, så undrar jag om inte fler vänsterpartister än jag beklagar beslutet att inte satsa på delat ledarskap 2012? 

 

 

    Bemötandet av F! har också varit valhänt. Känslan är att V inte riktigt vetat hur konkurrenten ska hanteras. Kanske man bara hoppades att de ska drunkna i valrörelsens större larm? Alltså har Gudrun Schyman oemotsagt kunnat ägna sig åt svartmålande av sitt gamla parti, med lögner om varför hon avgick som partiledare 2003: Nej det var inte motstånd mot feminism som gjorde att Schyman inte fick fortsatt förtroende, utan hennes skattefusk. Det är bara att gå tillbaka och titta på hur hon själv och media beskrev situationen 2003: 1, 2. Det är preskriberat och förlåtet vid det här laget. Frågan är varför Schyman väljer att riva i gamla sår genom att skylla på sitt gamla parti istället för att bara medge sitt misstag? 

    Som partiledare för V byggde hon dessutom sin maktbas på en grupp med henne lojala män: Peter Bloch, Johan Lönnroth, Lars Bäckström, Hans Andersson. Den feministiska kritik hon framför mot V är en efterhandskonstruktion och slår tillbaks mot henne själv som högste ansvarig. Med det inte sagt att det inte återstod saker att göra på den fronten 2003. Mycket har dock hänt sedan dess. 

 

 

    Den stödröstningskampanj som F! bedrev den sista veckan var också förödande för Vs del. Ungefär hälften av de som vanligtvis röstar V i min bekantskapskrets taktikröstade den här gången på F! i riksdagsvalet (taktikrösterna som var det fulaste man kunde prata om i april,  blev till slut det enda som F!orna pratade om i september). Trots att alla som förstår sig på opinionsmätningar och väljarströmmar kunde se att loppet var kört för F!s del denna gång. Dock inte den alltid tvärsäkre Johan Ehrenberg, vars brandtal i ETC för att förmå vänsterväljare att rösta på miljöpartiet i EU-valet och F! i riksdagsvalet nog dragit ner Vs båda valresultat med minst några promille.

    Inte för att det hade skiftat styrkeförhållandena i riksdagen till det rödgröna blockets fördel om V fått 7 istället för 5,7 procentenheter. Men det hade rent psykologiskt betytt en del att åtminstone ett annat parti - förutom SD -  gått som segrare ur valrörelsen 2014. Det hade också gjort det svårare för S och MP att köra över V i förhandlingarna, speciellt i partiets profilfråga.

 

 

    F! ställer V inför ett val: de unga storstadsradikaler som attraheras av dem är en nödvändig del i byggandet av ett modernt och brett vänsterparti. När vänsterpartiet var som störst, 1998 och 2002, så var en del av förklaringen just att dessa väljare hittade hem till V.

    Schymans styrka var att hon kunde locka de trendkänsliga och samtidigt behålla Vs gamla bas av klassröstande arbetare och tjänstemän. Men precis som V behövde Gudrun så behövde Gudrun också V. Med F! har hon aldrig lyckats nå ut till arbetarklassen eller överhuvudtaget till några störrer skaror utanför storstäderna och universitetsstäderna och lär knappast göra det framledes heller.

    V och F! är helt enkelt två grenar på samma träd som kompletterar varandra.

    Om vi ska kunna skapa en stark vänster i Sverige så måste dessa två organisationer lära sig att jobba med, snarare än mot varandra.

    Ska V ta initiativ till ett organisatoriskt samarbete, kanske en vänsterfront som i Grekland och Spanien (om nu F! vågar kalla sig vänster), eller ett valtekniskt samarbete? Ingen kan väl vilja riskera att 2-3 procentenheter av rena vänsterröster återigen går till spillo?

    Eller är V moget för den sortens organisatoriska förnyelse, t.ex. delat partledarskap, som kan göra F! överflödigt?

 

 

    Konkurrensen från socialdemokraterna kan däremot bli ett mindre problem framöver när det partiet i regeringsställning får chansen att visa exakt hur långt inåt mitten som de drivit iväg under Stefan Löfvéns tid som partiledare. Det har redan börjat, med igensmällda dörrar i ansiktet på Jonas Sjöstedt.

    Förutsättningen för att V ska kunna locka över vänstersossar är att partiet inte reducerar sig till en dörrmatta som bara klubbar igenom den politik som S och MP beslutar bakom stängda dörrar.

    Som Jonas WIkström skriver: hellre nyval än en död höger/vänsterkonflik!

 

 

    Oavsett hur partiet väljer att hantera konkurrensen på vänsterflanken så återstår den viktigaste hemläxan att göra. En vänster som vill betyda något för de människor den säger sig företräda kan inte nöja sig med att dyka upp var fjärde år och be om deras röster. Den måste finnas synlig mellan valen i de bostadsområden där SD nu plockar arbetarröster. Den måste stärkas i fackföreningar och finnas på arbetsplatser. Den måste skapa nya kanaler för att sprida sin politik på nätet.

    Att det parlamentariska läget på riksplanet är så låst borde vara en sporre för oss att satsa mer krut på det utomparlamentariska opinionsarbetet, för att vinna slaget om hjärtan och sinnen.

    

 

 

014 års riksdagsval måste sägas vara en smärre katastrof. Fyra års stadigt växande missnöje med en borgerlig regering som inte gjorde något åt massarbetslöshet eller sjunkande skolresultat och som sjönk allt djupare ner i skandalträsk som Nuon och Saudiaffärer lyckades oppositionen inte omvandla till en majoritet för en ny politik.

