nte för att man egentligen behöver siffror för att förklara det svenska klassamhället. Det känns in i märgen att det blivit hårdare och kallare. Men siffror kan ibland vara det enda som hindrar en från att kasta något hårt i väggen. Grymhet och likgiltighet, den politik som skapar större klyftor mellan människor och drar isär samhällen, kanske bara kan förklaras med siffror och statistik för de som inte drabbats själva? Då kan SCBs torra tabeller bli en vän i nöden:
"Den tiondel av befolkningen med högst inkomster har haft en inkomstökning på nästan 50 procent mellan 1999 och 2010. Det kan jämföras med en ökning på 5 procent för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster.
Andelen i befolkningen med låg ekonomisk standard har ökat under 2000-talet. Från 8,4 procent 1999 till 14,8 procent 2010. Andelen är högst bland unga ensamboende och bland ensamstående kvinnor med barn."
Så ser alltså facit ut efter 20 års intensiv klasskamp, bedriven från arbetsgivarna och de rikas sida, mot de som har det mindre fett. De rika har blivit snuskigt mycket rikare. De med sämre ställt blev inte bjudna på grisfesten. Det är inte pengar det där som sipprar ner från de rika...
Man kan botanisera själv i databasen. Jag fick fram att den rikaste tiondelens inkomst 1991 var 315900 kr. 2009 hade den ökat till 531000. Den fattigaste tiondelen å sin sida tjänade 1991 70000 kr. 2009 kunde de fröjda sig åt en årsinkomst på 73600 kr.
Vi vet att ojämlikhet är dåligt för fysisk och psykisk hälsa. Både de som står längst ner i pyramidens botten och de som finns i toppen mår sämre, vilket kanske förvånar några. Ojämlikhet är också dåligt för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt. Ökande klassklyftor är ett gift som fräter sönder samhällets grundvalar, själva kittet som håller oss samman. En politik som medvetet ökar klassklyftor - som den vår nuvarande högerregering bedriver - är både oansvarig och omoralisk.
oderaternas försök till förfalskning av sin egen historia har det snackats en hel del om i veckan. Och tur är väl det. Förmodligen har partiledningen blivit så höga på sina egna spinns att de tror sig komma undan med precis vad som helst. Massmedia är ju oftast Reinfeldts lydiga knähundar. Men den här gången tog de i så de sprack. Jag har inte så mycket att tillföra till det som Åsa Linderborg skrev igår i Aftonbladet. Men när nu moderaterna idag drar lögnkvarnen ett varv till så kan vi ju titta på några citat från just rösträttsstriden. (Innan namnbytet hette moderaterna högerpartiet):
"Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde." Högerns tidigare statsminister Hjalmar Hammarskjöld (eller Hungerskiöld som han kallades i folkmun) i riksdagens rösträttsdebatt 1918.
"Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär att makten lägges i deras hand som är minst kompetenta att hantera den." Hjalmar Hammarskjöld i riksdagens rösträttsdebatt 1918
"Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag." Högerns Ernst Trygger i samma debatt
"Snart får vi höra suset från den antågande barbarskogen" Riksdagsledamoten Ericsson i Aaby, högerpartiet, om rösträttsreformen
"Det är skam när Sverige ska styras av de som är minst lämpade för det." Högerns partiledare vid genomförandet av rösträtt för kvinnor
"När den av högern behärskade första kammaren gav sitt medgivande till 1918-21 års författningsreform, skedde det däremot knappast frivilligt annat än i formell mening. Högern accepterade en på laglig väg genomförd demokrati hellre än att riskera en revolution ... Det var ej partiets eget val, icke det statsskick man ansåg vara det riktiga, i varje fall icke vid denna tidpunkt." Gunnar Heckscher, f d partiledare för Högerpartiet, om rösträttsreformen
"Demokratin undergräver helhetens intressen, leder till demagogi och bossvälde och hotar det allmännas bästa" Gösta Bagge 1914, senare högerledare efter Arvid Lindman.
"Konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp." Jarl Hjalmarson 1928, som blev partiledare efter kriget och var det ända tram till 1961. Vid tiden var han medlem i högerns ungdomsförbund.
Visst har många partier saker i sin historia som de nog skulle vilja gå tillbaks och ändra i efterhand. Både moderaterna och (framför allt) centerpartiet flörtade rätt hårt med nazismen. Socialdemokraterna åsiktsregistrerade och förföljde kommunister och andra oliktänkande i fackföreningarna och tvångssteriliserade. Folkpartiets Jan Björklund ville att Sverige skulle skicka trupper till USAs korståg i Irak och partiet har stött både USA och Israel i vått och torrt när länderna begått övergrepp mot mänskliga rättigheter och folkrätt. Sverigedemokraterna stöddemonstrerade för mördaren Lasermannen på 90-talet och har kopplingar till nazistiska grupper i nutid. Vänsterpartiet hade kontakter med kommunistpartier från stater som var enpartidiktaturer och var sena med att helt bryta med det kommunistiska arvet. Klart det är frestande att gå tillbaks och skriva om. Men så mycket mer hedervärt att erkänna begågna misstag - som man kanske till och med lärt sig något av - och sen gå vidare.
Politisk historia är intressant. Ibland visar sig saker vara rätt annorlunda än man trott. Hur många ungmoderater som lärt sig rabla hemläxan om de hemska kommunisterna skulle till exempel gissa att det parti de skäller för odemokratiskt var en av pådrivarna för allmänn och lika rösträtt? Politisk historia borde alla läsa. Men politiserad historieskrivning tjänar ingen på. Och det moderata försöket till historieförfalskning är snäppet värre, ren lögn.
Glöm tanken på politiska arvssynder. De fel som begåtts i historien kan vi faktiskt inte lasta de nya generationerna för. Det är dessutom onödigt. Dagens politiker kommer att begå nya misstag som vi kan skälla ut dem för. Men när moderaterna försöker ljuga om sin historia så måste såklart de som vet hur det verkligen gick till ryta ifrån.
ältajmat med de protester mot banker, finanskapitalism och giriga ekonomiska eliter som sveper över världen just nu kommer en ny studie som visar hur motståndaren - den globala kapitalismen - är uppbyggd. Och den är extremt intressant!
Forskarna har gjort matematiska modeller av ägarförhållandena mellan 43000 transnationella företag. 1318 av dessa ingår i ett centralt kluster som kontrollerar en majoritet av världens tillverkningsindustrier och storföretag, och 80 procent av de globala företagsvinsterna.
147 företag, mindre än en procent, utgör enligt studien en kärngrupp som kontrollerar 40 procent av de totala ekonomiska tillgångarna i nätverket. Här hittar vi välkända namn som Goldman Sachs, JP Morgan Chase, Deutsche Bank, med fler. Se listan på de 50 största ägarna. 24 av dessa är från USA. Inget från Sverige. Korsägandet är utbrett, i genomsnitt är varje företag i gruppen delägt av 20 andra. Diagrammet liknar en trasslig trådhärva. Det är svårt att säga var det ena företaget slutar och det andra börjar. Eftersom företagen också lånar pengar av och till varandra är systemet extremt känsligt för störningar. Finanskrascher som den 2008 riskerar att sprida sig blixtsnabbt i nätverket och slå ut enorma ekonomiska värden. (De röda punkterna i diagrammet är kärngruppen av storägare.)
Man kan också fråga sig vad det täta korsägandet i praktiken innebär för marknadsekonomin? Tidigare studier på nationsnivå har visat att redan blygsamt korsägande har slagit ut marknadsmekanismer på områden som flygtransporter, biltillverkning och finansverksamhet. Då många företag i kärngruppen har överlappande verksamheter och ett mycket tätt korsägande så behöver man inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att de manipulerar marknader utifrån sina gemensamma intressen. (Klicka på miniatyren för en bild av hur några företag i kärngruppen sitter ihop.)
Sen har vi förstås frågan vad det innebär rent politiskt att en så liten klick företag - i slutändan personer - kontrollerar en så stor del av planetens ekonomiska tillgångar. Är det någon som tvivlar en sekund på att det ger dem överhanden gentemot våra folkvalda politiker?
Det var ett tag sedan jag läste Marx, men en av de marxistiska ekonomernas poänger var väl att den oreglerade kapitalismen går mot gradvis tätare ägarkoncentration - monopol - vilka i slutändan upphäver den fria konkurrensen totalt? Kanske åtminstone denna del av Marx ekonomiska teori kan putsas upp lite grann och bjudas in i finsalongerna igen?
Kolla in George Carlin, amerikanska ståuppare, när han pratar om The Owners:
obias Billström och Sten Tolgfors, integrations- och försvarsminstern, har inte brutit mot riksdagens regler genom att låta staten betala för sina dubbla boenden, med lägenheter i Stockholm, Malmö och Örebro. Men de har skott sig på det allmännas bekostnad. Dessutom har Billström drivit på för att hans hyreslägenheter ska ombildas till bostadsrätter, vilket resulterar i flera nätta miljoner som överförs från de allmänna bostadsföretagen till hans egen ficka. När Aftonbladet frågar om Billströms inblandning i ombildningen ljuger han och säger sig inte veta något om planerna trots att han själv startade bostadsrättsföreningen i Malmö och sitter med i dess styrelse.
Snålhet, rofferi och lögner. Tänk om Tobias Billström tillhört ett annat parti. Ska vi säga sossarna? Eller tänk om det hade varit Håkan Juholt som ertappats med att försöka ombilda två (!) övernattningslägenheter till bostadsrätter och ljugit om affären? Kan någon föreställa sig den drevorkan som skulle bli följden? Bara nyheten att Håkan Juholt fått hela hyran betald i Västertorp, vilket var helt korrekt enligt reglerna, var tillräckligt för att tränga undan alla andra nyheter i en veckas tid.
