Kanske man ska skriva något om dagens pseudonyhet trots allt: Att Lars Ohly nu ska rullas i tjära och fjädrar av Israellobbyn för att någon för ett halvår sedan hängde på honom en palestinasjal och tog en bild. Eftersom Israel inte finns med på den karta som sjalen dekorerats med så betyder det att han vill utrota landet från jordens yta, det förstår ju var och en! Förmodligen också ta vid där Adolf Hitler lämnade och utrota Europas kvarvarande judar! Det blir bråda dagar framöver eftersom Ohly också ska hinna med att stöpa om Sverige i Nordkoreas avbild efter den rödgröna valsegern. Och som Badlands Hyena avslöjade häromdagen finns det klara indikationer på att karln kommer att för egen räkning lägga beslag på alla ministerposter utom två efter en rödgrön valseger! Ett späckat schema alltså, men vi vet ju sedan Lenin att kommunister är riktiga arbetsmyror, så det får ses som fullt realistiskt. Faktum är att Johnny Munkhammar förutspått att Lars Ohly innan nästa mandatperiod är över kommer att ha startat det tredje världskriget! Det är svårt att bli annat än sarkastisk när Israellobbyn är i farten. Speciellt när Gunnar Hökmark leder fälttåget. Förmodligen blev de så uppeggade av att det gick att piska upp en skitstorm mot Ilmar Reepalu att de bestämde sig för att smida medan järnet är varmt. Som vanligt blir slutresultatet att de själva framstår som fradgande fanatiker.
När man tröttnat på borgerlighetens pinsamma Israeladvokatyr kan man ju läsa den här artikeln ur Dagens Arena om Nyamko Sabuni istället. Det är ju mer spännande med faktiskt existerande rasistiska strukturer och regeringens försök att plocka poänger på att utmåla en bild av svenska muslimer som är så ogenerat påhittad att till och med SÄPO skruvar besvärat på sig.
Nyamko Sabuni är tveklöst en av våra mer osympatiska ministrar: Nån mer som minns hur hon spottade etter och syra på sina egna partikamrater efter att de röstat ner förslaget om "medborgarkurser" för invandrare? Tanken var att fortsätta på det inslagna spåret med "språktest" och SD-light. Men det tåget har nog gått nu. Folkpartiets bestående insats i integrationspolitiken är att de gjorde extremhögerns språkbruk och analys rumsrena nog för att de verkliga rasisterna skulle börja vädra morgonluft. När diskussionen skiftade från att handla om misslyckad integration och den arbetslöshet som drabbar invandrare hårdast, till att invandrare är ena lata sällar som måste piskas in i ledet med särlagstiftningar, då hade extremhögern redan halva inne.
Det goda fotarbetet räckte halvvägs för Gudrun Schyman i Lets Dance. Ikväll dansade hon den sista dansen. Lite synd å ena sidan. Hon har varit en fröjd för ögat, kastat sig in i tävlingen med liv och lust och strålat på dansgolvet. Hon har verkligen nåt speciellt Gudrun. Vilken annan svensk politiker hade kunnat bjuda en kräsen TV-publik på en sån show? Å andra sidan, om man ser den politiska sidan av det hela, kanske nu vänsterpartister över hela landet, eller varför inte hela det rödgröna samarbetet, kan dra en liten suck av lättnad. Ingen mer gratisreklam åt F! varje fredag på bästa sändningstid. Det lilla parti som hon i praktiken bär upp på sina axlar är rätt hopplöst ute i den här valrörelsen, men konkurrerar med framförallt vänsterpartiet om väljare. Valrörelsen blir nog strid på kniven om rösterna, och vänsterpartiet är det parti i samarbetet som minst kan kosta på sig röstsvinn.
Jag har tidigare skrivit att det är ett slöseri på en stor politisk begåvning att inte Gudrun Schyman ingår i det rödgröna samarbetet i någon form. Efter att ha sett henne briljera i Lets Dance så vill jag upprepa det. Helt förståeligt vill ju inte de rödgröna partierna hjälpa en politisk konkurrent på traven, speciellt när konkurrenten inte riktigt klarar av att etablera en styrkeposition på egen hand. Men ändå! Kan man inte starta en dialog om någon slags samarbete, om inte valtekniskt så i någon annan form? Jag har svårt att tänka mig en bättre blivande rödgrön jämställdhetsminster, trots att jag inte delar Gudruns åsikter alla gånger.
