...innan valrörelsen är över. Det var min spontana tanke efter avslutadpartiledardebatt. Nu är alltså valrörelsen igång och vi kommer att få många chanser att höra Maud Olofsson vasst ljuga sig blå, titta in i Reinfeldts tunga rådjusögon när han poserar statsmannalikt, och fundera på om Jan Björklund medvetet går in för att verka osympatisk eller om det bara händer.
OK, jag är partisk för de rödgröna. Men inte heller de gav mig några aha-upplevelser idag. Mona Sahlin blir bättre och bättre, men slirade några gånger av vägen i meningsbyggnadsfel. Peter Eriksson var engagerad och faktiskt ovanligt rolig att lyssna på (han startar från en låg grundnivå). Där kanske den här debattens vinnare finns. Lars Ohly gjorde inte sin bästa debatt även om han fick in några klockrena träffar på sina motståndare, bland annat skattesegmentet, genom att räkna upp några kalla hårda siffror om hur den här regeringens politik faktiskt skapat ett hårdare, orättvisare klassamhälle.
Tyvärr verkar Expressen ha varit felunderrättad häromdagen, högerpartierna gav sig inte på Ohly som arga bin, inte ens i Afghanistanfrågan, där ju vänsterpartiet står ensamt i sitt krav på att Sverige ska sluta stödja USAs krigande. Lite synd kan jag tycka, för jag tror ju som sagt att vänsterpartiet skulle gynnas av att hamna i frontlinjen. Det kanske kommer.
I ärlighetens namn vet jag inte om nån partiledardebatt nånsin gjort mig särskilt lycklig. Formatet i sig gör ju en vettig politisk diskussion, där man faktiskt får reda på någonting, rätt omöjlig. Partiledarna spinner och spinner, allt ska vinklas, hårddras och förvrängas. Den måttligt politiskt intresserade tittaren måste ha ett litet helvete med att försöka bilda sig en uppfattning. Som sluggerunderhålling kan såna här debatter vara lite kul. Men då krävs det att partiledarna är mer på bettet än så här.
Sverigedemokraterna fick såklart lite draghjälp också, dels genom att programledarna upphöjde dem till en helt egen programpunkt, istället för att t.ex. prata om nåt relevant, som rasism och etnisk diskriminering. Och dels genom att pseudodebatten om burka tilläts uppta dyrbar debattid. Som jag skrev häromdagen så skulle jag tro att svenska burkabärare nog kan räknas på den ena handens fingrar. De får väl nästan känna sig smickrade över att anses som så viktiga att Sveriges partiledare tvingas kommentera dem på bästa sändningstid i det tyngsta politiska programmet i svensk public service-TV.
En intressant artikel om det tyska vänsterpartiet Linke hittade jag på Znet. För den som inte vet så är Linke en sammanslagning av det gamla östtyska vänsterpartiet PDS, som i sin tur bildades ur spillrorna av DDRs gamla kommunistparti, och ett vänstersocialdemokratiskt parti från västra Tyskland. Partiet har haft ett delat ordförandeskap för att jämka ihop de skilda partikulturerna. En östtysk, Gregor Gysi, och en västtysk, den före detta socialdemokratiske finansministern Oscar Lafontaine. Det som slår mig när jag läser är hur många paralleller det finns till Sverige. Linke gjorde ett imponerande starkt val förra året, med nästan tolv procent av rösterna. Det var i sin tur en följd av den tyska socialdemokratins högersväng och regeringssamarbete med kristdemokraterna. Någon mer som tänker svenskt 90-tal?
Det finns också starka slitningar internt, mellan "realister" och "radikaler". Intressant nog så kommer "realisterna" ofta från den gamla östtyska kommunistiska vänstern, och "radikalerna" från väst. Och de senare har kunnat räkna med Lafontaine som galjonsfigur. Lyssna på vad artikeln säger om partiets diskussioner om regeringssamarbete:
Nu har iallafall Lafontaine avgått från partiledarposten, enligt honom själv av hälsoskäl. Vilket mycket väl kan vara dåliga nyheter. Frågan är vad det kommer att betyda för partiets strategi framöver? Den svenska vänstern borde iallafall följa den tyska noggrant, för det är precis samma knäckfrågor som står i centrum där som här: Hur mycket kompromisser tål ett socialistiskt vänsterparti? Är det bättre att vara i opposition och framstå som ett tydligt alternativ, eller i regering och riskera att uppfattas som det kapitalistiska systemets försvarare?
Det börjar bli mycket nu. Idag går ett antal av Stieg Larssons medarbetare från tidningen Expo ut och levererar en förödande salva mot Baksis bok "Min vän Stieg Larsson". De känner inte igen sig i den bild som Baksi ger av deras vän och kollega och påtalar flera rätt tunga faktafel. Bland annat ska den person som Baksi utpekar som Lisbet Sahlanders förlaga i verkligheten knappt ha varit datakunnig och föredragit att skriva på skrivmaskin. Det här är bara det senaste i en lång radda rätt fräna dementier från personer som kände den avlidne författaren. Och det börjar se rätt mörkt ut för Kurdo Baksis trovärdighet. Frågan är om han insåg vad han satte igång när han valde att ge sig på vår nya nationaklenod; Stieg Larsson. Kanske han faktiskt gjorde det, för dum verkar han ju inte vara. Möjligen kallt räknande med att lite kontrovers och hullaballoo ger trevlig gratisreklam. Med såna vänner behövde nog Stieg Larsson inga ovänner. Jag tänker inte köpa Kurdo Baksis bok, men den säljer säkert bra utan mig och han kan skratta hela vägen till banken. Tragiskt är det iallafall att Stiegs minne vanhedras. Först av en ful arvstvist och sen av "vänner" som känner sig manade att tjäna en extra hacka på att skriva solkiga eftermälen.
Det har stått klart rätt länge att högeralliansens strategi i valrörelsen blir att ge sig på vänsterpartiet. Det kan ses som logiskt. Enligt opinionsmätningarna är (v) det rödgröna parti som ligger närmast fyraprocentspärren och man är det parti som skrämmer borgerliga väljare mest, nu när miljöpartiet sugits in i mittencentrifugen. Genom att framställa vänsterpartiet som oansvarigt och populistiskt, och förstås kommunistiskt, hoppas högern att skiten ska smeta ut sig inte bara över (v), utan hela det rödgröna samarbetet. Två anledningar till att de tänkt fel: Vänsterpartiet kanske skrämmer skitenur högerns kärntrupper, men inte vänsterväljare. Tvärtom var det socialdemokratiska gräsrötter som tvingade Mona Sahlin att återigen öppna dörren för Ohly och vänstern, efter det plumpa och pinsamma försöket att segla iväg på tu man hand med de gröna. År av malande osakliga hatkampanjer riktade mot vänstern har inte påverkat partiets ställning annat än på marginalerna. Man har både vunnit och förlorat inflytande och röster på eget grepp.