    Istället blåste missnöjesrösterna över till regeringens trogna vapendragare och stödparti: SD. Högerblocket i svensk politik erhöll 52,1 procent av rösterna, vänsterblocket, om F! inräknas, bara 46,6. Ett stadigt rödgrönt övertag i opinionsmätningarna före valet rann ut i sanden.

    Hur fan kunde det gå såhär?

 

 

 

    S och M tävlade om att neutralisera varandra genom att ta över varandras förslag och inför väljarna spela ner skillnader. När valdebatten snöar in på teknikaliteter - som om S förslag om vårdjobb för unga skulle tillåtas av EU-byråkratin eller inte - så ställer sig nog många väljare frågande.

 

 

    I årets val definierade sig 43 procent av alla väljare som vänster. Sedan 1991 har bara ett val varit ett starkare vänsterval: 2002. Högern var markant försvagad denna gång jämfört med 2006 och 2010. Som Daniel Suhonen och Enna Gerin från Katalys skriver i DN, och Petter Larsson i Sydsvenskan, så innebar S&Ms val att tona ner motsättningarna mellan dem och urladda den vanligtvis starka höger/vänster-konflikten i svensk politik att en annan konfliktdimension istället laddades med kärnbränsle: Den som rör invandring, öppenhet, fri rörlighet, nationalism, minoriteter.

    Istället för klasskamp fick vi kulturkrig. 

 

 

    Väljarströmmar inom högerblocket är egentligen mindre intressanta, till och med när de strömmar över till ett neofascistiskt parti som SD. Högern - oftast M - har alltid varit en uppsamlingsplats för den sortens åsikter som SD vädrar.

    Det allvarliga - det som gör Sverige oregerligt - är de före detta socialdemokratiska väljare som luras över av rasistiska tongångar och förenklade svar. Det är denna arbetarklass, ofta arbetslös eller med otrygg position på arbetsmarknaden, som mest har att vinna på vänsterns ekonomiska politik men som av extremhögerns locktoner förmås att rösta mot sina ekonomiska intressen.

    I USA är detta fenomen välkänt. Boken "Whats the matter with Kansas?", handlar om hur den en gång arbetarrörelsedominerade och proggressiva Kansas blev en konservativ högborg:

    "Not long ago, Kansas would have responded to the current situation by making the bastards pay. This would have been a political certainty, as predictable as what happens when you touch a match to a puddle of gasoline. When business screwed the farmers and the workers – when it implemented monopoly strategies invasive beyond the Populists' furthest imaginings – when it ripped off shareholders and casually tossed thousands out of work – you could be damned sure about what would follow.

    Not these days. Out here the gravity of discontent pulls in only one direction: to the right, to the right, further to the right. Strip today's Kansans of their job security, and they head out to become registered Republicans. Push them off their land, and next thing you know they're protesting in front of abortion clinics. Squander their life savings on manicures for the CEO, and there's a good chance they'll join the John Birch Society. But ask them about the remedies their ancestors proposed (unions, antitrust, public ownership), and you might as well be referring to the days when knighthood was in flower."

 

    Känns det igen? Så som i Kansas, så också Sverige 2014. Misshandla väljarna tillräckligt mycket ekonomiskt och socialt och de går, inte åt vänster utan till extremhögern.

    Men inte automatiskt: Förutsättningen är att det politiska samtalet vrids från att handla om växande ekonomiska klyftor och orättvisor, nedskärningspolitik och arbetslöshet, till de politiska områden där den konservativa delen av arbetarklassen håller med ytterhögern: invandring, hbtq-frågor, feminism.

    Därför kan man fråga sig vad de partier: MP och F! framförallt, men också diverse liberaler, tänkte med, när de trodde att de kunde utmana SD på envig i dessa frågor ("ut med rasisterna, in med feminsterna!") och komma ut ur striden som segrare.

    Den strategin är lika dödfödd som Annie Lööfs försök att vinna debatten om privatiseringar mot Jonas Sjöstedt. De egna, redan övertygade väljarna nickar såklart gillande. Men de osäkra marginalväljarna mobiliseras bara av fel fråga, i fel riktning.

   

 

    I politiken är det ofta viktigare att sätta dagordningen för vilka ämnen som ska diskuteras än att vara den som presterar bäst i själva debatten rent tekniskt, vilket Jimmie Åkessons mediokra debattinsatser är ett gott exempel på. 

 

 

 

 

    I det ljuset bör man också förstå Fredrik Reinfeldts sommartal där han såg till att lyfta in frågan om kostnaderna för flyktingmottagandet, och därmed SD, i valrörelsens centrum. En del har i detta velat se en nobel gest från en famlande statsminister som vädjade till våra ädlare sidor.

    Men varför då överdriva och blåsa upp siffrorna för flyktingmottagandet?

    Varför ställa just flyktingmottagandet mot välfärdssatsningar, istället för 140 miljarder/år i skattesänkningar?  
    Reinfeldt visste precis vad han gjorde när han valde att bekräfta extremhögerns mytbildning om den extremt dyrbara flyktingpolitiken som undergräver vår gemensamma välfärd.

    Han försökte - och lyckades delvis - byta tema på hela valrörelsen.

    Där fick plötsligt Jimmie Åkesson chansen att oemotsagd lägga ut texten om flyktingkostnader i Agenda på bästa sändningstid.