Inte för att jag önskar ett drev på någon. Men visst är skillnaden i hur politiker behandlas rätt slående?
attens försök att rädda euron verkar inte ha övertygat många. Per Lindvall på E24 ger en intressant kommentar:
"Den famösa eurokrisburken har sparkats några dagar, veckor eller kanske en månad framåt igen. Men där ligger den. Det finns egentligen bara en institution som kan backa upp eurosystemet med tillräcklig eldkraft och det är ECB.
Frågan är hur långt krisen ska behöva eskalera för att det ultraortodoxa och renodlade prisstabiliserarprästerskapet inom ECB och euroländerna ska inse detta."
Paul Krugman och andra har varit inne på samma spår: Det som saknas i euroområdet är en centralbank (ECB) som är beredd att stå som lender-of-last-resort. Det innebär att den i slutändan måste stå redo att trycka mer pengar. Lyssna på Krugman:
"Think about countries like Britain, Japan and the United States, which have large debts and deficits yet remain able to borrow at low interest rates. What’s their secret? The answer, in large part, is that they retain their own currencies, and investors know that in a pinch they could finance their deficits by printing more of those currencies. If the European Central Bank were to similarly stand behind European debts, the crisis would ease dramatically."
Den ekonomiska kris som EU-området står inför skulle alltså inte behöva vara Ragnarök. Vi skulle slippa dessa eviga krismöten och mer eller mindre menlösa åtgärdspaket. Spekulationsattackerna mot olika medlemsländer skulle kunna avvärjas. Det som står i vägen är monetär ekonomisk dogmatism. Milton Friedmans spoöke hemsöker den europeiska centralbankens korridorer. Som om inte eurosamarbetet var problematiskt nog i sig har man försett det med en av världens mest högerinriktade centralbanker. Det blir nog sista spiken i kistan för den gemensamma valutan.
ad har din bank gjort för dig? Min bank ger i princip noll ränta på mina insatta pengar. Det tjänar de bra på. De tar också ut en avgift varje månad. För vad? Arbetet har de lagt ut på sina kunder att utföra med hjälp av nätet och hemdatorn. Och skulle jag någon gång behöva besöka ett bankkontor så vet de att ta betalt för sina tjänster.
Nu står EUs ekonomi vid avgrundens rand och bankernas skuldberg är den tyngd som hotar att dra oss över kanten. Då kommer de och ber om vår hjälp, dessa snåla bankirer. Förmodligen kommer de att få den också, för i ett EU styrt av idel blå regeringar så har bankirerna många högt placerade vänner. Men varför inte tvinga dem att svettas lite, som Andreas Cervenka skriver på SvDs börsblogg?
Enligt EUs ledare behövs det 108 miljarder euro, 985 miljarder kronor, för att fylla på den läckande hinken. Förra året gick EUs banker i vinst med 134 miljarder euro. Mellan 2005-2009 var vinsterna 670 miljarder. Var är det rimligast att börja? Med att bankerna själva får betala för sin oansvariga utlåning och spekulation med sina vinster? Eller med att kostnaderna vältras över på Europas löntagare, pensionärer och arbetslösa? Vi som aldrig fick vara med på lånepartyt? Vi som inte ens får en anständig ränta på våra sparpengar? Nu förväntas vi plocka upp notan eftersom de stora grabbarna med de tjocka plånböckerna diskret smitit ut köksvägen.
Sverige ska inte bidra med en enda krona av svenska skattebetalares pengar till EUs oansvariga bankirer. När vi valde att stanna utanför eurosamarbetet var det just för att slippa drabbas av den här typen av "assymetriska chocker" som kommer som ett brev på posten med ett illa genomtänkt valutsamarbete.
Och om EUs övriga medlemsländer vill rädda sina banker med skattepengar så borde ett minsta anständighetskrav vara att de banker som inte kan stå på egna ben förstatligas. Marknaden har - återigen - visat att den inte klarar av att sköta kreditfunktionen i samhället. Vinstmotivet har lett till skapandet av destruktiva finansiella instrument som liknar pyramidspel, robothandel med aktier och vårdslös utlåning. Vinstmotivet i banksektorn - tillsammans med eurosamarbetet - har fört oss till den ekonomiska avgrundens rand. Frågan är vad som är bäst för framtiden: en omfattande återreglering av finansmarknaderna och banksektorn, med bland annat Glass-Steagallagar,Tobinskatt på finanstransaktioner, större krav på kredittäckning? Eller ett totalt förstatligande av hela kreditfunktionen som tar vinstmotivet ur bilden en gång för alla? Kanske pengahanteringen är alltför viktig i dagens samhälle för att överlämnas till den privata marknaden?
För övrigt vore det otroligt pinsamt om det blev Sverige och Anders Borg som blockerade Tobinskatten på finansspekulation när hans borgerliga regeringskollegor i EU äntligen insett att den behövs.
"The bitter truth is that it’s lookingmore and more as if the euro system is doomed. And the even more bitter truth is that given the way that system has been performing, Europe might be better off if it collapses sooner rather than later."
Som Krugman påpekar skulle det förmodligen gå att rädda eurosystemet. Det som står ivägen är högerekonomisk normpolitik; Europeiska Centralbanken är livrädd för inflation och törs inte trycka mer pengar. Europa hemsöks fortfarande av spöken från den tyska mellankrigstidens inflationsbrasa. Men tyskarna verkar inte ha lärt sig läxan från Weimarrepubliken. Nu försöker man återigen svälta länder som Grekland och Spanien ur en ekonomisk depression, precis som Tyskland gjorde på 30-talet:
"Under depressionens första år avkrävdes Tyskland fortfarande krigsskadestånd och landet hade drabbats av kansler Brünings sällsynt katastrofala inrikespolitik. Där ingick en direkt sänkning av löner, räntor och den kartelliserade industrins priser; den 8 december 1931 sänktes alla löner till den nivå som rådde den 10 januari1927. Alla ökningar i utgifter för allmänna arbeten eller liknande stöd för ekonomin var strängt förbjudna. Under vintern 1931-1932 översteg arbetslösheten i Tyskland 40 procent. En skarpögd samtida iakktagare sa att Brünings "självmordspolitik hade sitt ursprung i hans allmänna inställning. Han fruktade den galopperande inflationens spöke. Han gillade inte tanken på att dalta med de arbetslösa genom att skapa arbetstillfällen". På det sättet jämnades vägen obönhörligen för Adolf Hitler."
(John K Galbraith, "Min ekonomiska historia")
Smärta & disciplingänget är tillbaks igen. Och jag snackar inte om läderkillarna nere på SLM. Piskans politiker är till och med farligare nu än på 30-talet. Då hade ett slags valutasamarbete - guldmyntfoten - precis kraschat. Nu är EUs stora ekonomier fastlåsta i eurons tvångströja. Då var det Tyskland. Nu håller kansler Brünings arvtagare i tyglarna i EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och varje större EU-medlemsland. Anders Borg sjunger med i det ekonomiska självmordets kör, men gör lite åt det mörka molnet på hemmaplan: hushållens enorma upplåning. Greklands Giorgios Papandreu piskar sitt parti och sina undersåtar till utmattning.
Men en del saker förändras aldrig. Smärta & disciplin åt vissa. De som aldrig bidrog till krisen. Småsparare, lågavlönade, arbetslösa och pensionärer. Bonuspaket, champagne och kaviar åt de bankirer, spekulanter och storföretagare som är ansvariga. (Läs gärna den här mythbustern om alla lögner som spritts om grekerna för att kunna motivera ekonomisk sadism.)
Jag har faktiskt svårt att tänka mig att någon tror att det fungerar. Att det går att svälta och piska sig ur en ekonomisk depression. Greklands ekonomi befinner sig fortfarande i fritt fall efter 4 krisår och mänger av sparpaket. Mycket smärta & disciplin har det varit. Och det enda resultat är... lidande. Nu talas det om att kollektivavtal ska förbjudas i landet. En nyliberal våt dröm. Och det är nog där nånstans man börjar ana vad det egentligen handlar om. Våra EU-eliter försöker använda den ekonomiska krisen som hävstång för ett systemskifte. En europeisk chockdoktrin som kommer att göra rika eliter rikare, och alla oss andra ännu fattigare. Hoppas de slipper lära om en annan läxa från 30-talet. Den om världskrig och fascism.
Kolla när Jonas Sjöstedtargumenterar sönder EU-minister Birgitta olsson i Agenda.
arl Bildt och Håkan Juholt har båda trampat i klaveret nästan samtidigt. Det gör kontrasten mellan deras krishanteringar extra tydlig. Man kan tala om två extremer. Juholt kröp direkt till korset när Aftonbladet började jaga honom för hyresfusk. Trots att han inte gjort något formellt fel så gjorde han en helpudel med tofsar och allt. Förmodligen rådd till det av någon mediaslick PR-konsult. Det snabba pudlandet blev ett problem för honom när det massiva drevet senare skrumpnade ihop och visade sig bestå av rena falsarier och överdrifter. Istället för att be om ursäkt kunde ABs Lena Mellin och Jan Helin, ansvariga för publiceringen av lögner, peka på Juholt och säga "men han bad ju om ursäkt, vi har inte gjort något fel!".
Jag vet inte om sossarna fått styrsel på kommunikationen under den vecka som gått, men kluvenheten var tydlig till exempel när partisekreteraren Carin Jämtin kommenterade drevet i förra Söndagens Agenda. Sossarnas partiledare hade i ena stunden begått ett regelbrott, i nästa fanns det inga regler att bryta mot. Så vänder man inga drev!
Jag tror att den ödmjukhet som Juholt visat upp under hela den här affären är bra. Även om han inte brutit mot några regler så väcker riksdagens märkliga bidragssystem moraliska frågor. Men det räcker inte att be om ursäkt och hoppas på det bästa i en fientlig mediamiljö. Som synes av dagens opinonsmätning från Sifo. Sossarna måste lära sig att anlägga moteld. I Juholts fall så innebär det att inte låta lögnerna som Aftonbladet och deras konkurrenter spritt så oemotsagda.