Det som mest missgynnat vänsterpartiet under de senaste åren har inte varit borgerligt hat, utan mediaskuggan man hamnat i. Inget särskilt buzz, varken bra eller dåligt. När partiet mobbades ut ur det rödgröna samarbetet för att det påstods vara oansvarigt (i översättning: stå för ungefär samma ekonomiska politik som sossarna gjorde när de fortfarande var socialdemokrater) steg opinionssiffrorna raskt. När partiet togs upp till Sahlins barm och tonade ner delar av sin ekonomiska politik så planade opinionsiffrorna åter ut på den för partiet normala nivån, runt fem procent. Vänsterpartiet har alltså inget att förlora på att hamna i hetluften, men mycket att vinna, förutsatt att debatten sköts någorlunda hyfsat. Och Lars Ohly har ju många gånger visat vilken skicklig debattör han är. Det här kan bli hans chans att briljera!
Tydligen upptogs en stor del av radiodebatten mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen av en skuggboxning om burkans vara eller icke vara. Det kunde nog inte ha blivit på något annat sätt, med tanke på hur mycket stryk den borgerliga regeringen fått på sistone. Jag säger inte "sjukförsäkring" så har jag ingenting sagt. Som vänstern väl vet så har högern en dålig vana. När argumenten tryter så växlar de gärna spår, och för in otippade bubblare i diskussionen. Det kan vara t.ex. "Stalin", "Nordkorea", "Bin Laden", eller något annat lika rysligt som ovidkommande. Så istället för att diskutera regeringens politik, som drabbar miljoner människor genom ökade klassklyftor, arbetslöshet, nyfattigdom och arbetstvång även för döddsjuka, så hamnade nu visst burkorna högst på agendan. Där känner regeringen tydligen att den spelar på hemmaplan.
Jag vet inte hur många som bär burka idag i Sverige. Förmodligen kan de räknas på den ena handens fingrar. Det finns nog 10000 gånger fler nudister. Antagligen skulle de flesta medelsvenssons sätta i vrångstrupen om de mötte en livs levande nudist, näck som moder natur skapade honom. Men av någon anledning känner inte Reinfeldt att han måste markera mot att folk tar av sig kläderna och visar hela härligheten. Däremot mot den handfull kvinnor som vill gå omkring insvepta från topp till tå i tygsjok.
Nå, från mina sporadiska nedslag i Stockholms fetischvärld har jag lärt mig att inte moralisera över vad någon väljer att bära för kläder, hur mycket eller lite kläder någon väljer att bära, eller att vissa inte vill bära några kläder alls. Jag har inga svårigheter med att översätta den toleransen till muslimska kvinnor, oavsett vad jag själv tycker om estetiken. Whatever floats your boat, liksom. Men det kan vara bra att hålla jämförelsen i huvudet: Idag är moralisterna ute efter muslimerna. Imorrn kan de finnas på en klubb nära dig och leta något annat att markera mot, för att ställa medelsvenssons mot en utpekad minoritet och raka in billiga politiska poäng på den äldsta taktiken av dem alla: Söndra och härska!
OK, det hade varit lite roligare om jag hunnit ta en bättre bild innan mitt tåg kom inrusande på Mariatorgets perrong. Men jag kunde inte låta bli att skratta åt att nån vandal hade ritat gluggar i tänderna på Gudrun på reklamaffischen för Lets Dance. Och Hitlermusche på Elin Klinga.
Men det var inte ett skadeglatt skratt, tro inte illa om mig! Nog för att jag förstår att Gudrun Schymans planerar att dansa sig in i Riksdageni höst genom utmärkt fotarbete på TV4s bästa sändningstid. Och nog för att det potentiellt skulle kunna vara ett hot mot vänsterpartiet, som nog har en del väljare som kan tänka sig att rösta på Gudrun. Men som jag skrivit tidigare tror jag att projektet F! är dödfött. Och det förvånar mig att Schyman, som den smarta politiker hon är, inte redan börjat dansa mot nödutgången. Men ibland måste man ju bara få skratta åt en rolig bild, helt utan baktankar.
En god nyhet: Martin Gelin blir ansvarig för de rödgrönas "nya medier"-strategiinför valet. Jag har varit ett fan av Martins skrivande sedan tiden på Nöjesguiden, och vill passa på att tacka för många delikata musiktips! Det ska bli intressant att se var det här leder. USA, som Martin bor i nu, ligger långt före Sverige när det gäller hur internet kan användas i politiska kampanjer, som ett verktyg för att informera, intressera och interagera.
Jag har inte riktigt fattat vad de rödgröna har för nätstrategi för närvarande, eller vänsterpartiet för den delen. I USA är internet dominerat av starka liberala vänsterbloggar och sajter, som DailyKos, Firedoglake,MoveOn och Huffington Post. Den amerikanska högern kommer inte ikapp, men verkar ha fattat galoppen: Starka nätröster ger genomslag även i den vanliga politiska debatten och i mainstreammedia.
I Sverige är det snarare högern som sätter tonen på nätet. Jag vet inte i vilken utsträckning de borgerliga partierna har en koordinerad nätstrategi. Men det räcker med att titta på nätomröstningar, kommentarsfält till större tidningar och diverse webforum för att inse att det är nåt som luktar fisk. Extremhögern har definitivt en mediastrategi, och den är effektiv. Bara att kolla på hur de kastat sig över Newsmill och millat varenda debattinlägg mörkbrunt.
Sverigedemokraternas första riktigt lyckade nätkupp var ju undersökningen "Ungt Val" på Lunarstorm 2006, då man genom medvetet fuskande lyckades pressa upp de egna opinionssiffrorna till elva procent, vilket alltså var ungefär tio gånger mer än vad man faktiskt hade bland ungdomsväljare. En SD-sympatisör som Expressen pratade med beskrev den enkla men effektiva strategin:
För ett litet parti som saknar egna mediakanaler eller andra metoder för att kommunicera med möjliga väljare är internet en gudagåva. Det har extremhögern insett, och de drar sig inte för att missbruka det. Frågan är om vänstern insett vilka fantastiska möjligheter internet erbjuder? Inte heller vänsterpartiet har egentligen några riktigt effektiva kanaler för att kommunicera med möjliga väljare. Men jag anar en viss liknöjdhet. Partiet har många duktiga skribenter och nätaktivister som drar sitt strå till stacken på egen hand. Men ingen koordination och inga riktigt intressanta gemensamma forum.