    Där upphöjdes SD till en egen programpunkt i varje debattprogram.

    Där började opinonsmätningarna också ändra riktning, även om de inte fångade upp vidden av SDs ökning.        

    Alliansen lyckades inte bli större än de rödgröna, men såg åtminstone till att de själva + deras trogna stödparti tillsammans blev större och vingklippte därmed den kommande rödgröna regeringen. (Ett annat sätt att se på SD, om du är alliansen, är som det där partiet som röstar med dig i 9 av 10 blockskiljande omröstningar utan att kräva något i gengäld för det i sin enda profilfråga.)

 

 

 

    Delvis som en följd av triangulering, men också genom slarvig rapportering, blev blockgränserna otydliga inför detta val. Jag varnade för detta redan i januari:

 

 

    Det har spekulerats friskt i om SD skulle bli "vågmästare" efter valet 2014. Men hur kan ett ytterkantsparti bli vågmästare?

    Ingen kallar V för vågmästare. Menar någon på allvar att det råder en större osäkerhet kring vilket block SD till hör än V?

    De rödgröna partierna försökte på slutet av valrörelsen halvhjärtat lägga SD i  Reinfeldts knä, där de hör hemma. Men det var lite väl sent påtänkt, tyvärr. Det blir också svårt att förklara rent pedagogiskt när Sverigedemokraterna i varje debatt rent fysiskt placeras på vänsteroppositionens sida. Det ska bli intressant att se hur SVT väljer att göra framöver: Ska SD nu inlemmas i högerblocket också i TV-studion?

    En hel del väljare som proteströstade på SD skulle nog ha tänkt sig för en extra gång om det klart framgått att de därmed också röstade för en tredje mandatperiod med Alliansen.

    Nu lever Stefan Löfvén på hoppet att Alliansen och SD inte ska förena sina röster mot hans svaga regering.        

    Vi får väl se hur länge de kan motstå frestelsen. 

 

 

    2010 släpptes politisk reklam i TV fram av den borgerliga regeringen. Trots att vi vet hur det fungerar i USA, där politisk TV-reklam används för att svärta ner politiska motståndare med negativa kampanjer och där tumregeln är att den kandidat som har mest pengar att satsa på reklam vinner val.

    Följden av detta beslut blir att pengar kommer att spela en allt större roll också för utgången av svenska valrörelser. Vilket väl säkerligen var anledningen till att Alliansen drev igenom beslutet.

    I väntan på mätningar och forskning kring hur politisk TV-reklam och pengar påverkade 2014 års val gör jag ändå några iakttagelser: 

 

    a. Alla fem högerpartier hade råd att producera egen TV-reklam och köra den till leda i reklamkanalerna. Av vänstersidans partier hade bara S råd med TV-reklam. 
    b. Av de partier som köpte politisk TV-reklam detta val lyckades åtminstone tre bättra på sina siffror betydligt jämfört med hur de legat i opinionsmätningarna månaderna innan valet: SD, C och KD. För V och MP som inte köpte politisk TV-reklam var förhållandet det omvända: de landade i ett sämre valresultat än vad alla opinionsmätningar över en lång tidsserie före valet visat. Det är indicier, om än inte säkra bevis, på att politisk TV-reklam faktiskt påverkar väljarbeteenden här i Sverige, liksom i USA.

    Varför skulle annars vissa partier vara beredda att lägga ner så snuskigt mycket pengar på den?

 

    Tittar man, som Dagens Industri gjort, på hur mycket varje röst kostat så har centerpartiet minst anledning att slå sig för bröstet över sitt mediokra valresultat (-0,4).

 

 

    Varifrån kom förresten de 23 miljoner som moderaterna bara "hittade" i sin partikassa i mars? Hur blev det lilla rasistpartiets pengapung så sprängfylld på bara en mandatperiod? Med riskkapitalister och privata vinstintressen med allt längre tentakler in i den politikstyrda, skattefinansierade delen av ekonomin finns skäl att vara på sin vakt. Allt mer pengar läggs på politisk påverkan. Vi kommer att få den bästa riksdag och regering som kan köpas för pengar. 

 

 

 

 

ar det en miss av V att fokusera så hårt på vinster i välfärden och "Inte till salu" i valrörelsen? Med det medelmåttiga valresultatet som facit i hand kan man hävda det. Vänsterpartiet ökar inte mer än marginellt, trots att vi till övriga partiers förtret lyckats driva in frågan om vinsterna som en kil i valdebatten och av allt att döma vunnit den debatten överlägset mot både högerns marknadsfundamentalism och S och MPs obegripliga linjer.

    Å andra sidan: Vänsterpartiet försvarade flankerna i en valrörelse där de flesta backade och där vi för första gången på allvar kände Gudrun Schyman flåsa oss i nacken. 

 

 

    Väljarna har hållit med oss om det vansinniga i att skattepengar ska regna över privata företag och riskkapitalister som kapat åt sig allt större andelar av den tidigare offentliga välfärdssektorn, för att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Alla mätningar visar att vi har en förkrossande majoritet av det svenska folket bakom oss i detta. Men man har inte prioriterat vinstfrågan högst när man röstat.

 

 

 

    Möjligen har väljarna vaggats till ro av att alla andra partier i svävande ordalag sagt sig vilja "ta itu" med de problem som vi pekar på. Till och med folkpartisterna och moderaterna röt ifrån lite lagom skarpt mot riskkapitalisterna i valrörelsens hetta. Samma riskkapitalister som de själva släppt in i välfärdssektorn och inte lyft ett finger mot under 8 år i regeringsställning.