Dagens politiska nyhet om regeringshaveriet,att man nu sådär lagom till valrörelsenbestämt sigför att putsa till arbetslöshetssiffrorna genom att trycka in 65000 praktikanter i statens myndigheter med vilja, våld och vaselin, får mig att tänka på ett spanskt uttryck: Verguenza ajena. Det betyder ungefär "att skämmas å någon annans vägnar". Efter att i tre år inte lyft ett finger för att motarbeta det där "utanförskapet" som de pratade käften ur led om innan valet 2006 (men däremot gett arbetslösa och sjuka fingret upprepade gånger), så är det nu dags för en avledande manöver. För det ser ju inte bra ut att gå in i en valrörelse med en arbetlöshet som är på väg mot tvåsiffriga tal. För att inte tala om ungdomsarbetslösheten.
Alltså en brandkårsutryckning i mandatperiodens sista skälvande timmar, med en timing lika subtil som en elefant i en porslinsbutik. Man kan ju hoppas, för de arbetslösas skull, att praktikplatserna faktiskt ger några en chans att göra en inbrytning i arbetslivet. Men de lär knappast få fast anställning på myndigheterna efter avslutad praktik. Frågan är om de ens får plats i lokalerna? Och kvalificerade arbetsuppgifter kommer det väl inte att bli frågan om. Kaffekokning och kopieringsmaskinen kanske, om det nu dricks så pass mycket kaffe och kopieras så mycket papper i våra myndigheter... Ett annat alternativ hade ju varit att lägga pengarna på att skapa riktiga jobb där de behövs, i den anorektiskt nerbantade offentliga sektorn. Och att sluta föra en ekonomisk politik som använder hög arbetslöshet som ett medel för att hålla nere inflationen. Tills dess får vi väl fortsätta skämmas å vår regerings vägnar. Det börjar likna bananrepublik det här.
Om man bortser från att gratis bordeller och gratis prostitution låter som en självmotsägelse så är det ett intressant initiativ. Tanken är tydligen att protestera mot sexköpslagen i Norge, som liknar den svenska. Jag har aldrig riktigt blivit övertygad om det rätta i att förbjuda sexköp, rent principiellt. Argumentationen är ofta laddad med underförstådda moralkakor, om vilken slags sex som är den rätta och fina, och vad en "normal" människa förväntas vilja göra och inte göra med sin kropp. Som en av de blivande norska gratisprostituerade säger till Aftonbladet: "Människor har olika relation till sex. Det är inte bara något man gör för att göra barn, eller för att två människor är kära."
Det intressanta när man diskuterar sexköp borde vara hur man bäst hjälper de kvinnor (och män) som säljer sex att hitta alternativa sätt att försörja sig, om det är det de vill. Och jag tror inte att det blir så mycket bättre av att dra in farbror blå i ekvationen. Lika lite som jag tror att man hjälper människor med missbruksproblem med stränga knarklagar som tvingar dem allt längre ut i den samhälleliga periferin. Om man bortser från det problematiska i att radikala människor i det här fallet ropar på samhällelig repression som svar på ett socialt problem, så har jag också en annan beef med den radikalfeministiska teorin som många på vänsterkanten ansluter sig till: den är ofta heteronormativ och överhuvudtaget strängt normerande i sin syn på sex. Allt krut läggs på en heterosexuell maktanalys, som ofta har som bisats en puritansk sexualmoral. Inte bara sexköp, utan även porr, sexuella rollekar och analsex är suspekt och möjligen förtryckande. Hårda bud för oss bögar, som väl får avstå från penetrerande sex för att vara på den säkra sidan. Att den radikalfeminstiska sexualanalysen passerat sitt bäst före-datum måste man inte vara medlem på många kontaktsajter på nätet för att märka. När nu webkameror är i var persons hand så blir det rätt tydligt att man varken måste vara horsepundare eller skadad av sexuella övergrepp för att ta erotiska bilder på sig själv. Inte heller måste sex ursäktas som en curlad bana som ska leda till tvåsamhet och kärlek. Ibland kan sex för sexets egen skull vara tillräckligt! Vänstern borde bejaka sin fläckvisa sexradikalism fullt ut och omvärdera det radikalfeminstiska perspektivet. Det ligger en väldig kraft i mänsklig sexualitet och kärlek. Det är ingen slump att reaktionära rörelser alltid försökt lägga band på och kontrollera dessa grundläggande drivkrafter. Inte heller att den omvälvande vänstervågen på sextiotalet sammanföll med en era av sexradikalism.