Carl Bildt å sin sida är bra på att fräsa ifrån mot journalister. Medium size dog skäller som en riktig terrier. Och till skillnad från Juholt så har han faktiskt ljugit. I Skavlan på bästa TV-tid inför hela svenska folket påstod Bildt att Lundin Oil inte haft någon verksamhet i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Men det hade de. Och hanteringen av ärendet med de svenska journalisterna som åkt ner för att granska Lundin Oils förehavanden i Etiopien är bisarr från början till slut. Bildt är så jävig som man kan bli och ansvaret för att frita de fängslade journalisterna borde redan från början ha lagts i någon annans händer. Men Bildt är nu inte som någon annan. Medan andra politiker kan förföljas genom en hel karriär för en inhandlad toblerone på fel kreditkort, så kan vår utrikesminister utredas för brott mot folkrätten - och sitta kvar.
Jag förklarar gärna medias silkesvantar mot borgare med att i princip all dagspress är borgerligt ägd och styrd. Men i det här fallet räcker inte ens det som svar. Proportionerna är så ytterligt bisarra. Snarare handlar det om någon slags nedärvd underdånighet inför adeln. Bildt är ju gud bevars av gammal fin familj och för sig med det auktoritära självförtrende som är överklassens signum och viktigaste tillgång. Den sortens förtroende som får till och med skjutjärnsreportrar att ta mössan i hand och nervöst börja fingra på fållen. "Ja herr godsherrn. Nej herr godsherrn. Ja herr godsherrn". Men precis som en trollkarls trick så fungerar den sortens auktoritet bäst när den inte märks utan bara passerar det kritiska tänkandets filter och går rakt in i reptilhjärnan. När publiken början försöka klura ut hur han egentligen gör så är magin bruten. Jag tror att vi är där nu.
ån som minns Lafferkurvan? Ett tag på var moderats läppar. En ekonomisk teori med tillhörande snitsigt diagram, namngiven efter Reagans ekonomiske rådgivare Arthur Laffer och oftast använd för att "bevisa" varför det är bra att sänka skatter (vad annars?). Tanken var att lägre skatter skulle ge mer klirr i statskassan, inte mindre. Tack vare att "dynamiska effekter" skulle rycka in och greja biffen.
Vår svenska höger var inte sen att hoppa på det dynamiska tåget. De har sänkt skatter så det stått härliga till. Mest har såklart gått till kärnväljarna i snorrika villaghetton som Lidingö och Danderyd. Men det var inget problem. Alla skulle ju bli rikare och staten skulle få mer pengar över till bra saker som vi medborgare vill satsa på, typ äldre- och sjukvård och skola, visst?
Sedan regeringen Reinfeldt tog över har skatter sänkts för i runda slängar 100 miljarder. Resutat: mellan 2006-2010 har statens finanser gått från överskott till underskott (trots att man kunnat räkna in många fina slantar från försäljning av statliga företag, exemeplvis Vin och Sprit för 55 miljarder). Och statsbudgetens totala storlek var 2010 mindre än både 2006 och 2000.
Kurvmannen själv, Arthur Laffer spinner nu som en belåten katt över republikanen och pizzakungen Herman Cains skatteplan, den så kallade 9-9-9-planen. Plattskatt är vad det handlar om. I praktiken en enorm skatteväxling i omvänd Robin Hood-stil, där de fattigare får överta de rikastes skattebörda. Men: "Once the dynamics take hold, many of those below the poverty line will find good jobs and thus will rise above the poverty line and start paying taxes." Håll i hatten bara. Snart kommer vi att känna rycket när de "dynamiska effekterna" kickar in. När. Som. Helst. Nu.
Om du är den skadeglada typen, kolla gärna in när Arthur Laffer i ett klipp från 2006 meddelar att "the United States economy has never been in better shape".
Jag hade sett fram emot att fira hans infångande och rättegång. Vem vet vilka hemligheter han hade kunnat berätta, om förtroeliga samtal med Condoleeza Rice, Tony Blair, Nicolas Sarkozy och som sagt Silvio Berlusconi? Vilka mefistofeliska avtal som ingåtts dem emellan signerade i olja och blod? Kanske till och med vår egen Carl Bildt, vars Lundin Oil gjort affärer med den libyska familjediktaturen, hade fått svettas? Nu blev det inte så och dessa hycklare kan dra en lättnadens suck. Mer välförtjänt är den lättnadens suck som det libyska folket äntligen kan dra. Åtta månaders inbördeskrig krävdes för att nå hit. Ibland såg det nattsvart ut. När Khadaffi sände ut sina legosoldater,sina tanks och sitt stridsflyg mot demonstranterna höll världen andan. Skulle den arabiska våren nu dränkas i blod? Men samtidigt skrev diktatorn under sin egen dödsdom. Han felbedömde totalt situationen. Eller så insåg han hur hatad han faktiskt var av sitt eget folk, och grep efter det sista halmstrået: militärt ultravåld. Bashar Al Assad, Syriens överstedåre, sover nog inte så gott inatt. Kunde det hända Muammar, som verkade sitta så säkert i sadeln för bara ett år sedan, så är det nog fler som sitter löst, trots att de har alla bomber och kulsprutor de kan önska sig.
Nu börjar akt två: "Byggandet av en demokrati". Den kan bli betydligt längre än första akten. I Sverige fick vi inte en fungerande demokrati på åtta månader. Det kan vara värt att hålla i minnet. Inte ens på åtta år. I ett land som Libyen, som vanstyrts av en vrickad familjediktatur, utan ens en konstitution, så får man räkna med en del gupp på vägen. Precis som de svenska demokratikämparna för hundra år sedan kommer libyerna att få fajtas med privilegierade eliter som inte har lust att släppa kontrollen över sin makt och sina tillgångar. Nato, USA och EU kommer att försöka använda dessa eliter som buffrar mot folkliga krav på ökad kontroll över oljeproduktionen. Libyen har ju olyckan att vara ett oljerikt land. Oljebaserade ekonomier brukar gå hand i hand med politiskt förtryck (våra morska grannar i väst behöver inte ta åt sig). Där precis som här kommer religionen att försöka vara bromskloss mot framsteg. Men ändå: Dörren står öppen mot en bättre framtid, för liberna såväl som för egyptierna och tunisierna. Inte vidöppen. Men folket har nu en chans att pressa på och vidga glipan! Vem hade kunnat ana det för ett år sedan? Att våra grannar på andra sidan medelhavet skulle bli de som gav oss självbelåtna europeer och amerikanare en uppvisning i folkmakt som skulle sända svallvågor över hela världen? Ja ända till Wall Street!
Muammar Khadaffi är död. Möjligen saknad av förvirrade stalinister och högerextremister. Jag ska inte dricka för hans död, men skåla för det libyska folkets väl!
Kolla gärna på Democracy Nows reportage om Libyen från i tisdags för en bra bild av läget!
Trots att jag kritiserat förra veckans drev så tycker jag ändå att det finns en rimlig fråga i botten: tjänar våra politiker för mycket? Har de för generösa förmåner? Varför tjänar Fredrik Reinfeldt 144000 kronor? Varför kontrar sossarna med att betala samma summa till sin partiledare? Behöver Jimmie Åkesson 100000 i månaden, varav SDs partimedlemmar får stå för nästan hälften? Förra året höjde riksdagens "arvodesnämnd" riksdagsledamöternas löner till 56000 kronor. Är det rimliga lönenivåer? Jag tycker inte det. Jag tror att vår demokrati mår bättre av politiker som vet på ett ungefär hur det är att leva på en vanlig lön. Politik ska inte vara ett smart karriärval för samhällsklättrare, utan ett kall för de som brinner. Utan tvekan är det ett krävande jobb, och politiker får ta mycket skit. Men det är nog samtidigt ett av de roligaste jobben man kan ha.
Tyvärr är massmedias intresse för en genomlysning av politikernas löner och förmåner klent, när dreven väl lagt sig. Det finns en stor folklig ilska mot dessa folkvalda som drar åt svångremmar åt alla andra men gratulerar sig själva med löneförhöjningar och dunkar i ryggen. Det är i grunden den ilskan som media tappar in i när de jagar Håkan Juholt till helvetets portar. Men längre än så vill de inte gå. För om de skulle gå till botten med saken så skulle det bli svårt att undvika att nämna att de enda konsekventa motståndarna mot höjda politikerlöner finns på "fel" sida av den politiska skalan i förhållande till dem själva.
Vänsterpartiet brukar vara rätt ensamma om att hålla emot när det diskuteras löneförhöjning för de folkvalda. Ibland hör man också miljöpartiet mumla. Och när riksdagspartiernas gruppledare nyligen tillfrågades om reglerna skulle ändras så att också riksdagsledamöter ska kunna åtalas för bidragsbrott (de har skaffat sig en undantagsregel) så svarade bara vänsterpartiets Hans Linde ja. Det självutnämnda "antietablissemangspartiet" sverigedemokraterna hade inget emot fortsatta undantagsregler, inte heller (mp). Det här blev vad jag såg ingen stor nyhet, förutom i riksdagens tidning "Riksdag & Departement". Och varför skulle det bli det? Det ligger ju vare sig i Aftonbladets, Expressens, DNs eller SvDs intresse att det svenska folket får veta vilket parti som går i takt med folkviljan i dessa frågor. Och inte lär SVTs politiska kommentariat - Knutsson & Silberstein - vara så värst snabba på bollen.
ag hade egentligen tänkt skriva om andra saker idag än Juholtdrevet och dess efterdyningar. Men den ständigt leende Annie Lööf har ju blivit lite av ett återkommande tema på den här bloggen och jag kan inte låta bli att föra vidare den här lilla pärlan. Som jag redan skrivit så har centerns partiledare alltså bostadstrixat på samma sätt som Juholt med dubbla boenden och sambos. Och på hennes blogg kan man läsa:
"När min man flyttade in kunde jag enligt riksdagsförvaltningen bestämma själv om jag skulle ha hela ersättningen eller inte eftersom jag de facto har två lägenheter i mitt uppdrag."