 

 

 

 

    Anledningen till att borgerligheten och MP känt sig tvingade att säga saker som går på tvärs mot deras egen övertygelse är att vänstern vunnit den debatten på knock out. Vilket dock på inget sätt garanterar att det nu blir stopp för vinster i välfärden och fler privatiseringar.

 

 

    Med fyra år till nästa val kan övriga partier luta sig tillbaka och hoppas att frågan ska sjunka i glömska. Något slags kosmetiskt förslag kommer Löfvénregeringen säkert att lägga för att blidka sina egna väljare och rädda sig undan en pinsam svekdebatt. Men socialdemokratins ledare står närmare arbetsgivareföreningen Almega än det egna partiet i synen på privata företag i välfärdsektorn. Det urvattnade och obegripliga beslut i frågan som fattades på den socialdemokratiska partikongressen var ett rent beställningsjobb från Löfvén. Förhoppningen var att ta död på den här för sossarna obekväma diskussionen en gång för alla.

 

 

    Miljöpartitopparna gör också allt de kan för att undfly sitt partis kongressbeslut om vinststopp. Den punkten kommer därför knappast ens att komma upp i de stundande regeringsförhandlingarna mellan S och MP. MP kan ju alltid skylla på sossarnas hårda motstånd, eller på att det saknas en parlamentarisk majoritet för vinststopp, om någon skulle fråga varför.

 

 

    Sverige kan förbli ett av världens mest extrema länder, en guldgruva för privata företag som får fortsätta dia på skattepengarnas flödande ymnighetshorn. Men med sjunkande skolresultat och återkommande vanvårdsskandaler i äldreomsorg och hemtjänst och en allt sjukare sjukvård.

 

 

    Vänsterpartiet har alltså vunnit slaget men kan förlora kriget. Det hade krävts ett betydligt starkare valresultat för att kunna sätta press på Löfvén i förhandlingsspelet mellan partierna som nu börjat.

 

 

    Jonas Sjöstedt poängterade i måndags att ett vinststopp var villkoret för att V ska komma att stödja den kommande S-MP-budgeten. Det är bra att driva frågan hårt. Men inte troligt att regeringspartierna kommer att gå med på att fatta ett sånt beslut som skulle gå på tvärs mot deras egen övertygelse och dessutom har noll stöd i den borgerliga oppositionen. 

 

 

    Dags att tänka nytt och tänka stort: Sätt som absolut villkor för att V ska rösta för en S-MP-budget att frågan om vinster i välfärden ska få avgöras av det svenska folket i en snar folkomröstning. Det skulle kunna bli en kompromiss som alla kan leva med. De sju partier i riksdagen som är för fortsatt slöseri med skattepengar ner i privata fickor kan anta utmaningen. Det är inte alls säkert att de förlorar en folkomröstning, med tanke på vilka resurser de har att lägga ner på att vinna. Vänstern får en sista chans att stoppa det nyliberala systemskiftet i välfärdssektorn. Om privatiseringspolitiken får rulla på ostört i fyra år till så finns det nog inte så mycket offentlig välfärd kvar att rädda 2018.

 

 

 

 

 

et var under Ingvar Carlssons tid som partiledare för sossarna som förfallet inleddes, skrev jag för ett par månader sen, efter att ha tröttnat på hur en massa medelklassmän i media hyllat densamme med vördnadsfullt darr på stämmorna. Ann-Charlotte Ahlstadt tar upp stafettpinnen och ger sossarna en välförtjänt bredsida i en krönika i LOs tidning, no less: Allt är sossarnas fel! Läs själva:

 

 

"I Carlssons självbiografi ”Så tänkte jag” berättar han att 90-talskrisen berodde på bankernas kreditavreg­lering, som han visste att inga åtstramningspaket i världen kunde avhjälpa.
Trots det tillät Carlsson att välfärdsstaten och folket fick skulden då vi, som det hette, ”hade levt över våra tillgångar”.

Elitens förklaring var att politikerna lyssnat till oss ”kravmaskiner”. Därför förhindrade politikerna sig själva, genom budgetdisciplin och självständig riksbank, från att föra välfärdspolitik – trots att krisen egentligen berodde på att politikerna lytt nyliberala ekonomer.

Denna EU/EMU-anpassning innebar att partiledningen slutade att lyssna till rörelsen för att i stället lystra till, som det heter sedan 90-talets början, marknadens signaler, och det stora medlemsraset inleddes.

I radions P1 Morgon den 11 mars menade Carlsson att hans stora politiska misstag var att han trodde att folket skulle stå upp för välfärdsstaten mot nyliberalismen, men att tanke­smedjorna var för starka. En historieförfalskning av gigantiska mått, då han själv bär ansvaret för att de ny­liberala idéerna fick fäste i Sverige."

 

Ingvar Carlssons helgongloria sitter på sniskan! Kom ihåg var ni läste det först! 

 

 

u har jag tjurat klart över valresultatet. Jag hade hoppats och trott på en framgång för vänstern i Sverige och andra EU-länder. Den framgången blev mindre än väntat i EU och i Sverige kanaliserades vänstervågen genom två partier - MP och F! - som inte tillhör den tydliga socialistiska vänstern. I Sverige och EU går extremhögern starkt framåt. I länder som Frankrike, Danmark och Storbritannien är trenden direkt skrämmande.