Kanske kan det rödgröna samarbetet erbjuda en ny mötesplats på nätet för intressanta diskussioner och koordinerade aktioner? Jag hoppas att nätstrategerna inför valet tar sig en ordentlig funderare på vilka platser på webben som har betydelse för opinionsbildningen, och hur vänstern kan parera, och förhoppningsvis övertrumfa, den nuvarande (extrem)högermobiliseringen. Även om internet än så länge bara påverkar väljare på marginalen, så kommer de där marginalerna förmodligen att bli livsviktiga, om valrörelsen blir en sån rysare som det ser ut att vara upplagt för.
Politometern har gjort ett försök att ranka politiska bloggar efter inflytande, och det lät ju kul tänkte jag och kastade ett öga på vänsterdelen. Jinge toppar såklart, och Ali. Mitt egna lilla hörn av nätet fanns överhuvudtaget inte med på listan, vilket kan tyckas märkligt vid en första titt, eftersom sedan länge avsomnade bloggsidor faktiskt rankas, och rankas högt. Men alla mysterier har sin förklaring, så också detta: Vi som läste new age-storsäljaren "Den Nionde Insikten" på 90-talet vet att när människor har absorberat innebörden i de första åtta insikterna som författaren James Redfield delar med sig av, och förfinat sitt tänkande och sin andlighet tillräckligt, så kommer de att börja vibrera på en högre frekvens än vanligt trög materia, och bli osynliga på kuppen.
Bevis: Mayaindianerna. Förmodligen gäller det även saker som vi högfrekventa personer skapar. Min blogg är helt enkelt så andligt och moraliskt raffinerad och full av djupa insikter att den inte registreras på vanliga blogglistor, skötta av trögvibrerande människor. Kanske är det Jinges tur att nå transcendensen nästa år. Än så länge är det vad jag kan se bara jag och Jonas Sjösted här.
Det är snårigt att försöka skaffa sig en balanserad bild av vad som händer i Venezuela. Hugo Chavez har blivit det nya jourhavande kommunistspöket, när Fidel Castro blivit för gammal och sjuk för att skrämmas. I svenska (borgerliga) media får vi, som Kajsa Ekis Ekman skrev nyligen en väldigt selekterad och sönderhackad bild av en president som gormar om hur länge venezolanerna får duscha, vill förbjuda Barbie och läxar upp privata företag som tillverkar fel produkter. De goda sidorna, den minskade fattigdomen, kampanjerna mot analfabetism, för bättre sjukvård, den ekonomiska utvecklingen, förtigs.
Inte heller vänstermedia och bloggare verkar alltför sugna på att ta i den heta potatisen Venezuela, med några få undantag. Det är inte så konstigt. Vänstern har blivit bränd tidigare då man stött rörelser i tredje världen som sagt sig stå för rättvisa, frihet och nationellt självbestämmande men som när de kommit till makten snabbt om ovandlats till auktoritära härskare, inte mycket bättre än de förtryckare de störtade.
Ett problem är såklart att det är vansinnigt svårt att skaffa sig en heltäckande bild av politiska skeenden i land på andra sidan jordklotet. När informationen dessutom filtreras och vinklas så hårt som den gör i svenska medier är kanske det lättaste att bara rycka på axlarna och tänka; "nåja, det visar sig väl vem som hade rätt så småningom". Jag brukar passa på när jag träffar en livs levande venezolan att ställa lite försynta frågor om läget i hemlandet. Den bild jag fått då är såklart mycket mer nyanserad än både Chavez officiella retorik och den programmatiskt förlöjligande/hätska mediabilden.
Den här veckans nyhet var, förutom att Chavez inte gillar Barbie, att Venezuela stängt avflera TV- och radiokanaler som vägrat sända statliga kommunikéer, vilket de enligt en lag om "socialt ansvarstagande i media" är tvingade till. Den största av dessa RCTV, har varit en aggressiv kritiker av Hugo Chavez och hans regering, och stödde, liksom flera andra av de stationer som stängts, statskuppen 2002.
Det är såklart alltid djupt problematiskt när regeringar går in och försöker kontrollera massmedia. Det kan förhoppningsvis alla vara överens om. Taket måste vara högt inom journalistiken, och massmedia måste kunna fullgöra sitt uppdrag; att granska makten, utan cencur eller självcensur. Börjar man vandra ner den väg som börjar med ett fåtal stängda oppositionskanaler är risken inte obetydlig att man slutar i något som liknar den kubanska, hårt kontrollerade politiska modellen. Vilket vore vägs ände för den venezolanska socialismen, som gett så många latinamerikaner nytt hopp. Men jag är såklart också medveten om helhetsbilden. Det ÄR en allvarligt försvårande omständighet att venezolanska högermedia stödde det USA-sponsrade försöket att krossa den venezolanska demokratin i en statskupp, och i flera fall fortsatt med försöken att underminera en demokratiskt vald regering med smutsiga metoder. Rena lögner och personangrepp som får det mesta att blekna vid en jämförelse är standardammunition för de som vill få bort Chavez till varje pris. Frågan är vilket annat land som skulle tolerera massmedia som aktivt agiterat för en statskupp, eller uttalar att regeringschefen kommer att hängas upp och ner, som Mussolini i Italien? I Venezuela är statskupp knappast ett hypotetiskt scenario. USA lyckades nästan 2002, och fler försök har förekommit sedan dess. Inte heller är yttrandefriheten kvävd i landet. Vid en snabb googling hittar man en mängd regimkritiskt material på olika nyhetssidor, med frän kritik av ett slag som skulle vara omöjlig i enpartidiktaturer, vi behöver inte gå längre än till Kuba. En stor majoritet av venezolanska massmedia är privata, och rapporterar efter enligt huvud. Vänsterregeringen har å sin sida satsat hårt på att skapa alternativa mediakanaler till folket, inte minst teleSUR, ett regionalt nätverk som sänder i flera länder i Latinamerika, (däribland Kuba i hårt redigerat format).