Lööf:"Jag tycker att det är viktigt att är man politiker, förtroendevald, sitter på folkets mandat i riksdagen då måste man också följa dom regelverk som finns." Reporter:"Och det har han inte gjort menar du?" Lööf:"Nej det är ju uppenbart så att det regelverk som finns inte har följts av Håkan Juholt."
Kanske det ofrivilliga ögontickset precis innan hon svarar avslöjar Annie Lööfs verkliga känslor inför frågan. Hon vet ju att det inte finns något regelverk, att Håkan Juholt precis som hon själv har varit fri att välja hur han ska göra med hyran. Men tar ändå chansen att sticka kniven i en politisk motståndare, mot bättre vetande. Hur var det nu, var Lööf en anhängare av Margaret Thatchers ledarstil?
Men att kasta sten i glashus kanske är en centerpartistisk paradgren? Mikael Andersson, lokal c-politiker skrev om "Det moraliska förfallet inom socialdemokratin". Förmodligen innan nån hann påpeka det här för honom. Eller det här. Eller det här. Eller, som sagt, det här. (Han släpper inte igenom kritiska kommentarer.)
är en politiker blir påkommen med att försöka täcka över sina misstag med lögner så brukar det vara dags att kasta in handduken. Misstag kan tolereras. Men en lögn ovanpå det är no-no! Hade Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin varit politiker hade han legat pyrt till. För som bloggaren Ett hjärta rött påpekar så försöker han dölja avslöjade misstag med nya lögner.
I radioprogrammet Studio Ett pressades Helin av journalistkollegan Dan Josefson om de där "glasklara reglerna" som låg till grund för en veckas vrålande löpsedlar om en fuskande Juholt. De där reglerna som visade sig inte existera. Jan Helins svar:
"Vi kan konstatera att den nye centerledaren Annie Lööf var i en exakt likadan situation. Henne granskade vi också. Hon förstår dom här reglerna. Och hon inser att när hennes bostadssitutation byter karaktär på ett nästan identiskt sätt med Håkan Juholts då hör hon av sig till riksdagen och dom kommer överens om ja så ska det vara, du ska ha bara hälften av detta bidrag. Det måste ju betyda någonting Dan, det är ju inte så att det här inte är nånting som du försöker göra sken av."
Men Helin borde veta att detta inte stämmer, eftersom den tidning han är ansvarig utgivare för publicerat en helt annan version bara en månad tidigare. Och på Annie Lööfs blogg kan man läsa:
"När min man flyttade in kunde jag enligt riksdagsförvaltningen bestämma själv om jag skulle ha hela ersättningen eller inte eftersom jag de facto har två lägenheter i mitt uppdrag."
Lyssna gärna på hela debatten! Jan Helin vägrar be om ursäkt eller medge några egentliga olycksfall i arbetet. När det inte går att prata om bidragsfusk hoppar han bara vidare till nästa tuva:
"Det är därför det får sån kraft detta drev, för man undrar hur noga är Håkan Juholt. Att han är skicklig retoriskt det råder det ingen tverkan om. Men hur noggrann?"
Hur nogrann är egentligen Jan Helin, ansvarig utgivare för Sveriges nordens största dagstidning? För att inte tala om hans samhällsredaktör Lena Mellin? Det är inte bara jag som undrar. Det finns facebookupprop och namnlistor i omlopp som kräven Helins avgång.
Att han är mer pressad av kritiken än han ville ge sken av i Studio Ett kan man ändå ana. I ett långt och arrogant blogginlägg fräser han ifrån mot alla "slentrianmässiga och trötta mediekritiker" som "blåser upp detaljer bortom rimliga proportioner". Rimliga proportioner, det är Jan Helins specialitet det. Att Håkan Juholt inte brutit mot några regler eller någon praxis är såklart så nyhetsvärdigt att det bör tränga undan all annan rapportering i sju dagar. Det kanske stämmer som han skriver att alla drev blir kritiserade, men har något tidigare varit så svårt att förklara i efterhand? Här krävs ett stort luftslott av tom retorik, och Helin gör ett tappert försök:
"Redan i den första artikeln i Aftonbladet säger kanslichefen Sven-Eric Söder att reglerna är oklara för vad som gäller kring dessa bostadsbidrag för riksdagsledamöterna. En viktig detalj som mediekritiker helt ska bortse ifrån senare."
Så Aftonbladets läsare förväntas alltså av en inskjuten bisats från någon som uppenbarligen är part i målet (s-kanslichefen) inse att alla löp och rubriker, ja egentligen hela drevet mot Juholt, är byggt i lösan sand? Hade inte den nyheten varit värd åtminstone ett eget löp någon dag? En braskande rubrik? En framskjuten artikel?
"Kritikerna tar nu spjärn i att eftersom det inte finns några regler om riksdagsledamöters bidrag så kan ju inget ha hänt."
Jag tror inte att en enda kritiker hade tyckt att ett reportage om att riksdagsledamöterna kan begära full hyra för en delad lägenhet hade varit ointressant. Men det var nu inte det som var ABs och deras konkurrenters vinkel på detta, utan Juholts "fusk"!
"Att avslöjandet visat på både en omoral, alternativt slarvighet, hos Håkan Juholt och ett komplett virrvarr i regelverket kring hur riskdagsmän tillåts använda allmänna medel går dessa kritiker helt förbi."
Problemet var bara att det inte var Aftonbladets granskning som visade vilken total regelförvirring som rådde på riksdagsförvaltningen. Det var ju bloggarna! Och när Viktor Tullgren och andra visade att reglerna inte på något sätt var så glasklara som Jan Helins tidning påstått, och att riksdagsförvaltningen till råga på allt manipulerat sin hemsida för att rädda sitt eget skinn, så avfärdade Helin detta med att det rörde sig om "teknikaliteter".
"Kritikerna påstår att mediedrevet i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet skulle haft en slags önskan, eller agenda, att fälla Juholt. Det är en illa genomtänkt analys."
Ur radioprogrammet Medierna,från den 14/10 Reporter:"Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag” Jan Helin:"Eh…" Reporter:"Och du sa ja”
"Det är sant att de bästa nyhetsjournalisterna ofta önskar att nyheter händer, snarare än inte händer."
Men att reglerna för hyresbidrag inte existerade var inte nyhetsvärdigt. Inte heller att någon på riksdagsförvaltningen gått in och manipulerat informationen på hemsidan.
"Men den som läst det publicerade denna vecka och inte bara hänger på slentrianmässig mediekritik håller nog med om att det inte varit helt självklart hur Juholts uttagande av dubbelt bostadsbidrag ska rubriceras."
Trots alla rökridåer som tidningsdraken puffar ur sig kvarstår frågan: vilken bild tror Helin att ABs läsare bär med sig av den senaste veckans hyresersättningshistoria? Är den mot verkligheten svarande? Juholt blev Ljugholt med en ganska stor del av det svenska folket, men vem kan egentligen svara på vad han ljugit om? Förmodligen inte Helins läsare iallafall. Är det ett problem i Jan Helins värld att den rapportering han själv bär ansvaret för snarare förvirrat än förklarat?
Sällan är väl makthavare så arroganta som när de inte låtsas om sin makt och förlöjligar de som kritiserar dem. Jan Helin är ingen "budbärare", oavsett vad han säger, utan en klar och tydlig avsändare med en egen agenda som påverkar budskapet. Han har stor makt och han har missbrukat den. Dags att pudla och avgå!
***
Läs Bo M Malmberg på Newsmill, "Mycket talar också för att Aftonbladet visste att det inte fanns någon regel men att var tvungen att formulera den för att få Juholt att framstå som klandervärd", och Politik och Poesi som börjar känna sig som Socker-Conny.
gentligen så stod sanningen om Håkan Juholts"fusk" hela tiden att läsa i Aftonbladet. Men inte i artikeln som hade som rubrik just "sanningen om fusket". Den var en ren lögn. Utan i en artikel publicerad en månad tidigare, den första september, med titeln "Lööfs sluga bostadsklipp". Där kan man läsa att centerpartiets nya ledare sett till att sko sig på skattebetalarnas bekostnad genom att inte skriva sig i den bostadsrätt som hon äger i Stockholm och delar med sin man, utan i Värnamo. Det har gjort det möjligt för henne att kvittera ut samma bidrag som Håkan Juholt. Så här skriver Aftonbladet:
Såg du gorillan? Vi tar det igen: "Först fick hon, helt enligt riksdagens regler, hela avgiften på 4 192 kronor i månaden". Ridå! Annie Lööf har gjort som Håkan Juholt och fått både sin och sin mans hyreskostnad ersatt. Det har varit helt enligt reglerna. Sedan har hon själv sökt om nedsatt belopp, fått det, och inte blivit återbetalningsskyldig för det tidigare beloppet. Det fanns inget regelverk. Riksdagsförvaltningen är uppenbarligen vilda västern, och det kanske inte är konstigt att de går in i efterhand och manipulerar sin egen hemsida för att försöka få det att framstå som att reglerna varit klarare än de varit. Men det hade kunnat bli förödande för Håkan Juholt.