    Det är svårt att se hur det EU-parlament som nu valts ska kunna göra särskilt mycket nytta. Det man kanske får hoppas på är att det gör så lite som möjligt. Vilket är tragiskt, med tanke på vilka politiska frågor som ligger på bordet: Klimatkatastrofen. Övervakningen på nätet. TTIP-avtalet. Den enorma arbetslösheten i EU. Den sociala katastrofen i länder som Grekland och Spanien. 

 

 

    Till att börja med: sverigedemokraterna. Det som nu diskuteras friskt är om protestvågen mot deras möten, där såväl ultrafredliga metoder (vänd ryggen till!) som mer störande metoder använts har gynnat dem eller inte.      

    Min egen övertygelse är att SD gynnas av all slags publicitet. Bra och dålig. Därför smäller de upp en affisch i Stockholms tunnelbana som slår direkt mot de mest utsatta: tiggarna från Rumänien. Det vet att det kommer att få deras motståndare att gå i taket och rasa. (Jämför med hur folkpartiet på Lars Leijonborgs tid lekte med förslag om "språktest för invandrare" med mera, som medvetna provokationer.)

    Innan tiggeridebatten och innan störandet av SDs valmöten började synas i media så gick partiet en opinonsmässig kräftgång och befann sig offside i valdebatten. 

 

 

    Men jag vill inte hacka på de som deltagit i FREDLIGA protester mot SD. (De våldsamma och/eller aggressiva dito spelar dem däremot rakt i händerna.) Det är något vackert som växer fram i vårt land just nu: en antirasistisk massrörelse. Som flera redan påpekat så kommer den att göra det omöjligt för extremhögern att bli officiell samarbetspartner till alliansen eller ingå i en regering, på mycket länge. Oavsett om de får 5 eller 10 procentenheter i riksdagsvalet.

 

 

    Jag hoppas att den antirasistiska rörelsen fortsätter växa. Dock, det här är viktigt: en antirasism som vill vara effektiv måste också vara FÖR något. Den kan aldrig nöja sig med att vara MOT ett parti.

     De människor som kan frestas att rösta på SD måste erbjudas en mer positiv och hoppfull vision om framtiden än högerextremisternas skrämsel och lögner.

    Förra gången fascism och nazism marscherade i Europa, på 30-talet, var dess motpoler socialismen och liberalismen. Den socialistiska arbetarrörelsen kunde erbjuda arbetarna en framtidsvision om ett bättre liv: Mer makt över fabrikerna där de jobbade och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Rösträtt. Åtta timmars arbetsdag. Inga mer krig mot arbetare i andra länder. Sociala reformer för mer rättvisa. Pensioner. Fri sjukvård.

 

 

    Socialismen var det moderna och visionära och fascismen bara en reaktion MOT utvecklingen. Så är det i allt väsentligt fortfarande, även om socialismen idag försvagats och andra proggressiva strömningar vuxit på dess bekostnad. Fascismen är en bakåtsträvande politisk reaktion som livnär sig på rädsla och hopplöshet.      

 

 

    Fascismen har prövats i många europeiska länder, och på många andra håll. Resultatet har varit misär och slutat i befolkningar som rest sig och störtat diktatorn eller juntan.

 

 

    Den vision som SD och andra halv- eller helfascistiska partier erbjuder: stängda gränser och hat mot olika minoritetsgrupper är futtig och tom. Den hade inte kunnat locka hälften så många ens, om inte vänstern blivit så tillbakapressad i Europa.

    Den globala kapitalismen och finansmarknadernas ökande makt har gjort oss rädda för att ställa de visionära kraven och tveksamma på om vi kan infria dem.

    Var talades det denna EU-valrörelse om: 6 timmars arbetsdag? Arbetsplatsdemokrati? Radikal omfördelning av resurser från rika till fattiga? Ett grönt miljonprogram för att bygga bort bostadsköerna? Kraftiga satsningar på elbilar, modern tågtrafik och nya energislag? Visst, detta är saker som V står för och också i varierande grad Mp och F!. Men vet väljarna det?

 

 

    Det är inget fel på att demonstrera på gator och torg. Men det är samtidigt den lätta och snabbt avklarade protesten, som motståndarsidan kan avfärda som en modenyck. "Hipsters är inget att hålla i handen när det blåser" som Fredrik Virtanen skrev. Sverigedemokraterna gillar såklart inte att se massprotesterna riktade mot dem. Men snarare än att knäckas verkar de bita ihop och streta på.

    Om inte antirasisterna också är beredda att lägga ner samma engagemang över en lång tid - då snackar jag om det ohippa och tålamodskrävande arbetet med att bygga en politisk rörelse, att arbeta partipolitiskt, dela flygblad och prata med folk, debattera på nätet - då spelar det ingen roll om 20 000 eller 100 000 demonstrerar mot rasismen på Sergels torg. 

    Visst är det modigt att demonstrera MOT extremhögern.

    Men det krävs också mod att ställa sig upp och ta ställning FÖR en åsikt och ett politiskt parti. Man måste skita ner händerna, riskera att vissa personer blir stötta och provocerade, bli kallad för fula ord och man kan bli skuldbelagd för en hel ideologis mindre smickrande historia. Men anledningen till att den sortens ställningstagande FÖR något är så provocerande är att det faktiskt kan förändra världen. 