Istället för att attackera sina fräna kritiker i borgerliga media med lagstiftningsvapnet borde Chavez snickra vidare på denna alternativa strategi. Ge de statliga kanalerna ett genuint public service-uppdrag, att erbjuda kvalitetsnyheter utan något som helst politiskt filter (i vilken mån det är möjligt kan man ju alltid diskutera). Människor är inte dummare än att de känner igen propaganda, oavsett om den kommer i höger- eller vänsterförpackning. I det långa loppet har Venezuela allt att vinna på att den överpolitiserade slaskjournalistiken ersätts av en nyanserande och saklig yhetsrapportering.
Och även om högermedia fortsätter vara osakliga, hatiska och antidemokratiska, hur mycket av ett hot kan de faktiskt utgöra? Chavez och hans politiska rörelse har återvalts gång på gång, i val som ingen observatör haft något att invända mot. Detta trots alla hatkampanjer. Så länge politiken gynnar vanligt folk och lyfter dem ur fattigdom och analfabetism så har Chavez ett övertag som ingen borgerlig mediakanal kan ta ifrån honom.
USA har helt stulit showen. Man såg snabbt till att ta kontroll över flygplatsen, och därmed vem och vad som kommer och går. Det första man gjorde var att flyga in mängder av soldater, med motiveringen att säkerhetsläget kräver massiv militär närvaro. Det motsägs av hjälparbetare på plats som istället menar att den snabba militariseringen trängt undan humanitär hjälp. Bland annat har plan med förnödenheter tvingats vända. Frågan är hur många liv som kunnat räddas om mindre soldater och mer räddningspersonal satts in snabbare? SVTs försiktige utrikeskommentator Bo Inge Andersson skrev för några dagar sedan:
Den svaga regeringen Preval som regerat landet sedan USA för andra gången kastade ut den populära och radikale presidenten Aristide 2004 sägs nu gömma sig på den USA-kontrollerade flygbasen. Aristide säger sig från sin exil i Sydafrika vilja återvända och dra sitt strå till stacken i återuppbyggnaden. Men så länge USA kontrollerar flygplatsen kan han nog glömma det.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om varför Haiti är så erbarmligt fattigt och totalt oförmöget att hantera en humanitär kris som denna. USA har med sin envisa klåfingrighet krossat alla försök till verklig självständighet genom stöd till diktatorer, avsättande av presidenter med fattigdomsbekämpning på agendan och påtvingande av nyliberala ekonomiska doktriner som bara förvärrat läget. Aftonbladet kultur har idag en högintressant artikel som spinner vidare på temat:
Och som om inte situationen vore tillräckligt eländig redanså ifrågasätts nu också hjälporganisationernas roll. De är mediakåta och armbågar sig fram som konkurrerande storföretag för att framställa just sig själva som den ledande i hjälparbetet, vilket skapar kaos på plats. Så går det när man överlåter livsviktiga samhällsfunktioner på privata intressen.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak, heter det ju. Ett parti som vrider och vänder sig som en amfetaminpåverkad breakdansare är centern, som igår kläckte en till snilleblixt: Privatisera arbets(löshets)förmedlingen, så blir allt mycket bättre och roligare. Den som nån gång nyttjat Arbets(löshets)förmedlingens tjänster kanske tilltalas av tanken. Inte vet jag vad för nytta den gör, förutom att föra register och ge a-kassan en hjälpande hand. Jobb brukar man få leta rätt på på egen hand. Men i rättvisans namn; sedan borgarna och socialdemokraterna i oskön förening lade om de grundläggande prioriteringarna för den svenska ekonomiska politiken på nittiotalet - från full sysselsättning till inflationsbekämpning - har det ju inte funnits så värst mycket jobb att förmedla. Arbetslösheten har kommit för att stanna verkar det som. När Anders Borg igår nöjd presenterade sin glädjekalkyl lagom till valåret så lovade han att arbetslösheten skulle stanna på nio procent, inte de tolv prpcent som man tidigare fruktat. Vi får väl se hur det går med det, men dock: En arbetslöshet på nio procent hade varit tillräckligt för att fälla en regering under en stor del av den svenska efterkrigstiden. Nu är det en siffra som ska muntra upp oss!
Borgarna kan trixa hur de vill med Arbets(löshets)förmedlingen. De kommer inte undan själva grundproblemet; det finns inte några jobb att förmedla. Och inte fan kommer vi att bli privata arbetsförmedlare allihopa. Så länge den ekonomiska politiken som bedrivs är borgerlig, byggd på nyliberala grundfundament som inflationspanik, att den offentliga sektorn inte får växa, skatterna måste sänkas, och att pengar ska omfördelas från trygghetssystemen och botten i samhället till toppen, så kommer vi att ha en hög arbetslöshet i Sverige. En arbetslöshet som skapar personliga tragedier, utslagning, klassklyftor, etniska motsättningar och ett arbetsliv där de som har turen att få ett jobb sliter ut sig i förtid på sina arbetsplatser eftersom de får jobba dubbelt. Det du, Annie Johansson, kan inga privata arbetsförmedlingar i världen ändra på!
Jag tror visst att de dåliga opinionssiffrorna och de återkommande egna klavertrampen börjar ta ut sin rätt. Såg ni Rapports sändningar idag så vet ni vad jag menar. Vår statsminister försökte sig på ett affekterat utspel som skulle visa vilken statsman han är, och vilka amatörer oppositionen är, men istället såg vi för ett ögonblick en politisk pajas försöka sig på halvbakade gycklarkonster. Kolla in klippet om ni missade det, det gottiga börjar 10.50 in i sändningen och når ett crescendo med utbrottet "Dom kan inte regera Sverige såhär, nu får dom skärpa sig!". Annars är jag glad och nöjd med att vänsterpartiet står på sig och vägrar sälja ut sitt motstånd mot USAs vansinniga Afghanistankrigande och Sveriges deltagande i det. Det är i linje med vad en majoritet av svenska folket tycker. Och ju fler rapporter vi får om massakrer på skolbarn och bröllopsbombningar, begågna av amerikanska trupper, desto fler människor kommer att ansluta sig till vänsterns krav på ett slut på svenskt deltagande och legitimiserande av eländet.
Genom bloggen Biology & Politics hittade jag en intressant debatt om något jag själv skrivit om flera gånger: Att den bästa lösningen på SAABs kris vore att göra löntagarna tog över företaget och lade om produktionen för att möta de nya behov som klimatkrisen ställer på oss. Istället för fler bensinbilar, satsa på miljöbilar och bygg vindkraftverk, solpaneler och liknande. Det är herrarna Bo Rothstein, statsvetare, och Lars Henriksson, Volvoarbetare och medlem i Socialistiska Partiet, som lyfter frågan såhär i elfte timmen. Det jag inte begriper är varför det tagit så lång tid innan de här tankarna flutit upp till ytan. Som Rothstein påpekar så har både anställda och fack väntat tålmodigt på att en ny ägarkapitalist ska rida in på vit springare och rädda dagen. För det funkade ju så bra sist med GM, eller?