Vad innebär detta? Till att börja med slapp Annie Lööf jagas för livet av ett drev från helvetet, till skillnad från Håkan Juholt. Aftonbladet körde en elak artikel och lade sedan ner eftersom ingen annan nappade. Borgerliga tidningar har inget intresse av att jaga borgerliga politiker. Det gör att Håkan Juholts hyresbidrag och milersättningsmiss alltid kommer att vara SKANDALER medan Annie Lööfs hyresbidrag och mutbil blir notismaterial. Det gör att Expressen i valrörelsen 2010 kände sig tvungna att återigen dra upp Mona Sahlins 15 år gamla tobleronehistoria men inte Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs svartjobbande barnflickor med löner långt under kollektivavtalen. Men visst, sossarna och LO får nu ligga som de bäddat; det var kanske inte en så lysade idé trots allt att sälja Aftonbladet och avveckla a-pressens tidningar? Vem har störst makt idag; socialdemokraternas partiledare eller Jan Helin på Aftonbladet? Dags för en offensiv mediestrategi?
Igår var på många sätt en surrealistisk dag. Samtidigt som drevet mot Juholt rasade ihop som ett korthus när alltfler fick upp ögonen för att det var grundat på en lögn, så fortsatte centralt placerade lögnare att ljuga sig blå. Margit Silberstein, SVTs överstepropagandist"politiske kommentator" pratade oberörd på i Aktuellts 21-sändning om Juholts "bidragsfusk" och berörde inte med ett ord att själva grunden för påståendet ryckts undan (av duktiga bloggare förvisso, inte av politiska journalister, som uppenbarligen har annat för sig än att faktakolla). Aftonbladets Lena Mellin bad inte om ursäkt för att som samhällsredaktör ha baserat en veckas mobbningsjournalistik på slapp research. Däremot hånade hon Ljuholt före att ha bett om ursäkt för snabbt. Så talar en översittare.
Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin avfärdade fakta som "teknikaliteter" och uppmanade till fortsatt moralisk indgnation över Juholts ickefusk. Hellre det såklart än att strålkastaren riktas mot Aftonbladets egna slappa hantering. Frågan är inte bara varför den journalist som fick reda på Juholtscoopet gjorde en så dålig research. Frågan är hur artikeln kunde slippa igenom Lena Mellins och Jan Helins filter. Det är de som är ansvariga för de påståenden som publiceras i tidningen. Ska vi tro att de hade glömt att man en månad tidigare publicerat en väldigt snarlik historia om Annie Lööfs bostadstrixande? En artikel där det faktiskt stod att läsa svart på vitt att det är helt i enlighet med reglerna att söka bidrag som Juholt och Lööf gjort? Ska vi tro att de inte en enda gång under den gångna veckan gick tillbaks och tittade på denna artikel?
En del bloggare hoppas nu på att eftertankens kranka blekhet ska drabba gammelmedia, att de ska skämmas och tänka efter lite innan nästa drev går igång. Jag är helt övertygad om att det INTE kommer att bli så. Aftonbladet och deras konkurrenter har kunnat sälja många lösnummer den gångna veckan med hjälp av lögner och skvaller. Det enda som svider i skinnet på stora medieföretag är ekonomiska konsekvenser. Det enda som svider i skinnet på Margit Silberstein, Jan Helin och Lena Mellin är personliga konsekvenser - att bli avslöjade som lögnare och propagandister. De kommer inte att be om ursäkt och försöka ställa något till rätta, om de inte tvingas till det för att rädda sin yrkesheder. Om sanningen ska segra över lögnen i efterdyningarna av detta drev så måste vi bloggare och vanliga medborgare ställa dessa mediaeliter mot väggen. Och det socialdemokratiska partiet måste sluta böja på nacken och vara överslätande varenda gång de åker på ett tjuvnyp: ge igen eller ge upp!
För sossarnas del så återstår mycket att göra. Mitt råd i all välmening; tänk om radikalt när det gäller politikerlöner och förmåner! Varför ska Håkan Juholt tjäna lika mycket som Fredrik Reinfeldt, överklassens politiske representant? Varför röstar ni inte med vänsterpartiet, mot höga politikerlöner, varje gång frågan kommer upp i riksdagen? Arbetarrörelsen kan inte i ett fientligt mediaklimat komma undan med politiker som bara följer reglerna och gör som alla andra. Det intressanta var inte om Håkan Juholt följde lagar och regler. Inte många journalister stod i spänd väntan utanför åklagarämbetet igår, de stod utanför partihögkvarteret. Frågan är inte om de 140000 i månaden som Juholt lyfter i lön, som exakt motsvarar vad Reinfeldt tjänar, är skattade och rena. Frågan är om lönen kan användas som slagträ mot honom och socialdemokratin! Det finns inget fair play i det, visst. Men hoppet om en rättvis mediebevakning sålde socialdemokratin och LO ut tillsammans med a-pressen. Nu funns bara den ojämna spelplanen; lär er spela i uppförsbacke!
Och inse att ni måste ta skitsnacket på allvar! Den svenska borgerligheten har alltid gått in för smutskastningskampanjer mot politiska motståndare. Olof Palme åkte på extra mycket stryk, liksom Mona Sahlin. Men partiet har bara ryckt på axlarna. Lär er av Barack Obamas presidentvalskampanj, som satsade stenhårt på att bemöta alla rykten och lögner från högerns dyngspridare. Det nya medielandskapet där nätet spelar huvudrollen innebär att lögner kan spridas snabbt och lätt - viralt. Men så även sanningar och positiva budskap!
går sprack massmediedrevet mot Håkan Juholt. Efter att ha jagats i en vecka av blodhundarna för "fusk", "fiffel" och "regelbrott", efter att ha anmälts till åklagare och släpats i smutsen, så framkom det till slut att det inte fanns några regler för det där med hyresersättning vid samboende. De där reglerna, som Aftonbladet kallade "glasklara", gick upp i rök vid en närmare titt. Och det var inte drevmedia som tog sig denna närmare titt, utan bloggare. Ytterligare ett exempel på hur medborgarjournalistisken måste ta över när kommersiella gammelmedia havererar.
Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin däremot gör inte ens Lena Mellins halvpudel med knorr. I en närmast patetisk kommentar till Viktor Tullgrens blogginlägg, som lagts upp i förkortad version på Aftonbladets hemsida, kallar han tidningens kokande av soppa på spik för "mycket relevant journalistisk". Nu handlar det inte längre om "teknikaliteter" som de där "glasklara reglerna" som Aftonbladet påstod att Juholt brutit mot. Nej, nu handlar det om moral och nogrannhet. Makthavare ska nogrannt följa regler som inte finns! Annars riskerar de att hamna framför rasande moraliska drev. Och även om det inte finns någon substans i hyresdrevet, vilket Jan Helins svar är ett indirekt medgivande av, så utspelar det sig mot en "klangbotten" av andra saker. Drevet har blivit självgående och fakta spelar inte längre någon roll. Inte ens de fakta som varit själva grundförutsättningen för hela hetsjakten. Storyn handlar inte längre om hyresbidrag, utan om att Juholt ska bort. Drevet är själva storyn. Vi vill se blod! Folket är upprört!
Men det är väl inte så konstigt att folk är upprörda efter en veckas öronbedövande drevjournalistisk, byggd på felaktigheter och skvaller. Allt annat vore bisarrt. Och Jan Helin trivs med att vara folkdomstolens överstedomare. Han är talesman för den rättrådiga ilskan. Det är ett maktrus som få kan avstå från frivlligt.
Att Aftonbladets chefredaktör överhuvudtaget tar ord som moral i sin mun är djupt omoraliskt. Hade han haft en gnutta av den varan i sig så hade han börjar med att be om ursäkt för att ha spridit rena felaktigheter. Och sen använt åtminstone en tiondel av det utrymme som hans tidning ägnat åt drevjournalistisk den gångna veckan till att faktskt redogöra för fakta. Men att medge fakta i detta fall vore ytterst besvärande och skulle förmodligen leda till att krav väcktes på både hans och Lena Mellins avgång. De har helt enkelt gjort en dundertabbe, och gör det hela etter värre genom att vägra be om ursäkt för det.
Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!
Uppdatering: Just det, förundersökningen mot Juholt nedlagd, precis som jag skrev igår att den skulle bli! Det fanns inte ett skvatt av substans i den här drevhysterin!
olla aldrig en bra story. Är det så Aftonbladet arbetar? Nu har det kommit fram nya uppgifter om riksdagens regler för hyresbidrag, som ställer hyresfuskdrevet mot Håkan Juholt på huvudet. Sydsvenskan:
"De flesta ledamöterna väljer att använda någon av riksdagens drygt 200 lägenheter. Det är gratis för ledamöterna, men det finns bestämda regler:
Ingen annan än riksdagsledamoten får bo i lägenheten.
Endast familjemedlemmar får tillfälligt sova över i lägenheten.
Den som sover över måste betala en avgift för varje natt man väljer att stanna.
Men några motsvarande regler finns inte för de 31 ledamöter som, i likhet med Håkan Juholt, har valt att skaffa en egen lägenhet.
Inget säger att man inte får ha någon annan boende där, inte heller att riksdagsledamoten måste dela sina kostnader med sin eventuella sambo.
– Däremot är det underförstått att vi bara betalar ut ledamotens kostnad, säger Marianne Bjernbäck, enhetschef på riksdagens ledamotsservice.
Juholt har betalat tillbaka pengarna. Men även om han inte gjort det, så hade riksdagen inte kunnat kräva någon tillbakabetalning av honom.
– Vi har helt enkelt inte någon grund att göra det, säger Marianne Bjernbäck."
(Min fetstil)
What´s wrong with this picture? I en vecka nu har alltså socialdemokraternas partiledare jagats av tidernas mediedrev, anklagad för fusk och bedrägeri. Enligt Aftonbladet, som drog igång ruljansen, så är reglerna för hyresersättning "glasklara". Nu visar det sig att det inte ens finns några regler. Möjligen "underförstådda" såna. Vad nu underförstådda regler är. Såna som man inte pratar om men antyder med en menande blinkning?