 

 

 

    Det som skaver som en böld i baken efter denna valrörelse är polisens agerande på en rad orter. Rapporter haglar in om poliser som plockar ner antirasistiska plakat, arresterar motdemonstranter som inte gjort sig skyldiga till något, försöker avskräcka folk från att protestera, försöker vända de som "vänt ryggen åt rasismen" åt "rätt" håll, med mera. Vad sysslar polisen med? Ser de det verkligen som sin uppgift att garantera att ett politiskt parti - vilket det nu må vara - ska kunna genomföra sina möten utan att människor som inte håller med partiet ifråga ska kunna närvara och visa sitt ogillande? Då är de ute på mycket djupt vatten. Skulle polisen agera på samma sätt om det var moderater som vände ryggen åt Jonas Sjöstedt när han talade?

 

 

    Lägger man ihop alla dessa incidenter med "övernitiska" poliser som förtsökt tysta protester mot Jimmie Åkesson och ställer dem mot vårens rapporter om hur polis och åklagare lagt ner och avfört utredningar mot nazister som misshandlat politiska motståndare så framträder en bild av ett svenskt polisväsende som faktiskt sympatiserar med extremhögern - i varierande grad - och dessutom låter sina politiska sympatier påverka sitt myndighetsutövande.

    Det brukar vara extremvänstern som påstår detta, för att kunna motivera sitt eget politiska våld och sina medborgargarden. En vill inte gärna tro såna saker. Men efter åtta år med en borgerligt styrd stat, är det kanske ett nytt myndighetssverige vi ser agera här? Ett myndighetssverige som tycker att antirasisterna är värre än rasisterna, extremvänstern värre än extremhögern och att det är självklart att nazister ska få komma in på skolorna?

    Det här måste alla rödgröna partier ta på största allvar och vi måste ha en strategi för att vända polisen på rätt köl igen vid ett maktskifte. 

 

 

Bloggat: Jonas Wikström, Pepprat rödgrönt, 

 

 

 

"Antirasismen är nödvändig, ja, och den kan – som jag nämnt – bidra till att ställa om själva normaliteten i samhället. Men den kommer inte åt den högspänningsledning i samhället som heter fördelning och ägande. Jag menar att inte heller feminismen gör det så länge den inte går hand i hand med de socialistiska idéerna. Och detsamma kan sägas om de europeiska miljöpartierna, inklusive det svenska: De undviker alltför ofta att angripa de stora inkomstskillnader som driver fram konsumism och även rasism, kanske därför att de har rätt många höginkomsttagare som väljare.

Vänstervindar och extremhögervindar blåser upp som svar och reaktioner på samma fundamentala faktum: ökande ojämlikhet. Det är den stora hemligheten i all svensk och europeisk politik. Jag ser ett stort ojämlikhets­monster i vars svans det hänger en extrem­höger – och på dess huvud vänsterpartier som vanmäktigt försöker hitta något sätt att tygla det."

 

 

 

isst är den växande fascismen i Europa vidrig. Men jag röstar inte framförallt MOT den idag utan FÖR något. Nämligen FÖR ett rättvisare Europa där rikingarna får dela med sig till de mindre lyckligt lottade. FÖR mindre makt åt storföretag, banker och riskkapitalister och mer åt vanliga människor. FÖR krafttag mot den hotande klimatkatastrofen. FÖR mer Robin Hood och mindre Ebenezer Scrooge. Och FÖR att Malin Björk imponerar.

 

anke efter slutdebatten igår: Jag har ingen aning om vad centern, folkpartiet eller kristdemokraterna ska sitta i Europaparlamentet för. Vari består dessa borgerliga partiers existensberättigande? Centerpartiet har pengar nog att tapetsera hela T-centralen i Stockholm med enorma plakat, men är så nollställda på idéer att fylla dessa plakat med att den enda slogan de kunde hitta på var "närodlad politik". WTF?

    Den fråga de enligt dem själva profilerar sig med i denna valrörelse är "nej till euron". Problemet är att de enda som vill införa euron är deras regeringskompisar folkpartiet. Frågan är stendöd, avförd från dagordningen, inaktuell. Precis som centerpartiet.

 

 

    Folkpartiet, de så kallade liberalerna då? Deras enda valargument verkar vara att man ska rösta på en "arg tant", som är betydligt bättre på att odla myten om sig själv på hemmaplan än att faktiskt driva de frågor hon säger sig brinna för nere i Bryssel.

    Kristdemokraterna är ett sorgligt kapitel för sig.

 

 

    Det säger allt om tillståndet för den svenska så kallade liberalismen att de borgerliga väljarna, att döma av opinionsmätningarna, verkar vilja skicka detta trötta och poänglösa gäng till Bryssel men beredda att låta Piratpartiet trilla ur. Piratpartiet må vara nån slags liberaler de med, men de har till skillnad från C och FP en viktig och stark fråga - integriteten på nätet - vars betydelse understrukits den gångna mandatperioden tack vare Ed Snowdens NSA-läckor.

    Riktiga liberaler borde fasa inför den världsbild som nu framträder, där stater och företag - USA ligger i framkanten - har ambitionen och förmågan att kontrollera och övervaka ALLT vi gör på nätet. Den nya digitala tekniken ger underrättelsetjänsterna och privata aktörer en kontrollmakt som den Östtyska säkerhetstjänsten Stasi bara kunde drömma våta drömmar om.

    Och än vet vi inte allt som Snowden och Glenn Greenwald har att berätta.

    Och deras material avslöjar i sin tur bara en del - den amerikanska - av det framväxande övervakningssamhället.