Möjligen ligger det något i det Rothstein säger, att vår svenska arbetarrörelse bär på ett inre motstånd mot idéer om ekonomisk demokrati och kooperativt ägande, den sossiga delen vill ju helst betona starka fackföreningar och starka kapitalister som motpart till dessa, och vänstern till vänster om sossarna har ju tidigare haft planekonomi som långsiktig ekonomisk vision. Men på andra håll i världen har löntagarstyrda företag och ekonomisk demokrati spelat en större roll: Argentinas ekonomiska kollaps för snart tio år sedan ledde till att anställda tog över vanskötta företag från kapitalisterna och drev dem själva, som Naomi Klein skildrat i dokumentärfilmen "the Take". Det baskiska Mondragonkooperativet har expanderat kraftigt på senare år, och framålls som ett gott exempel av David Schweikart, vältalig förespråkare för ekonomisk demokrati. Även i Brasilien och USA finns intressanta exempel på löntagarstyrda företag; och de fungerar ofta väldigt bra, vilket kanske inte är så förvånande. Låter man de människor som har mest kunskap om företaget styra , alltså de som själva är inblandade i det dagliga arbetet, så kommer kloka beslut att fattas, effektivitetsvinster göras och arbetsmoralen vara hög.
Lars Henriksson har å sin sida en poäng när han påpekar att problemet i SAABs fall är just själva produktionen. Vad ska ett löntagarstyrt SAAB tillverka? Fler bensinbilar i ett läge där överproduktionen av just den produkten är stor, och det är ekologiskt oansvarigt att bygga fast sig än mer i fossilbränslesamhället? Kanske behövs det ett organiserat samarbete med staten om ett löntagarägt SAAB ska kunna ha någon framtid. Varför inte gemensamt ta fram en billig miljöbil, med statliga subventioner om så behövs? Och statliga beställningar av vind- och solkraftverk, som Henriksson menar att SAAB kan ställa om produktionen för? SAABs kris skulle också kunna bli en möjlighet. Istället för att låta den högteknologiska kompetens och allt kapital som redan investerats i företagets moderna tillverkningsanläggningar gå till spillo skulle vi kunna använda dem till att ta ansats för språnget in i det ekologiskt hållbara samhället. Nu blir det kanske inte så, eftersom vi har en regering som inte kan stava till visioner och bara ger läpparnas bekännelse till miljöfrågorna. Och om inte de SAAB-anställda själva börjar ta striden så är det såklart redan på förhand dödfött.
Om jordbävningen på Haiti tänkte jag inte skriva. Ingen har väl vid det här laget kunna missa att det pågår en humanitär katastrof av episka proportioner på den karibiska ön. Behovet av hjälp utifrån är skriande, hör vi. Men hur kommer det sig att ön har så dåliga förutsättningar att ta hand om de sina när katastrofen slår till? Den historien berättas vad jag hört inte i media, på sin höjd en kommentar om den extrema fattigdom som råder.
Democracy Now tog i den heta potatisen i sin sändning igår, och påpekade bland annat att Haitis offentliga sektor krympts till den av nyliberaler föredragna storleken, den som kan dränkas i ett badkar. Landet har blivit helt beroende av en uppsjö biståndsorganisationer utifrån, som säkerligen drivs av ett gott uppsåt i sin verksamhet. Men när katastrofen slår till har dessa organisationer som högsta prioritet att se om sitt eget hus och egna anställda. I deras frånvaro, och i frånvaron av en fungerande stat, lämnas öns invånare i sticket.
Haiti har en smutsig historia, som dock är informativ för den som är intresserad av att förstå hur vår värld fungerar. Som första land i Latinamerika att slå sig fri från kolonialismen, och första land i regionen att avskaffa slaveriet, har man alltid varit en nagel i ögat på Frankrike och USA. Franrike krävde att de forna slavarna skulle ersätta sina slavherrar ekonomiskt för "kostnaderna" deras frihet innebar, vilket är en av förklaringarna till den rådande fattigdomen. USA var å sin sida rädd för att de egna slavarna skulle inspireras av de svarta haitiernas frihetskamp, och har även efter det egna slaveriets avskaffande stött en rad brutala diktatorer på Haiti, varav dynastin Duvalier: "Papa Doc" och "Baby Doc" väl är de mest kända. I nutid har USA varit inblandat i två kupper mot Haitis förre president; Jean-Bertrand Aristide, som var lite för radikal för att falla Washington i smaken. Bland annat motsatte han sig den privatisering av landets statliga företag som USA krävde, och var inte heller i övrigt beredd att slaviskt följa den nyliberala så kallade "Washingtonkonsensus", det ekonomiska program som skapat massfattigdom på den latinamerikanska kontinenten, men fantastiska affärsmöjligheter för amerikanska företag. 2004 flögs Aristide iväg till Afrika under pistolhot, eskorterad av amerikanska soldater och befinner sig fortfarande i exil. Och landet förblir ett av Latinamerikas verkliga sorgebarn, som nu har ytterligare en anledning att sörja. Kanske ändå jordbävningskatastrofen kan leda till något positivt om omvärlden får upp ögonen för vilka skador den mångåriga tortyr man utsatt landet för orsakat.
Kolla in Democracy Nows program om Haiti, där sägs det som du inte får höra i mainstreammedia:
Pressar man en människa som mår dåligt till bristningsgränsen, och sen pressar lite till, så kommer något att brista. Det brast till sist för Marie-Luise, ett till offer för regeringens "arbetslinje". Hon mådde både fysiskt och psykiskt dåligt och kände sig förnedrad av försäkringskassan som till varje pris ville tvinga ut henne på den öppna arbetsmarknaden, trots att både läkare, arbetskollegor och familj bedömde henne som för sjuk för att arbeta. Hon begick till sist självmord, omgiven av papper från försäkringskassan, läkarna och räkningar. Jag ser människor som Marie-Louise som offer för ett institutionaliserat våld. Jag har ingen aning om vad som från början fick henne att bli sjuk och må psykiskt dåligt. Men samhället, som borde ha stöttat, vred istället om kniven ytterligare. Hon är inte den enda. Många människor mår dåligt i Sverige. Ett hårdare samhällsklimat med nedskärningar i den offentliga sektorn och trygghetssystemen. Högre krav på att prestera och vara pefekt. En ensamhetsens kultur där vi har all TV och all opersonlig förströelse på internet man kan tänka sig, men där verkliga mänskliga kontakter blir en sällsynt bristvara. I takt med att allt fler människor knäcks rakar försäljningen av antidepressiva läkemedel i höjden. Under perioden 1992-2007 steg försäljningen av antidepressiva preparat med 700 procent.