På riksdagens cachelagrade hemsida från juni står det överhuvudtaget inget om samboende och hur detta påverkar rätten till ersättning. Sidan har ändrats den 10 oktober, alltså mitt i brinnade mediedrev. (Klicka på miniatyrbilden här bredvid för en jämförelse av de två texterna!). Nu lyder texten: "Bestämmelserna tillämpas så att ledamoten får ersättning för sin del av bostadskostnaden om ledamoten bor tillsammans med någon annan." Varför kände sig riksdagsförvaltningen tvungen att gå in och ändra i texten mitt under brinnade drev? Handlar det om att rädda sitt eget skinn? För reglerna för hyresersättning verkar ju ha tillämpats lite vilda västern, ledamöterna har kunnat göra som de velat.
Håkan Juholt har förmodligen förstått lika lite av riksdagsförvaltningens"underförstådda" regler som jag gör. Det enda som verkar vara klart är att inget är klart. Men han har inte undanhållit riksdagsförvaltningen någon information överhuvudtaget: på hyreskontraktet (klicka på miniatyren för en stor bild!) framgår tydligt att han är samboende och hyreskonstnaden är riktigt deklarerad. Och han har pratat om sin "kulbo" i Västertorp i var och varannan intervju. Riksdagsförvaltningens ersättningsblankett ber ledamoten fylla i totalhyran, inte några halva belopp. Riksdagsförvaltningen hade, om praxis verkligen varit att samboende ledamöter bara skulle få ut halva hyran, själva kunnat dela beloppet på två, eller hört av sig till Juholt för att räta ut eventuella frågetecken långt tidigare. Om det hade handlat om ett regelbrott. Men nu har de inte ens någon laglig grund för att kräva tillbaks pengarna, enligt dem själva. Trots det har Juholt betalat tillbaks självmant. Och frågan är ju i ljuset av de nya uppgifter som framkommit, om kanske kardinalfelet i hela den här historien var den totalpudel som han gjorde redan i drevets första dagar. "Jag har gjort fel", kanske borde ha hetat "Jag har såvitt jag vet inte brutit mot några regler, men låt gärna ärandet granskas av någon sakkunnig". Sakkunnig i detta fall är den åklagare som nu granskar ärandet och med 100 procents säkerhet kommer att avfärda alla brottsmisstankar innan denna vecka är över. Kanske för sent för att rädda Juholts politiska karriär. Drevet har redan malt på i en vecka.
Kvar sitter jag med en obehaglig blodsmak i munnen. Massmedia, den granskande makten, har totalhavererat. Istället för att börja med att granska drevets grundantagande, att Håkan Juholt brutit mot riksdagens "glasklara" regler för hyresersättning, har man tagit fusket för givet. Berättelsen om den myglande sossepampen är helt enkelt för oemotståndlig och lösnummerssäljande för att ifrågasättas, ens av Aftonbladet, som en gång (innan LO sålde av den) var den röda a-pressens stoltaste flaggskepp. Frågor om privatmoral och snålhet har rörts ihop med frågor om fusk och lagbrott. Resultatet är en soppa som ingen egentligen blir så värst mycket klokare på. Är Håkan Juholt snål som privatperson? Jag har ingen aning. Jag skiter i det. Det som intresserar mig är hur han tänker styra Sverige om han blir statsminster. Hellre en snål statsminister än ett snålt samhälle som tvingar cancersjuka att gå till arbetsförmedlingen istället för att få sjukersättning. Självklart får politiker inte missbruka regelverk och sko sig olovligen. Men i fallet med hyresersättningen har Juholt inte brutit mot några lagar, eller några tydligt nedskrivna regler.
Men Socialdemokraternas partiledare har framställts som en riktig demon. Anonyma "partikamrater" har kamratligen stuckit dolkar i ryggen på honom. För varje dag adderas nya skandalrubriker till de gamla. Att värdera varje påstående för sig blir omöjligt, allt rörs ihop till en tjock smet. I dagsläget kan vem som helst påstå vad som helst om Håkan Juholt, och bli trodd automatiskt. Mediahundarna vittrar blod och vill fälla tolvtaggaren. Då måste alla sjunga i samma kör. Inga avvikande röster får höras. Inte ens om det visar sig att det öronbedövande mediedrevet i grund och botten inte har mer substans än en fjärt i rymden.
Låt mig poängtera: Jag är en hård kritiker av dagens förborgerligade socialdemokrati, Det jag skrev igår om Håkan Juholts politiska svek gäller fortfarande. Jag tycker att det är förkastligt att arbetarrörelsens politiker har fantasilöner. De ska leva på arbetarlöner och minnas var de kommer ifrån. Skattebetalarna ska inte betala riksdagsledamöternas sambos boendekostnader. Men rätt ska vara rätt. Reglerna ska vara tydliga och gälla lika för alla. Fusk är inte fusk om inga regler överträtts och inga uppgifter undanhållits. Sossar ska inte vara lovliga mobboffer för massmedia som låter borgerliga politiker slippa granskas för långt allvarligare förehavanden (Ja just du, Carl Bildt!). Och framförallt: politik ska inte reduceras till en oändlig räcka personliga och privata affärer. Till en skönhetstävling och en fråga om vem vi tycker verkar mysigast. Vem som är snålast privat och vem som ger sina barnbarn den dyraste födelsedagspresenten. Då blir demokratin den stora förloraren.
Uppdatering: Inte ens den journalist på Aftonbladet som startade drevet, Anette Holmqvist, menar att reglerna för ersättning är glasklara. Såhär säger hon:
"Jag håller med S-kanslichef som redan i min artikel första dagen slog fast att riksdagens regler för vad som gäller inte är alldeles solklara. Jag fick fråga och fråga om på riksdagsförvaltningen flera gånger för att förstå vad de ansåg att Juholt hade gjort fel".
skrivande stund debatterar Håkan Juholt för sin politiska överlevnad i riksdagens partiledaredebatt. Han gör det bra dessutom. Vilka nerver karln måste ha! Efter att ha löpt massmedialt gatlopp i snart en vecka så verkar han nästan oberörd. Igår var jag säker på att han skulle få gå inom kort. Idag inte helt. Hyresslarvet - eller fusket, vi vet inte riktigt än - har andra redan skrivit så mycket och så upprört om. Jag har inte mycket att tillägga. Jag har alltid tyckt att politiker ska leva på vanliga arbetarlöner och inte gödslas med förmåner. Varför ska en politiker som tjänar så bra som Håkan Juholt behöva torska på några tusenlappar i månaden i hyresbidrag? Dumsnålt!
Men nåt är ändå skevt i det här dramat. Och nej, jag tänker inte skriva om att Annie Lööf kan göra samma bidragstrixande som Juholt, och dessutom låta sig mutas av biltillverkare, utan att behöva löpa gatlopp i en vecka, jagad av blodvittrande drevhundar, eller varför media - så kaxiga mot sossar - är så rädda för att ställa Carl Bildt till svars för sina solkiga oljeaffärer. Att media dömer sossarna och vänstern hårdare vet vi redan.
Nej, min fråga är: Vad är Juholts värsta snedsteg? Att han - medvetet eller omedvetet - låtit staten betala några tusenlappar extra för hyresrätten i Västertorp? Eller att han på så kort tid hunnit svika så många av de politiska förhoppningar som investerats i honom, redan backat från så många löften?
Juholt blev vald på ett vänstermandat (egentligen rätt klassiskt socialdemokratiskt, men i dagens politiska klimat räcker det för att låta radikal). Han lovade i sitt linjetal på kongressen bland annat att se över det orättvisa pensionssystemet och kritiserade de låga kvinnolönerna i den offentliga sektorn. Så här refererade Flamman den partikongress där Juholt blev vald:
"Det är ingen överdrift att konstatera att debatten i kongressalen på Stockholm Waterfront förhöll sig till vänster om var Socialdemokraterna har befunnit sig de senaste åren. Trygghet, välfärdssatsningar och retorik som ibland påminde om en Vänsterpartikongress återkom."
Hur det gick sen vet vi. Redan dagarna efter började Juholt backa. Ingen pensionsöversyn. Istället för höjda kvinnolöner i den offentliga sektorn - praktikanter. Högersossen Tommy Waidelich utsågs till ny ekonomisk talesman. Redan där började man ana ugglor i mossen. Och turerna runt Waidelichs första budget som lades i riksdagen förra veckan, som svängde 180 grader i socialdemokratiska hjärtefrågor som a-kassan, sjukförsäkringen och RUT-avdraget sen!? Över en natt hade partiet plötsligt förflyttat sig till höger om allt som högersossen Mona Sahlin någonsin vågade föreslå. Inte konstigt att riksdagsgruppen gjorde uppror. Men hur kan det gå till så?
Frågan hur en partiledare kan inbilla sig att det är OK att bara byta politik över en natt, dumpa landets arbetslösa och sjuka i diket och istället börja jaga rika marginalväljare i Stockholm, lova en översyn av ett perverst pensionssystem ena dagen och nästa bidra till (eller åtminstone inte protestera mot) att det görs det ännu lite mer perverst genom att lägga pensionsspararnas pengar i högriskfonder, är i grunden samma fråga som hur denne partiledare kan vara så slarvig (eller bedräglig, vi får se) med sin privatekonomi. Var tog gräsrötterna vägen? De där inbitna, envisa folkrörelsesossarna som med sitt svavelosande rättvisepatos kunde få varje partiledare att drömma mardrömmar om nätterna? Var de de första offren i "rosornas krig" på 80-talet? Avvecklades de i ett krispaket från regeringen Carlsson 1991, tillsammans med politiken för full sysselsättning? Bantades de sönder av Göran Perssons svångremspolitik på 90-taket? Tills de återvänder och tar tillbaks tyglarna i sitt parti från högerspöken som Tommy Waidelich och tvingar partitopparna att börja ifrågasätta sin egen privilegierade livsstil, så kommer socialdemokraternas kris att vara konstant.