Den EU-foriska vänstern sitter med arslet i rävsaxen. Unionens grundlagsfästa, högervridna ekonomiska politik övertrumfar de politiska ambitioner vänsterpartier kan ha på nationell nivå. I praktiken tvingas EUs medlemsstater, i synnerhet de som är medlemmar i valutasamarbetet, föra en blaskig högerliberal ekonomisk politik. Som det nu är grekernas tur att märka är summan av liberalismens kardemumma alltid att låginkomsttagarna och arbetarna får betala notan efter börsspekulanternas och överklassens grisfester.
En helt naturlig följd av den här situationen är att socialdemokratin och vänstern tappat makt och inflytande. Varför rösta på partier som inte tillåts genomföra sin politik? Den EU-kritiska vänstern måste nu ta över där den EU-foriska snubblat. EU-projektet är avslöjat som det det alltid var: Ett sätt att flytta makten i samhället långt bort från de berörda, till slutna rum, där besluten fattas över våra huvuden. I sin kärna både antidemokratiskt och antisocialistiskt. Den europeiska socialdemokratin, som tillsammans med den europeiska högern dragit upp ritningarna över hur EU ska fungera, kan därmed ha satt den sista spiken i sin egen kista. Frågan är om fler socialdemokrater än Olle Svenning fattar galoppen?
Idag fortsätter huvudena att rulla i moderaternas fuskskandal.De i all hast hopslängda fuskutredningarna väcker mer frågor än de besvarar. Uppenbarligen blev det lite för brått på partihögkvarteret i Gamla Stan. Operation Rädda Moderaterna verkar snarare handlat om att lägga locket på än att vaska fram sanningen:
Varför lyckades man intervjua bara 117 av 541 nyrekryterade medlemmar? Finns det anledning att misstänka att människor rekryterats mot sin vilja eller utan vetskap? Tio av de som krishanterarna lyckades nå sade sig inte vara medlemmar i partiet. Finns det rentav, som Hanne Kjöller skriver, skäl att misstänka att det finns påhittade personer bland de nya medlemmarna?
Uppgifterna om att landstingsrådet Christer Wennerholm och borgarrådet Ulla Hamilton ingått i valkartellen som köpt röster verkar stödjas av röstsiffrorna i de valkretsar där fusk förekommit, men partiet har avfärdat alla misstankar mot dem. Försöker man som i schack skydda sina drottningar genom bondeoffer? Släng ut några riksdagskandidater till vargarna och hoppas att de lämnar de tunga stockholmspolitikerna ifred?
Det är lite anmärkningsvärt att de mediavana moderaterna glömt krishanteringens A och O här: Lägg alla kort på bordet så fort det går. Försök inte vilseleda media och väljare, då blir det bara etter värre. Förmodligen kommer den här skandalen att rulla vidare, trots att moderatledningen trycker emot av alla krafter.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att det mest störande med den här skandalen är den människosyn den avslöjar. Den här cyniska rekryteringen i invandrartäta förorter, där människor lockas eller luras att bli partimedlemmar för att sedan användas som röstboskap i interna maktkamper tyder på en skev inställning till demokrati och politiskt arbete. En extra osnygg skruv är att just gruppen invandrade somalier verkar ha varit högprioriterade i partiets rekryteringskampanjer. Om jag inte missminner mig är just den invandrargruppen den hårdast drabbade av arbetslöshet och det beryktade "utanförskapet", och alltså de som borde ha minst anledning att stödja regeringspartiet moderaterna. Än mindre låta sig användas som brickor i det fula spel vi fått en insyn i de senaste dagarna; när partiets maktelit delar upp välavlönade riksdagsplatser och andra förtroendeuppdrag mellan sig.