Det är ingen överraskning för regeringen att deras nya linje,att ta i med hårdhanskarna mot de allra sköraste i vårt samhälle, kommer att få tragiska konsekvenser. Läkare och remissinstanser har redan varnat för just detta. Låt mig gissa att Christina Husmark-Perhssons dåliga minne återigen kommer att göra sig påmint. För om det är något som vår borgerliga regering excellerar i så är det ju att slå ifrån sig, skylla på andra och spela ovetande. Och vår fege statsminister gömmer sig nog som vanligt och låter enskilda ministrar ta smällen för den politik han utformat.
Incidenten med kalsongbombaren i Detroit har helt förutsägbart lett till en ny topp av terrorhysteri i USA. Som alltid reagerar högern och en del liberaler med att kräva ett ännu extremare övervaknings- och kontrollsamhälle och mer befogenheter för staten att kränka grundläggande mänskliga rättigheter. Demonisering av muslimer har också blivit en återkommande programpunkt, men det gäller att dansa på ett nålshuvud där man aldrig någonsin nämner varför människor i muslimska länder drivs i händerna på terrorgrupper. USAs aggressiva utrikespolitik och dess krig får aldrig någonsin nämnas som en tänkbar förklaring.
Ett problem för de som menar att nya terrorangrepp, även misslyckade såna, är skäl att snickra vidare på Storebrorssamhället borde rimligen vara att den amerikanska underrättelsetjänsten, såväl i kalsongbombarens fall som vid terrorattacken i New York faktiskt redan på förhand hade all information man behövde. Problemet är att sålla bort allt ovidkommande brus som snappas upp när man ger sina övervakare så breda befogenheter att spionera på sina medborgare, och på omvärlden. USA hade redan innan Busheran ett omfattande elektroniskt spionnätverk, inte minst genom det Echelonsystem för signalspaning som EU-parlamentet utredde och varnade för 2001. Att tillföra ytterligare befogenheter för övervakning, som Patriot Act och FISA, har bara inneburit att redan överbelamrade system blivit ohanteriga. Den amerikanske bloggaren Glenn Greenwald sammanfattar: "In other words, our panic-driven need to vest the Government with more and more surveillance power every time we get scared again by Terrorists -- in the name of keeping us safe -- has exactly the opposite effect. Numerous pieces of evidence prove that." Storebrorssamhället ställs här inför ett vägval: De vida befogenheterna det skaffat sig för att övervaka elektronisk kommunikation leder till ett informationsöverflöd av rådata som i praktiken är omöjligt att bearbeta. Nålen i höstacken blir ju inte lättare att hitta om man lägger på mer hö. Ska man i det läget anställa ännu fler övervakare till att sniffa sig igenom våra elektroniska kommunikationer i jakt på något av underrättelsevärde? Eller istället backa några steg och satsa på smalare och vassare? Är det STASIs försök till total kontroll och övervakning som ska vägleda våra underrättelsetjänster i framtiden?
Andra försöker såklart hinna ikapp. Här i Sverige har vi FRA-lagen, som förmodligen inte överlever ett regeringsskifte 2010. Och Google har skamligt nog samarbetat med den kinesiska auktoritära regimens försök att kontrollera det fria informationsflödet, men börjar kanske nu inse att man är Faust i det här dramat.
Det här måste väl ändå vara årets citat? (Ok, konkurrensen har inte hunnit bli mördande.) Fredrik Reinfeldts pressekreterare, tillika moderat riksdagskandidat, Edward Uunsgard försöker förklara sina märkliga Facebookskriverier om hur bra invandrare är på att städa bort bajs:
Ja visst är det fantastiskt! Arbetslinjen är som den osynliga handen, som vänligt men bestämt föser in envar i sin bestämda fålla. En del blir pressekreterare åt statsminstern, och andra får städa pressekreterarens lägenhet för en billig penning. Ytterligare andra får inte göra nånting alls, eftersom arbetslinjen också lyckats skapa rekordarbetslöshet. Men, på det stora hela, fantastiskt!
Uppdatering: Martin Gelin, summerar "bajsgate"och lägger upp en skärmdump av Uunsgards ursprungliga twitterinlägg, som är om möjligt ännu roligare såhär några dagar efteråt, i ljuset av alla taffliga försök tilll bortförklaringar.
"SD är rädda för det komplicerade" konstaterar psykoanalytikern Thomas Böhm i en intressant debattartikel i DN och tar sig en titt på den svenska främlingsfientligheten utifrån en lite annorlunda synvinkel.
Att försöka förstå sin politiske motståndares psykologi brukar som ett brev på posten leda till anklagelsen att man "vill ha det som i Sovjet", där oliktänkande ofta stämplades som kliniskt vansinniga och medicinerades eller internerades. Men inte desto mindre är det berättigat, speciellt i fallet Sverigedemokraterna. När man försöker tränga ner lite djupare i vad detta märkliga parti egentligen står för, vad som är kärnan, är det som att famla i dimma. Luddiga fraser om att "bevara det svenska" och "bekämpa mångkulturalismen" spelar an på känslosträngar hos de som partiet lyckas övertyga, men vad betyder de egentligen? Ingen Sverigedemokrat har någonsin lyckats förklara "svenskhet" för mig på ett övertygande sätt. Vilket inte är så förvånande: ju mer världen har öppnats för oss genom nya sätt att kommunicera och resa, desto lättare tar vi till oss nya intryck. Svenskt som surströmming, eller svenskt som pizza och falafel?
När de högerextrema partierna tvingades överge de rena raslärorna för att bli mer rumsrena så blev deras ideologi också rätt obegriplig. Istället för att skrika sig blåa i ansiktet över "rasblandning" försöker dagens rasister och främlingsfientliga använda "kultur" som substitut. Nog för att "ras" är ett flummigt och ovetenskapligt begrepp, men "kultur" är så esoteriskt och svårt att nagla fast att det i en rimlig värld borde vara helt oanvändbart i politisk propaganda. Skulle jag ha något kulturellt gemensamt med Sverigedemokraternas politruker? Hemsk tanke, men knappast.