Håkan Juholts stora misstag var att han inte vågade bli den ledare som socialdemokraterna är i så skriande behov av, den som vågar sätta stopp för 20 års slirande åt höger; nedskärningar, marknadsanpassningar och privatiseringar. Hans stora svek var att inte plocka upp den historiska röda tråden: hur gör vi Sverige till ett rättvisare, mer jämlikt och mer solidariskt samhälle? Om han förtjänar att tvingas bort från jobbet för något, så är det det.
ars Ohly vill bestämma hur vänsterpartiet ska styras efter kongressen 2012. Nån annan slutsats går inte att dra. Ibland är argumenten rätt långsökta:
"Ett delat ledarskap kan försvåra möjligheterna att nå ut, hävdade Ohly i ett tal till några hundra av Vänsterpartiets kommun- och landstingspolitiker på konferens i Västerås på lördagen."
Ett delat ledarskap"kan" såklart innebära vad som helst, om man anstränger sig lite för att måla fan på väggen. De två partiledarna kan bli kära i varandra, gifta sig och flytta till Bahamas. Men frågan är ju inte vad som "kan" hända i ett parallellt universum, utan vad som är rimligt att anta händer här. Är det troligt att det blir svårare för två partiledare att nå ut än det till exempel varit för Ohly? Med tanke på vilken enorm uppmärksamhet enbart själva diskussionen om delat ledarskap genererat i media så är det svårt att se varför det skulle bli så. Miljöpartiet, har de haft svårare att nå ut med sin politik än (v)? Är det inte snarare så att två ledande profiler utåt ger ökade kontaktytor, och större möjligheter för olika väljargrupper att känna igen sig i partiet, rimligtvis?
Jag tycker att argumentationen mot delat ledarskap ofta blir lätt löjlig: motståndarna kan inte medge några som helst fördelar någonsin, utan satsar mängder av krut på skjuta ner förslaget. Jag har till exempel hört motståndare hävda att ett utökat partiledarskap inte alls kommer att innebära att den tunga arbetsbördan kan fördelas lite rimligare. Nehej, inte ens det?
En verklig risk, istället för Ohlys långsökta, är den att den ena personen i ett utökat ledarskap blir mer populär än den andre och får ett starkare genomslag. Det är visserligen en god nyhet att en partiledare går hem. Med två partiledare så får vi dubbla chanser till vinst. Men där behövs helt klart en medveten strategi från partiets sida för att balansera partiledarna och ge dem båda chansen att vara ute och kommunicera med väljarna lika mycket. Vad jag kan se av referaten är det inte denna verkliga balansgång som Ohly diskuterat.
En annan långsökt fara som motståndarna ser är ett mer toppstyrt parti, när man plattar till hierarkin lite. Ohly igen:
"Och om två väljs kan de få för sig att de är lite mer värda och kan göra som de vill med partiets politik, och vet bättre än partistyrelsen och medlemmarna hur kongressbeslut ska tolkas, befarade han."
Återigen, så "kan" det såklart bli. Precs som en partiledare och en partisekreterare, en partiledare och en vice partiledare, alla tre, eller någon annan kombination kan bilda en ohelig maktallians och kuppa igenom egna förslag i partistyrelsen och VU. Det är en risk som föreligger i alla hierarkiska organisationer. Jag ser inte att den blir större av ett utökat ledarskap. Varför skulle två partiledare ha mer av gemensamma politiska intressen gentemot övrig partiorganisation än en partiledare och någon annan maktspelare i toppen? Man kan lika gärna vända på steken: En ensam partiledare får en större auktoritet i partiorganisationen och slipper kompromissa. Vill h@n bilda kotterier i partistyrelsen och toppstyra så underlättas det såklart av att slippa en konkurrent. Eller menar någon på allvar att miljöpartiet är mer toppstyrt än (s), (m) och (sd)?
En sund kritik mot maktkoncentration och partitoppar tror jag varje vänsterparti mår bra av. Tyvärr har Ohly under sin egen tid som partiledare inte gjort mycket för att förändra (v)s traditionellt folkrörelsehierarkiska struktur, och det kanske man inte heller är så driven att göra om man själv befinner sig i pyramidens topp. Senast avslog hans partistyrelse förslaget om rådgivande medlemsomröstningar i partiledarfrågan, vilket verkligen hade kunnat undanröja faran för toppstyrning inför partikongressen. För trots att Ohly säger:
"Min idé är att det ska vara hårt koppel på partiledaren, partiledaren ska inte vara den som går före och bestämmer"
så har han inte direkt tvekat med att peka med hela handen i frågan om delat partiledarskap, och därmed utnyttja sin maktbas och den megafon den ger. En gång.Två gånger.Tre gånger. Men inte när han själv planerade att sitta kvar, och förslaget om utökat ledarskap hade kunnat stärka hans utsikter. Märk väl. Då var attityden snarare "prövande":
"Det är lite tidigt att svara på den frågan eftersom vi ännu inte har hört hur stor opinionen är för ett delat ledarskap. Men jag tycker att man ska hålla dörren öppen för det och därmed håller jag också dörren öppen för min egen roll i en sådan konstellation."
Jag tycker att Ohlys manövrerande i partiledardebatten är tråkigt och riskerar att sänka temperaturen i den pågående förnyelseprocessen. Klokt i det här läget vore att ta ett kliv tillbaka och släppa fram de som ska ta över ansvaret. Eller litar han inte på sina efterträdare?
Men om regeringen och SD är överens om den förda politiken till 91 procent, hur får man då från SVT Debatts sida för sig att det är en rimlig symbolisk bild av det politiska läget i Sverige att i debattstudion placera den rödgröna oppositionen tillsammans med den blå regeringens rasistiska stödparti?
Visst, det kan synas vara en storm i ett vattenglas. Eller en omgång Svartepetter. Men om man tänker lite till så spelar det faktiskt roll. Väljarna har rätt att få veta hur det politiska läget verkligen ser ut. Och verkligheten är den att SD är en del av högerblocket i svensk politik, på precis samma sätt som rasisterna Dansk Folkeparti och det norska Fremskrittspartiet är det i sina respektive länder. Det bör synas också i hur man lägger upp debatterna. Demokratin tjänar på klara besked. Sossarna och vänstern gör rätt i att hoppa av. Har miljöpartiklarna nån stake så gör de detsamma inom de närmaste timmarna.
Uppdatering: Enligt folkpartiets Jan Björklund (som slipper stå bredvid SD) är det "barnsligt" av oppositionen att vägra komma. Ja, för regeringen Reinfeldt har ju aldrig villkorat sitt deltagande i politiska debatter, eller hur, *host host*? Ur Aftonbladet:
När regeringen vägrar att debattera med oppositionen över huvudtaget så har Björklund inget att säga. När oppositionen vill debattera, men slippa klumpas ihop med regeringens rasistiska stödparti, så går han i taket. Och hur kommer det sig att massmedia lägger sig platt och går med på kraven när det är regeringen som dikterar, men kategoriskt vägrar att låta oppositionen påverka ens mindre detaljer i upplägget? Oberoende och Opartisk Public Service i farten igen?
n briljant Göran Greider om rödgröna budgetmotioner: "Förra gången finanskrisen slog till blev socialdemokratin närapå stum. Veckor, månader och år gick utan att den dåvarande s-ledningen lyckades formulera en annan syn på ekonomisk politik än den som ansvarsfullhetens apostlar saluförde - dvs i praktiken åtstramningar med permanentad massarbetslöshet som följd.
Vad säger då Vänsterpartiet i sin budgetmotion? Även där talas det inledningsvis om behovet av en ny färdriktning i den ekonomiska politiken. Men i den analys som sedan följer av orsakerna till den nuvarande ekonomiska krisen görs nödvändiga och viktiga kopplingar till såväl eurons skuld som till själva det kapitalistiska systemet. Är det bara ord och marxistisk retorik?
Nej. Jag tror att det har ett egenvärde att vid ingången till det som kan bli en riktigt djup lågkonjunktur markera en idépolitisk ram kring det egna tänkandet. Det gör Vänsterpartiet. Om någon vanlig människa skulle få för sig att läsa såväl socialdemokraternas som Vänsterpartiets budgetmotioner tror jag att Vänsterpartiets skulle ha långt mer att ge vad gäller klargöranden av sammanhang - t ex kring den grundläggande problematiken kring euron. Här ljuder också den konjunkturpolitiska fanfaren klart och principiellt: ”Förutsättningarna för regeringen att föra en mer expansiv finanspolitik är annars mycket goda.”
Poängen är den att en socialdemokrati vid full intellektuell vigör absolut skulle kunna säga precis det som Vänsterpartiet gör - men man vågar inte det. Eller kanske har man glömt bort att eller hur det kan sägas. Rädslan för att stötas sig med det borgerliga politiska kommentariatet är alltför stor."
"Om (s) vågar envisas med att hitta en egen politik, inte nödvändigtvis skräddarsydd efter Mats Knutsson, KG Bergström och Margit Silberstein, så ställs de politiska konstaplarna inför ett svårt val: fortsätta förlöjliga alla idéer som inte erhållit Timbros och Svenskt Näringslivs vattenstämpel, och riskera att framstå som smärtsamt partiska, eller börja göra sitt jobb med en gnutta seriositet."
Än så länge har det väl gått sisådär med det. Sossarna sneglar fortfarande ängsligt mot den påstådda medelklassen i Stockholm som förväntas marschera i takt till Margit Silberstein och Mats Knutssons politiska propaganda analyser. Den halvfärdiga budgetmotion som läcktes förra veckan var ett skräckexempel på detta. Det underlättar såklart något oerhört för moderaterna som nu riktat omKarl Roves kanoner från valrörelsen 2010 från hatobjektet Mona Sahlin mot det nya hatobjektet Håkan Juholt. Om ledord för valrörelsen 2010 var "toblerone" så lär det nog bli "velig" 2014.
et är som det är med den mänskliga naturen. De flesta av oss är hyggliga och hyggligt ärliga. Men så finns de där andra. En del människor kan inte motstå chansen att tjäna en extra hacka. Även om det går ut över medmänniskor och/eller natur. Därför är det ju bra att undvika att skapa mekanismer som belönar ohederligt och destruktivt beteende. Speciellt i verksamheter som verkligen är viktiga för människor och/eller planet.