Två moderater till sersina Riksdagsdrömmar grusasidag när partiet presenterar resultatet av två undersökningar (en intern och en extern) av valfusket. Det är skademinimering som gäller nu. Partiledningen vill visa att man agerar snabbt och beslutsamt, och på så vis förekomma ytterligare kritik. Men lyckas inte räta ut alla frågetecken.
Till att börja med det mest anmärkningsvärda: Fusket har tydligen pågått en längre tid och varit känt inom partiet. Varför blev det bråttom att utreda först när massmedia fick upp vittringen? Vidare har det moderata landstingsrådet Christer Wennerholm enligt DN av "tio av varandra oberoende, högt uppsatta källor" utpekats som deltagare i en valkartell. Men sitter kvar. Varför?
Uppdatering: Fler avhopp idag.Christer Wennerholm och Ulla Hamilton är tydligen inte misstänkta eftersom de inte värvat några medlemmar i år. Dock har de fått många röster från en valkrets där fusk förekommit. Och man undrar ju vad de de "tio högt uppsatta källorna" pratade om?
De rödgröna har snackat ihop sig om en (dålig) kompromiss om EUs datalagringsdirektiv. Datalagringsdirektivet innebär alltså att tele- och internetoperatörer tvingas lagra trafikdata om användare i minst 6 månader - högst 2 år. Det tillkom efter terrorattackerna i London och Madrid med dåvarande justitieminister Thomas Bodström som pådrivande svensk. Vänsterpartiet och miljöpartiet har varit motståndare till datalagringsdirektivet på helt riktiga grunder. Det innebär ett ytterligare snickrande på Storebrorssamhället, en till pusselbit faller på plats som underlättar för staten och privata företag att kontrollera och övervaka. Den europeiske datattillsynsmannen varnade tidigt för att Datalagrinsdirektivet strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och fick stöd av Europaparlamentetes utskott för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Förmodligen strider direktivet mot den svenska lagen om skydd för post- och telehemlighet. Den rödgröna överenskommelsen går alltså enligt SvD ut på att miljöpartiet och vänsterpartiet accepterar datalagringsdirektivet under protest, och lovar att försöka göra implementeringen så "rättssäker" som möjligt, bland annat genom kortare lagringstider. Man talar också i vaga ordalag om att "revidera" lagen längre fram. Thomas Bodström, myser såklart och klappar samarbetspartierna på ryggen; de känner en "djup respekt" för domar från EU-domstolen. När integritetsförkämpar börjar få ryggdunkar av Thomas Bodström är det dags att dra öronen åt sig. Jag tror säkert att vänsterns och miljöpartiets förhandlare försökt. Men när det stod klart att sossarna vägrade rucka på sig, och började vifta med EU-formalian, så har man resignerat. Det är illa. Man kan ha olika uppfattningar om var smärtgränsen går för vilka kompromisser vi är beredda att acceptera. Jag menar att en sån gräns måste gå vid ytterligare integritetskränkande lagstiftning. Det ständiga krypskyttet mot den personliga integriteten liknar de små stegens tyranni, där varje enskild ny lag kanske inte i sig framstår som förödande, men tillsammans som en helhet innebär de ett paradigmskifte. Det är också extremt svårt att rulla tillbaks integritetskränkande lagstiftning när den väl börjat gälla. Istället utökas ständigt befogenheterna för staten och företagen att kränka. Alltid med de godaste av förevändningar; kamp mot brottslighet, terrorism, barnporr, you name it!
Varför inte dra en linje i sanden? Nu räcker det! Låt EU försöka tvinga oss att tillämpa det här sketna direktivet. Vi kan väl göra gemensam sak med de tyskar och rumäner som också protesterar? Eller ska Sverige återigen vara bäst i klassen på att tillämpa EU-regler som vi avskyr? Och när vi ändå är igång och spottar upp oss; markera för i h-vete med all önskvärd tydlighet att Thomas Bodström måste hållas så långt borta från justitieminsterposten som det bara går om de rödgröna vinner valet. Om han nu ska ingå i en kommande regering överhuvudtaget, ge honom ett fögderi som inte har några som helst kontaktytor med frågor om den personliga integriteten.