 

 

    "Jag har inget att dölja", resonerar vissa, rycker på axlarna och missar helt poängen. Information är alltid makt. Om inte dagens politiska majoriteter använder denna makt mot oss så kanske nästa regering gör det. Vill du att en regering bestående av fascistiska sverigedemokrater eller nazistiska Svenskarnas Parti ska kunna se allt du haft för dig på nätet?

    All information och alla övervakningssystem tenderar också att läcka. Den mänskliga faktorn spelar in i alla system där människor är inblandade. Tror någon att alla anställda i övervakningssystemen kan motstå frestelsen att kolla upp gamla flickvänner, ovänner, politiska hatobjekt eller kändisar? Redan nu läcker säkert information ut. Troligen har redan övergrepp begåtts.

 

 

    Om detta framväxande Storebrorsamhälle har "liberalerna" i de gammelborgerliga partierna inte mycket att säga. Varför deras liberala väljare inte flyr dem i drivor för att stödrösta på PP övergår mitt förstånd. Är liberalismens idé om individens frihet verkligen bara en snygg pose man svänger sig med för att dölja att den enda frihet som verkligen betyder något är kapitalets?

 

 

    Vänsterpartiet har tack och lov en utmärkt politik i integritetsfrågor. Jag stödröstar inte pirat eftersom jag tycker att det är minst lika viktigt att skicka en socialist till Bryssel som att skicka en integritetsförsvarare. Men det skulle göra mig besviken om PP åkte ur Europaparlamentet. V och MP gör ett bra jobb med integritetsfrågor, men det hjälper onekligen till att ha piraternas specialistkompetens och fokus. 

 

 

***

 

    Glenn Greenwald skriver bra om att varje person som har en kontroversiell politisk åsikt eller är kritisk till systemet på ett eller annat sätt blir ett mål i övervakarnas ögon: 

 

 

 

 

ag har alltid gillat Johan Ehrenberg: en bra skribent och smart socialist. Jag har hejat på alla hans tidningsprojekt. Jag och alla vänsterpartister jag känner. Den kärleken verkar emellertid inte vara besvarad. Istället har Ehrenberg valt att använda sin nya radikala dagstidning till att dunka på V inför EU-valet. I två ledare attackerar han partiets EU-kritik och i den senaste argumenterar han för varför vänstersinnade miljövänner ska rösta liberalt grönt istället för socialistiskt rött.

    Ehrenberg var ju som bekant en av få vänsterdebattörer som ansträngde sig för att få in Sverige i både EU och EMU - valutaunionen. Visst, ingen är perfekt och även solen har sina fläckar. Men med tanke på hur EU-projektet utvecklat sig - precis i den riktning som den EU-kritiska vänstern fruktade - vore det inte läge för en smula ödmjukhet?

 

 

    EU är idag den nyliberala nedskärningsunion - med svältkurspolitiken grundlagsfäst i fördrag och "stabilitetspakter" - som Nej-sidan varnade för inför de båda folkomröstningarna. Den expansiva ekonomiska politik som socialisten Johan Ehrenberg talat sig varm för, med stora statliga investeringar för att få snurr på de ekonomiska hjulen och pressa ner arbetslösheten, blir omöjlig med den ekonomiska politik som är grundlagsfäst i EU.

 

 

 

    Euron, den valuta som Ehrenberg gärna ville ansluta Sverige till, har varit en dyr katastrof för till exempel Spanien, vars ekonomiska kris är ett direkt resultat av den byggbubbla som blåstes upp när landet tappade kontrollen över sin egen räntepolitik till den europeiska centralbanken.

 

 

 

    "Assymetriska chocker" var ordet på EMU-kritkernas läppar inför folkomröstningen 2003: d.v.s. EU-ländernas ekonomier ser alltför olika ut för att samsas under samma valutaparaply. Det blir att sätta räntetermometern för hela Europa efter Tysklands behov. Assymetriska chocker vad var vi fick.

    I Spanien, Grekland och Portugal - länder som traditionellt tillhört de allra mest EU-entusiastiska - har EU med järnhand genomdrivit en krispolitik som lagt över hela saneringsbördan efter finanskrisen 2008 på de fattigaste, de arbetslösa, pensionärer, offentliganställda... De som aldrig blev inbjudna till den spekulativa festen fick plocka upp notan medan EU sett till att hålla de tyska och amerikanska banker som underblåst krisen skadeslösa. Privatiseringar är EUs lösning på det  mesta: Grekland har uppmanats att sälja av kulturskatter som Akroplis och hela öar.

 

 

    Det här är inga abstrakta ekonomiska sifferexerciser: EUs krispolitik mördar EU-medborgare. I Grekland har antalet självmord fördubblats sedan 2008. När hundratusentals greker lämnas utan sjukförsäkring stiger barnadödligheten. Tuberkulos, HIV-smitta, hjärtattacker och depression ökar. Samma sak för Spanien. Arbetslösheten i dessa länder - redan innan krisen några av EUs fattigare - har exploderat och den ekonomiska aktiviteten har imploderat.