Som Böhm påpekar är det snarare det lilla främlingsfientliga partiet som är en obskyr och extrem företeelse i det svenska samhället. Om man ändå kan hitta någon gemensam nämnare och bärande tanke i vårt lands nutidshistoria så är det solidaritet, tolerans och respekt för människovärdet. Sverigedemokraterna avviker på alla de punkterna från "normen", men vi tolererar dem så länge de inte ger sig på oss som inte delar deras svart-vita och hatiska världsbild. Projektion är ett begrepp inom freudiansk psykologi som handlar om att överföra svagheter på andra som man inte vill se hos sig själv. Extremhögerns fäblesse för att hetsa mot muslimer kan ses som ett utmärkt exempel på projektion i stor skala. Man anklagar muslimer för att vara intoleranta, och vill straffa dem genom att inte tolerera några uttryck för den muslimska tron. Man anklagar muslimer för att ha en dålig kvinnosyn, och tar sedan tillfället i akt att berätta hur mycket man hatar feminister. Man säger att muslimer förföljer homosexuella, och glömmer bort att de som utför hatbrott och hetsar mot HBT-samhället i vårt land är högerextremister. Listan kan göras längre. Det är en rätt pervers ironi att det parti som skrämmer oss med hotet från de intoleranta främlingarna själva är det största hotet mot tolerans i vårt land. Men inte förvånande egentligen. Extremhögern och den religiösa fundamentalismen, av vilken kulör det nu må vara, har en historia av att spela varandra i händerna och vara varandras bästa vänner. Ska man förstå det samspelet måste man också titta på psykologin bakom. För om man bara försöker analysera de politiska argumenten blir man inte mycket klokare. DN har också en ledare idag på temat, som handlar om hur det danska samhället blivit alltmer intolerant, just eftersom extremhögern samspelar med religiöst intoleranta krafter. Varje incident används av extremhögern som en anledning att kräva mer repression, mer intolerans och mer institutionell rasism. På så sätt formar våra egna intoleranta och extrema rörelser om våra samhällen i sin egen avbild, genom att spela på vår rädsla. (En annan högintressant artikel om politisk psykologi, som tar sig en titt på det proggressiva psyket, hittade jag på Alternet häromdagen. Den handlar om amerikanska förhållanden, men är intressant för en svensk också. Är vänstern för desillusionerad och deprimerad för att i dagsläget kunna kämpa effektivt? Det frågar sig psykologen Bruce E Levine, och får ett svar av aktivisten Les Leopold, som väl bäst kan sammanfattas som "dont mourn, organize!".)
Amerikanska fackföreningar, länge marginaliserade och hårt bekämpade av företagsledningar och den politiska högern, är på offensiven. Man har satsat rekordbelopp de senaste åren för att få Demokrater valda till olika politiska församlingar, och inte minst för att hjälpa Obama in i Vita Huset. Den hägrande belöningen för detta är en ny lag, Employee Free Choice Act, som ska göra det lättare att organisera fackföreningar och få dem erkända som motpart till arbetsgivaren. Lagen har för tillfället hamnat i skymundan, eftersom sjukvårdsreformen stulit allt syre i den politiska debatten, men kan komma att klubbas, i urvattnad form, i år.
Arbetsgivarna ligger såklart inte på latsidan när det gäller att lobba mot allt som kan tänkas förbättra de anställdas situation. Svenska IKEA är ett av de företag som, enligt Bloomberg News, försöker skrämma sina anställda med vad starkare fackföreningar kan få för hemska konsekvenser. Enligt artikeln tvingas IKEA-anställda sitta igenom regelrätta indoktrineringsmöten med tillhörande skräckpropaganda, även på arbetsplatser där ingen organisering för närvarande försiggår. Vad säger de svenska facken om IKEAs kamp mot amerikanska löntagare och deras fackföreningar? Dags för sympatiåtgärder?
en här tiden poppar årskrönikor upp som svampar ur marken, en del läsvärda, en del mindre så. Democracy Now levererar en sammanfattning av Obamas första år som president som jag skulle vilja tvångsmata alla självgoda liberaler med Clockwork Orange style.
Journalisten och aktivisten Alan Nairn går sakligt och metodiskt igenom hur (lite) Imperiets utrikespolitik, dess krigande, statsterror och tortyr förändrats från Bush den yngre till Obama den kluvtungade. Hans slutsats; Obamas enda insats hittills har varit att leverera en spark i skrevet på den vita rasismen genom att visa att en svart man också kan bli president i det land där svarta tills rätt nyligen var undermänniskor. Den segern firade världen (jag med!) på valdagen för drygt ett år sedan. Men från den dag han tillträdde och genom att han inte gjort ett skvatt för att förändra Imperiets aggressiva strävan efter dominans, är Obama i högsta grad ansvarig för alla mord, all tortyr, alla krig och allt lidande som världens enda återstående supermakt orsakar. Och det vill inte säga lite; som Nairn påpekar utgör USAs militärbudget ungefär hälften av världens totala militära utgifter. Man är den överlägset störste utbildaren av paramilitära grupper. Man låter klientregimer som Saudiarabien, Israel och Colombia kriga, tortera och mörda i Imperiets ställe och med dess goda minne. Och man är det land i världen som dödar flest människor, punkt. Dessa enkla sanningar är märkligt svåra att finna i mainstreammedia och i den vardagliga politiska diskussionen i vårt land. Den som påpekar dem avfärdas reflexmässigt som USA-hatare av samma människor som gärna orerar långt och tröttsamt om varför dessa oresonliga muslimer, eller dessa militanta kommunister, är så hatiska mot våra "demokratiska och toleranta samhällen" här i väst. Alternativa nyhetskanaler som Democracy Now är helt nödvändiga för den som vill förstå världen vi lever i. Istället för uttjatade nyårslöften om gymkort och rökstopp, lova dig själv att du regelbundet tittar in hos Amy Goodman och hennes kollegor för en snabbkurs i intellektuellt självförsvar! (Och kolla absolut in inslaget!)
Det land som får ett par år sedan var nyliberalernas våta dröm, för att sedan som sådana våta drömmar brukar haverera med tragiska konsekvenser för landets invånare, är inte ute ur elden än. Idag berättarDN att den isländske presidenten vägrar skriva under ett kontroversiellt nytt lagförslag som skulle lägga bördan för att betala de privata bankernas spekulativa affärer på de isländska skattebetalarna. Vilket gör britter och holländare vansinniga eftersom det framförallt var deras småsparare som trodde sig göra en smart affär genom att investera i Icesave, den bank som innan kraschen lockade med fantastiska räntesatser.