Är det mindre allvarligt att en statsminister aktivt försöker föra folket bakom ljuset genom att komma med felaktiga påståenden om sin politik, än att några frifräsare putsar på sina egna siffror i provvalen genom att betala medlemsavgifter för sina vänner och bekanta? Svaret på den frågan borde ju rimligen vara "nej!". Statsministern har ett ofattbart mycket större ansvar på sina axlar, och ett förtroendeuppdrag av mycket större tyngd. Att han fuskar och trixar, i det här fallet med siffror och statistik, borde medföra ett massmedialt gatlopp magnituder större än när enskilda moderata partimedlemmar försöker sig på en fuling. Man kan ju undra varför massmedia gjort denna nyhetsvärdering. Kanske menar de att fusk i provval är lättare att förstå för gemene man än statistikmygel? Ingen ursäkt, det är deras jobb att förklara viktiga nyheter på ett begripligt sätt. Kanske det anses lite ofint att säga emot en statsminster? Politruker med pondus får ju ibland komma undan med saker som vanliga människor bara kan drömma om. Eller kanske svenska massmedia, till 90 procent borgerliga, faktiskt inte vill ta det på sina axlar att skadeskjuta Fredrik Reinfeldts mödosamt konstruerade statsmannamässighet genom att sätta dit honom när han ljuger? Det enda jag egentligen finner anmärkningsvärt i den här senaste fusk- pch mygelhärvan inom moderaterna är den människosyn den tyder på. Man åker ut till Tensta-Rinkeby, Haninge och andra invandrartäta områden och fiskar nya medlemmar som om de vore röstboskap. Deras medlemsavgifter betalas av någon annan. Enligt vissa uppgifter som cirkulerat har det även förekommit betalning. Motprestationen som de nya "medlemmarna" förväntas utföra är att ge bort sin röst. Det finns nog en anledning till att moderaternas hoppfulla kandidater inte åker ut till Lidingö, Bromma, Täby eller någon annan etniskt svensk överklassförort och försöker sig på samma nummer. En del människor förväntas ta sina demokratiska rättigheter på allvar, medan andra förväntas vara redo att sälja ut dem till högstbjudande. En högst moderat människosyn.
Moderaterna gör en stark framryckning i Sifo, och krymper därmed de rödgrönas försprång. Tydligen vill väljarna belöna dåligt beteende. Varför annars uppge sig vilja rösta på Reinfeldt, som två gånger de senaste veckorna blivit påkommen med att ljuga svenska väljare rakt upp i ansiktet:
Dels när han påstod att Sverige klarat den ekonomiska krisen bättre än andra länder.
Sanningen är att arbetslösheten nästan fördubblats under moderaternas och satellitpartiernas tid vid makten. Sanningen är att Sverige klarat krisen sämre än de flesta andra jämförbara länder, trots att vi hade ett väldigt gott utgångsläge med flotta överskott i statskassan, innan moderaterna tillträdde och skattesänkarorgien för de rikaste inleddes.
En helt vanlig dag i Stockholms tunnelbana. Två helt vanliga polismän som extraknäcker som biljettkontrollanter. En helt vanlig journalist som försöker dokumentera ett möjligt brott. Och ett helt vanligt rättsövergrepp med tillhörande, helt vanliga, falska anklagelser. Att polisen tvingar journalister att radera sitt bildmaterial, är däremot inte helt vanligt i Sverige, än så länge!
Det börjar bli knivigt för ordnungsmakten nu, när mobilkameror är i var mans hand. Ska man inte få kränka vanligt folks grundlagsskyddade rättigheter, och kalla dem för knarkare, utan att nån jävel spelar in det hela, va?
Uppdatering: Copyriot skriver om våra extrema narkotikalagar,som ger polisen grönt ljus för den här sortens utpressning. Eftersom vi är ett av de få länder i världen som inte bara kriminaliserar innehav, utan även misstänkt bruk, kan polisen i praktiken plocka med vem de vill till polisstationen på lösa boliner. Det räcker med att säga att personen "ser nervös ut", eller "verkar vara torr i munnen", som poliserna i det här fallet. Det öppnar såklart oanade möjligheter för ruttna äpplen i poliskåren. Föga förvånande är också David Beukelmann, polisernas chef, före detta högsta höns på den ökända Ravekommissionen, ni vet, poliserna som tog på sig att på egen hand krossa en kultur. Jag är fortfarande väldigt glad över att tillhöra det enda parti som vågar kräva en ändring av de här absurda narkotikalagarna!