 

 

 

    EU-samarbetet och euron har gynnat de rika länderna i norra Europa - speciellt Tyskland - och drabbat de fattiga i syd hårt. Den tidigare ofta EU-lyriska vänstern i dessa länder har tvingats ompröva sin hållning i varierande grad: rosen hade också taggar och till slut var det var det bara tagg och ingen blomma. Jag kom nyss hem från Katalonien, Spanien, där den republikanska vänstern - det stora partiet till vänster - sätter upp såna här valaffischer: 

 

 

 

    I ljuset av den här utvecklingen kontrar Johan Ehrenberg med trams: "nyliberalismen är värre i Sverige än i EU". Att han ska ompröva sina EU-svärmerier kanske är för mycket begärt, trots att den strategi han och hans likasinnade föreslog - gå med i EU för att dra unionen åt vänster - misslyckats kapitalt. EU är idag mer av ett högerprojekt än någonsin. EU-länder som Spanien och Ungern avskaffar viktiga delar av demokratin och yttrandefriheten.

 

 

 

    Nu sitter vi med facit i hand och EU-kramare över hela den politiska skalan tvingas av verkligheten dämpa sin tidigare triumfatoriskt tondöva JA-retorik. Då känns det onekligen både kamikaze och korkat av en vänsterpublicist att sätta sitt tidningsprojekts goodwill på spel genom att attackera EU-kritiska socialister under valrörelsens sista skälvande dagar.

    Känner Ehrenberg verkligen så stark motvilja mot V som parti? Eller är han fortfarande nergrävd i skyttegravarna från folkomröstningarna och kan bara inte sluta panga på?

 

 

    Igår blev det lite komiskt, när han förklarade att han som socialist tvingas rösta grönt, alltså på MP - som han själv medger är ett borgerligt parti - därför att klimatfrågan är den allra viktigaste och Vs EU-kritik enligt honom gör att partiet inte kan bedriva en effektiv klimatpolitik på den nivån.

    Ett argument som säkert kan få fler än en vänstersinnad miljövän att fundera två gånger på var de ska lägga sin röst.

    Tajmingen var emellertid usel: dagen efter Ehrenbergs utspel publicerar Naturskyddsföreningen en rankning av vilka klimatåtgärder de politiska partierna är beredda att driva i EU där V toppar ligan. Framför MP:

 

 

 

    Det sakpolitiska skäl som Johan Ehrenberg använder när han försöker lura i vänstersympatisörer att rösta på ett borgerligt parti i EU-valet existerar alltså inte.

    Kvar står bilden av en ansvarig utgivare för vår enda dagliga vänstertidning som utkämpar gårdagens EU-strider och låter sina personliga motviljor och nycker skymma helhetsbilden. 

 

 

 

ag kommer att vara på resande fot och lär nog inte att hinna skriva något på runt en vecka. Under tiden tänkte jag pröva ett nytt grepp här på bloggen: Låta er läsare påverka vad mitt nästa inlägg ska handla om genom en omröstning. Inte helt fritt då, utan utifrån vad som snurrat runt i min skalle den senaste veckan. Om många röstar och visar intresse så kanske det blir ett återkommande inslag. 

 

 

 

"Sverige är det land bland EU:s kärnländer som omfördelar minst pengar från höginkomsttagare till låginkomsttagare via skattesystemet.

I studien hamnade Sverige 1998 på fjärde plats efter Belgien, Danmark och Luxemburg. Men tio år senare, 2008, hade Sverige det skattesystem som omfördelar minst bland de femton kärnländerna i EU."

 

 

    Det är alltså SVT som fortsätter sin granskning av det svenska klassamhället. Nu med skattesystemet i fokus. Den gamla sanningen var att, visst betalar vi höga skatter i en internationell jämförelse, men det svenska skattesystemet gynnade låginkomsttagare och kvinnor och förde över pengar från våra produktiva yngre år till en trygg ålderdom. Efter 8 år med alliansen har det argumentet ställts på huvudet. Nu vilar skattebördan tyngst på låg- och medelinkomsttagarna och den välfärd som skatterna ska betala för ser alltmer luggsliten ut. Så ser högerpolitikens facit ut:

 

    "Förändringarna beror delvis på att inkomsterna på kapital ökat under senare år och de inkomsterna beskattas lågt i Sverige.

    En stor del av förändringarna har dock även politisk koppling i samband med att de borgerliga partierna tog över regeringsmakten år 2006. Då genomfördes en stor omläggning av skattesystemet med sänkningar för alla som arbetade.

    Men även förmögenhetsskatten och den statliga fastighetsskatten togs bort vilket framför allt gynnade de med högst inkomster som även kunde dra fördelar av förändringar i kapitalskatten.

    – Det finns en medveten politik att sänka progressiviteten i skattesystemet, anser Daniel Waldenström."

 

    När Jan Björklund ställdes inför dessa fakta i gårdagens debatt mot Jonas Sjöstedt i Aktuellt så föll han in den sedvanliga högerramsan: vänstern hatar rikedom, inte fattigdom. Det går inte att höja några skatter för då flyttar alla rika människor utomlands. Bla bla.

    Sverige ska alltså ha det minst omfördelande skattesystemet i EU, eftersom alla våra rika människor annars emigerar? Eller ska vi kanske solidarisera oss med andra länder och se till att höja våra skatter på kapital och rikedom så att inte den belgiska eller tyska högern hotar med skatteflykt till Sverige? Är vår roll i internationella sammanhang numera att dra ner alla andra i ett "race to the bottom"? 

 

 "Enligt studien gjorde skatterna i Sverige att inkomstskillnaderna minskade med cirka 20 procent 1998. Tio år senare har effekten halverats till drygt tio procent.

    – Vi har fått en sammanpressning av skattesystemet i Sverige, säger professor Daniel Waldenström."

 

Alliansen är som Robin Hood, fast tvärtom.