Det är lätt att förstå varför lagförslaget väckt raseri på Island. Nästan 40 miljarder kronor ska det lilla landet pytsa ut fram till 2024. Enligt DN motsvarar enbart räntan på denna summa; 5,5 procent, ett halvårs kostnader för hela det isländska sjukvårdssystemet. Över Island vilar sedan kraschen IMFs järngrå skugga tungt, och islänningarna blir nu ytterligare ett land i raden som får känna på hur nyliberala "strukturanpassningar" svider inpå bara skinnet. Jag applåderar Islands president som gör något så ovanligt som att lyssna till den folkliga vreden mot att skattepengar skyfflas ner i de svarta hål som den avreglerade bankkapitalismen skapat. Det finns ingen rim eller reson i att islänningar som aldrig deltagit i finansbubblans uppblåsande ska tvingas betala för notan. Detsamma kan sägas om andra länder, USA inte minst. Men där är politikerna mer effektivt isolerade från folklig vrede än på den lilla ön mitt i Atlanten. Trist för de småsparare som trodde sig göra ett smart klipp när de investerade i Icesave, visst. Kanske de åtminstone delvis kan kompenseras någon annan väg. Men det är dags att folk lär sig läxan en gång för alla; kapitalismen är inte vår vän, bankerna är inte våra vänner och de spekulationsbubblor som med jämna mellanrum blåses upp i nyliberalt avreglerade ekonomier spricker alltid!
Undertecknad bloggare har kommit över ett internt jättehemligt men helt trovärdigt PM från Socialdepartementet som verkar peka på en hittills dold koppling mellan Socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson och stölden av den berömda skylten från Auschwitz:
et börjar bli mycket nu. 
återigen öppna dörren för Ohly och vänstern, efter det plumpa och pinsamma försöket att segla iväg på tu man hand med de gröna. År av malande osakliga hatkampanjer riktade mot vänstern har inte påverkat partiets ställning annat än på marginalerna. Man har både vunnit och förlorat inflytande och röster på eget grepp. 
tanke på hur mycket stryk den borgerliga regeringen fått på sistone. Jag säger inte "sjukförsäkring" så har jag ingenting sagt. 
Nå, från mina sporadiska nedslag i Stockholms fetischvärld har jag lärt mig att inte moralisera över vad någon väljer att bära för kläder, hur mycket eller lite kläder någon väljer att bära, eller att vissa inte vill bära några kläder alls. Jag har inga svårigheter med att översätta den toleransen till muslimska kvinnor, oavsett vad jag själv tycker om estetiken. Whatever floats your boat, liksom. Men det kan vara bra att hålla jämförelsen i huvudet: Idag är moralisterna ute efter muslimerna. Imorrn kan de finnas på en klubb nära dig och leta något annat att markera mot, för att ställa medelsvenssons mot en utpekad minoritet och raka in billiga politiska poäng på den äldsta taktiken av dem alla: Söndra och härska!
har varit ett fan av Martins skrivande sedan tiden på Nöjesguiden, och vill passa på att tacka för många delikata musiktips! Det ska bli intressant att se var det här leder. USA, som Martin bor i nu, ligger långt före Sverige när det gäller hur internet kan användas i politiska kampanjer, som ett verktyg för att informera, intressera och interagera. 
Insikten" på 90-talet vet att när människor har absorberat innebörden i de första åtta insikterna som författaren James Redfield delar med sig av, och förfinat sitt tänkande och sin andlighet tillräckligt, så kommer de att börja vibrera på en högre frekvens än vanligt trög materia, och bli osynliga på kuppen. 
dia är privata, och rapporterar efter enligt huvud. Vänsterregeringen har å sin sida satsat hårt på att skapa alternativa mediakanaler till folket, inte minst 
vem och vad som kommer och går. Det första man gjorde var att flyga in mängder av soldater, med motiveringen att 
och radikale presidenten Aristide 2004 sägs nu gömma sig på den USA-kontrollerade flygbasen. Aristide säger sig från sin exil i Sydafrika vilja återvända och dra sitt strå till stacken i återuppbyggnaden. Men så länge USA kontrollerar flygplatsen kan han nog glömma det. 
lite för radikal för att falla Washington i smaken. Bland annat motsatte han sig den privatisering av landets statliga företag som USA krävde, och var inte heller i övrigt beredd att slaviskt följa den nyliberala så kallade "Washingtonkonsensus", det ekonomiska program som skapat massfattigdom på den latinamerikanska kontinenten, men fantastiska affärsmöjligheter för amerikanska företag. 2004 flögs Aristide iväg till Afrika under pistolhot, eskorterad av amerikanska soldater och befinner sig fortfarande i exil. Och landet förblir ett av Latinamerikas verkliga sorgebarn, som nu har ytterligare en anledning att sörja. Kanske ändå jordbävningskatastrofen kan leda till något positivt om omvärlden får upp ögonen för vilka skador den mångåriga tortyr man utsatt landet för orsakat.
sköraste i vårt samhälle, kommer att få tragiska konsekvenser. Läkare och remissinstanser har 
såväl i 
När de högerextrema partierna tvingades överge de rena raslärorna för att bli mer rumsrena så blev deras ideologi också rätt obegriplig. Istället för att skrika sig blåa i ansiktet över "rasblandning" försöker dagens rasister och främlingsfientliga använda "kultur" som substitut. Nog för att "ras" är ett flummigt och ovetenskapligt begrepp, men "kultur" är så esoteriskt och svårt att nagla fast att det i en rimlig värld borde vara helt oanvändbart i politisk propaganda. Skulle jag ha något kulturellt gemensamt med Sverigedemokraternas politruker? Hemsk tanke, men knappast.
som man inte vill se hos sig själv. Extremhögerns fäblesse för att hetsa mot muslimer kan ses som ett utmärkt exempel på projektion i stor skala. Man anklagar muslimer för att vara intoleranta, och vill straffa dem genom att inte tolerera några uttryck för den muslimska tron. Man anklagar muslimer för att ha en dålig kvinnosyn, och tar sedan tillfället i akt att berätta hur mycket man hatar feminister. Man säger att muslimer förföljer homosexuella, och glömmer bort att de som utför hatbrott och hetsar mot HBT-samhället i vårt land är högerextremister. Listan kan göras längre. 