Johan Ehrenberg skriver apropå sjukförsäkringsdebatten: "Det är sant att borgerliga myter alltid avslöjas. Men det tar några år. Och då är skadan redan skedd." Så sant. Nu såhär i efterhand, då den borgerliga regeringen redan tagit tillfället i akt att sabotera en välfungerande sjukförsäkring som gick med överskott, börjar den mytbild man använt som förevändning krackelera. Bloggaren ett hjärta rött är en av de få röster som ropat i motvind. Hon ger en välförtjänt känga åt DNs Hanne "Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga" Kjöller. Med sin DN-megafon har Kjöller länge ägnat sig åt krypskytte mot sjukförsäkringssystemet genom att frammana en bild av ett system som dignar under bördan av fuskare och latmaskar. Ett problem som sägs vara unikt för Sverige "världens friskaste land".
Forskaren Björn Johnson tittade närmare på debatten om sjukförsäkringarna och fann att påståendena sprack som troll i solsken. För att utmåla Sverige som sämst i klassen hade kritikerna jämfört äpplen och päron. Antalet sjukskrivningar hade bara ökat på marginalen. Istället var det långtidssjukskrivningarna som ökat, vilket berodde på ett hårdare tempo i arbetslivet och ett havererat rehabiliteringssystem.
Vi som var med på 90-talet minns hur alla sparpaket, motiverade av borgerlig nedskärnings- och skattesänkarpolitik, drabbade. De kvinnodominerade arbetsplatserna inom vård och omsorg tvingades skära ner rätt friskt på personal och de som blev kvar fick jobba hårdare. Sjukskrivningarna kom inte som ett brev på posten, men väl 4-5 år senare, då anställda som länge bitit ihop och gjort sitt bästa till slut gick in i väggen. Samhällets svek mot dessa kvinnors är dubbelt: Först ett omänskligt arbetstempo med ökat fysiskt och psykiskt slitage. När detta sedan tar ut sin rätt, blir de som klappar ihop uthängda som lata fuskare, med för låg "tolerans för lidande".
Sjukförsäkringsdebatten illustrerar tydligt vilket problem det är för Sverige att våra borgerliga massmedia är så totalt dominerande som opinionsbildare. Som Ehrenberg skriver:
Grekland sitter djupt i skiten nu, tillsammans med andra EMU-länder som Spanien, Irland och Portugal. Det är precis detta som kritikerna varnade för att EMU skulle innebära. Länder med en egen valuta har genom denna en stötdämpare vid ekonomiska kriser. Valutan kan ta en del av smällen. Men Grekland har nu samma euro som resten av EMU-området, och med den en gemensam ekonomisk politik som blir en tvångströja. De europeiska räntorna sätts efter tyska intressen, och har lett till bubbelekonomier i andra länder. Och som vi vet så spricker bubblor alltid förr eller senare. Man behöver inte vara nobelpristagare i ekonomi som Paul Krugman för att dela hans misstänksamhet mot en enda gemensam valuta för alla EUs ekonomier, som skiljer sig radikalt från varandra.
Nu blir det Greklands löntagare som får betala notaniställetgenom frysta löner, nedskärningar och andra sparåtgärder, som såklart ytterligare krymper den grekiska ekonomin. Från EU får man ingen hjälp, men väl "moraliskt stöd". Det värmer säkert de som nu bli arbetslösa. I Sverige kan vi använda regionalpolitik till att stödja de regioner som drabbas hårdare av ekonomiska kriser. EU har tydligen inga sådana ambitioner.