Man kan inte bygga samhällssystem bara för soliga dagar. På tron att alla människor är ärliga och vill väl. På fria fantasier om att privatiseringar är samma sak som effektiviseringar. På blint förtroende för välkammade män i slips med dyra portföljer. Är det inte dags att vända på tortillan och skicka tillbaks den i borgarnas fejja: "Ja alltså, det där med kapitalism och fri marknad, det är ju en fin utopi. Men tyvärr funkar den ju inte i praktiken..?"
Rättvisa och gemensamma lösningar funkar till skillnad från nyliberalismens storstilade teorier också i praktiken. Det vet väl de flesta redan intutitivt. Men visst känns det bra när det går att statistiskt bevisa att det moraliskt rätta också är det ekonomiskt rationella:
"Fair income distribution is the most important factor in preventing a major economic downturn, according to a new study in the IMF's quarterly magazine. Economists found that making an economy's income 10 percent more distributed will prolong a growth spurt by 50 percent. "Countries where income was more equally distributed tended to have longer growth spells," said one of the researchers. "Getting growth is not that difficult; it's keeping it going that is hard."
Blir blåst av tandläkaren
BORRAR I ONÖDAN Sanna Lundell lägger sig i tandläkarstolen – med helt friska tänder – och tandläkaren börjar borra. Foto: TV3 Priset: 1390 kronor. Foto: TV3 Sanna Lundell granskar tandläkarfusket. Foto: TV3
ån som minns "utanförskapet"? Det där som Reinfeldt och Borg vann valet 2006 på att prata om? Det begreppet föll rätt snabbt i glömska, förmodligen eftersom regeringens politik minst av allt minskade något utanförskap. Liksom "arbeitslinjen" inte minskat arbetslösheten. SvD gör idag en saklig genomgång av arbetslösheten i Sverige och hur den (inte) påverkats av regeringens arbeitslinje:
"En jämförelse mellan augusti 2006 och augusti 2011 visar att antalet sysselsatta nu är 195 000 fler än då, ett jobblyft som Anders Borg ofta lyfter fram. Men andelen av befolkningen som jobbar har inte ökat. Sysselsättningsgraden har sjunkit några tiondelar jämfört med augusti 2006. Befolkningen har ökat mer än jobben. – Det är begripligt att politiker lyfter fram antalet sysselsatta, det ger ju en mer fördelaktig bild. Men det är sysselsättningsgraden som är det viktiga, säger professor Lars Calmfors.
Arbetslösheten ligger i stort sett på samma nivå som i augusti 2006. De långtidsarbetslösa är fler. Finanskrisen stökar till jämförelsen, men kritikerna får en chans."
Artikeln avslöjar också varför regeringens politik blivit ett fiasko:
"Tesen bakom den nya politiken är att om fler söker jobb, kommer sysselsättningen på sikt att öka."
Själv har jag en egen tes, som är ungefär lika välgrundad: Om en miljard kineser hoppar samtidigt så kommer jorden att ändra omloppsbana. Om man inte är helt indränkt i högerpropaganda borde det vara rätt lätt att begripa att det enda man uppnår genom att pressa arbetslösa hårdare - och att skicka cancersjuka till arbetsförmedlingen - är att företagens och den offentliga sektorns personalavdelningar drunknar i CVn. Vill man pressa ner arbetslösheten får man börja i den andra ändan.
Istället för att piska arbetslösa att tävla hårdare om de få jobb som finns, skapa fler jobb! Det krävs ingen Nobelpristagare för att räkna ut hur det går till. Anställ fler i den offentliga sektorn. Det behövs. Omfördela pengar i samhället från topp till botten, Robin Hood style. Det ger människor med svag ekonomi möjlighet att efterfråga mer varor och tjänster, vilket gör att företagen kan expandera. Satsa på en grön energiomställning, där borde många nya jobb kunna växa fram.
Arbetslösheten avskaffar inte sig själv bara för att man sänker skatter. Isåfall skulle de länder med lägst skattenivåer inte ha någon arbetslöshet, och det förhåller sig tvärtom. Det krävs politik och politiker som vill något mer än bara ett jobbskatteavdrag till. Låt mig gissa att "arbeitslinjen" snart kommer att gå samma öde till mötes som "utanförskapet", slängt på den retoriska skräphögen när det blivit alltför skämmigt.
ag hade tänkt skriva nåt om sossarnas budgethaveri. Det faktum att Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första gemensamma ekonomiska motion släppte socialdemokratiska hjärtefrågor som a-kassan och sjukförskringarna vind för våg och trampade högerregeringen tätt i hälarna på marsch mot mittenträsket. Men orka!
Sossarnas kriskommission sade det ändå bäst. Det finns inga politiska vinster för socialdemokratin i att omstöpa sig till en blåkopia på moderaterna. Det finns redan fem högerpartier i Sveriges riksdag. Väljarna kommer att välja originalen före kopian. Om Håkan Juholt har något förstånd så lyssnar han på sin egen kriskommission. Eller så lyssnar han vidare på Tommy Waidelich, som väl får antas vara den ansvarige för förra veckans budgetfiasko. Han såg ut som Mr Trouble redan från dag ett den där. Men Juholt verkar ju vara en sjysst snubbe. Det vore trist att se honom gå samma väg som Mona Sahlin och Göran Persson.
Roligare än den svenska socialdemokratins ständiga identitetskris och lomhörda partihöger är det som nu pågår på Wall Street, finanskapitalismens hjärta. USAs ekonomiska maktcentrum. Plötsligt intaget av folket, som är less på att betala för de rikas skattesänkningar, bankernas grisfester och börsernas spruckna finansbubblor. De andra 99 procenten börjar vakna och re/agera. Efter år av ensidigt klasskrig från de rikas sida. Den enda procenten. Hur många amerikaner är vana vid att höra såna här politiska budskap?:
Läs ockupanternas första uttalande. Det märks att det är en rörelse i sin vagga. Budskapet spretar än så länge åt många håll. Men vinkeln är klar; det här är inte låtsaspopulism som slickar uppåt och sparkar neråt, som the Tea Party eller Sverigedemokraterna, utan en rörelse som vågar sätta fingret på den verkligt ömma punkten: pengarnas totala makt över varje del av det amerikanska samhället, över varje hörn av vår värld. Kanske blir hon ändå bönhörd till slut, Tracy Chapman, hon som hoppades på en amerikansk revolution. "Finally the tables are starting to turn..."
Så ser alltså facit ut efter 20 års intensiv klasskamp, bedriven från arbetsgivarna och de rikas sida, mot de som har det mindre fett. De rika har blivit snuskigt mycket rikare. De med sämre ställt blev inte bjudna på grisfesten. Det är inte pengar det där som sipprar ner från de rika...
147 företag, mindre än en procent, utgör enligt studien 
Den ekonomiska kris som EU-området står inför skulle alltså inte behöva vara Ragnarök. Vi skulle slippa dessa eviga krismöten och mer eller mindre menlösa åtgärdspaket. Spekulationsattackerna mot olika medlemsländer skulle kunna avvärjas. Det som står i vägen är monetär ekonomisk dogmatism. Milton Friedmans spoöke hemsöker den europeiska centralbankens korridorer. Som om inte eurosamarbetet var problematiskt nog i sig har man försett det med en av världens mest högerinriktade centralbanker. Det blir nog sista spiken i kistan för den gemensamma valutan. 
För övrigt vore det otroligt pinsamt om det blev Sverige och Anders Borg som 
Som Krugman påpekar skulle det förmodligen gå att rädda eurosystemet. Det som står ivägen är högerekonomisk normpolitik; Europeiska Centralbanken är livrädd för inflation och törs inte trycka mer pengar. Europa hemsöks fortfarande av spöken från den tyska mellankrigstidens inflationsbrasa. Men tyskarna verkar inte ha lärt sig läxan från Weimarrepubliken. Nu försöker man återigen svälta länder som Grekland och Spanien ur en ekonomisk depression, precis som Tyskland gjorde på 30-talet:
Carl Bildt å sin sida är bra på att fräsa ifrån mot journalister. 
Jag hade sett fram emot att fira hans infångande och rättegång. Vem vet vilka hemligheter han hade kunnat berätta, om förtroeliga samtal med Condoleeza Rice, Tony Blair, Nicolas Sarkozy och som sagt Silvio Berlusconi? Vilka mefistofeliska avtal som ingåtts dem emellan signerade i olja och blod? Kanske till och med vår egen Carl Bildt, vars Lundin Oil 
sig i Aftonbladets, Expressens, DNs eller SvDs intresse att det svenska folket får veta vilket parti som går i takt med folkviljan i dessa frågor. Och inte lär SVTs politiska kommentariat - Knutsson & Silberstein - vara så värst snabba på bollen. 
21-sändning om Juholts "bidragsfusk" och berörde inte med ett ord att själva grunden för påståendet ryckts undan (av duktiga bloggare förvisso, inte av politiska journalister, som uppenbarligen har annat för sig än att faktakolla). Aftonbladets Lena Mellin bad inte om ursäkt för att som samhällsredaktör ha baserat en veckas mobbningsjournalistik på slapp research. Däremot 
på felaktigheter och skvaller. Allt annat vore bisarrt. Och Jan Helin trivs med att vara folkdomstolens överstedomare. Han är talesman för den rättrådiga ilskan. Det är ett maktrus som få kan avstå från frivlligt. 
händer, (