Det är ett vågspel man nu ger sig in i; för om Grekland inte lyckas mota krisen på egen hand, så riskerar den att sprida sig. Som E24 påpekar så är många europeiska banker mättade med grekiska statsobligationer. Om inte den grekiska staten kan lösa in dessa så riskerar vi en nya bankkollapser framöver. Och härvan kan lätt sprida sig till fler länder. Om Spanien, också med stora ekonomiska problem, faller så vacklar nog hela EMU-projektet. Men de svenska EMU-anhängarna, med folkpartiet som banerförare, kommer säkert att fortsätta kräva en ny folkomröstning och snar svensk anschluss till det havererande valutasamarbetet. "Ju snabbare vi kan införa euron desto bättre", tycker Europaminister Birgitta Ohlsson. Det är ju symboliken som är det viktiga: Sverige måste vara med i Eurrrropa "fullt ut". Även om det leder till massarbetslöshet.
Jag vill härmed informera om att undertecknad bloggare bjuder ut sina tjänster! En vecka på, ska vi säga Lanzarote? Eller Ibiza kanske är mer drag? Jag kan både skriva och ta bilder, och om det är ett krav att transa också så ska det nog gå att ordna. Om det här blir slutet på Fredrik Federleys karriär så gråter jag för min del inga tårar. I en rimligare värld hade den varit till ända när den centerpartistiske "frihetskämpen" grät krokodiltårar i Riksdagens talarstol och röstade ja till FRA. Så mycket värt är borgerlighetens snack om frihet och höga ideal, när det kommer till kritan. Men om jag måste säga att om jag sett något försonande drag hos denna nyliberal i gröna kamouflagekläder så har det ändå varit Ursula. Lite småljuvligt är det att politiker vågar sticka ut hakan, med risk för att göra sig till åtlöje. Tänk om han skulle komma till plenisalen för en omröstning iklädd full mundering! Det skulle NÄSTAN vara tillräckligt för att förlåta FRA! (Nu tror jag visserligen inte att centerväljarna riktigt delar min uppskattning för gränsöversrkidande gaykultur. Men det är ju Federleys problem.) Med det sagt så är ju ursäkten "det var inte jag, det var Ursula" så urbota korkad att man inte tror sina öron. Det är såklart rejält olämpligt att en riksdagsledamot låter sig smörjas av privata företag på det här sättet, med tanke på att han har direkt lagstiftande makt över dessa företag och alltså kan misstänkas för jäv och muta.
Inte omöjligt att det här är sista spiken i kistan för Fredrik Federleys politiska karriär. Men Ursula får gärna göra comeback i något annat sammanhang. Melodifestivalen kanske?
Jonas Sjöstedt har varit på Kuba och skriver ett läsvärt resereportage om sina intryck. Jag har också besökt landet, och jag kan bara instämma. När jag var där var läget som värst; Sovjetunionen hade nyss brakat ihop, och med den större delen av den kubanska ekonomin, som var helt beroende av handeln med Östblocket. Landet var fattigt, men på ett annat sätt än grannländerna. Jag såg ingen som svalt eller verkade undernärd, men heller ingen som såg ut att ha det alltför gott ställt. Inga tiggare på Habanas gator, men väl många som ville be om den ena eller andra tjänsten. Och "flickan i Habana", den prostitution som en gång drog vallfärdande amerikanska turister till ön, fanns återigen på sin post. Filmen "Fresas y Chocolate" (Jordgubbar och Choklad), hade precis släppts, och med den började en diskussion om homosexualitet ta fart i det kubanska samhället, som tidigare haft en repressiv hållning till den "borgerliga dekadensen".
Kubanerna är ett välutbildat folk, som vet tillräckligt mycket om omvärlden för att inse att den samhällsmodell de lever i har sina fördelar. Jag delar Sjöstedts uppfattning att anledningen till att den kubanska regimen kunnat klamra sig fast vid makten när andra svepts bort är att den har ett förhållandevis starkt stöd. Om det är en majoritet av det kubanska folket som backar upp bröderna Castro och kommunistpartiet är omöjligt att veta, eftersom inga val där olika partier får delta hålls, yttrandefrihet inte råder och pressfriheten är ett skämt. Kuba är till exempel en av deltagarna i Hugo Chavez mediaprojekt teleSur, en panamerikansk nyhetskanal med material från hela regionen. Men på Kuba sänder kanalen i en hårt censurerad form, där bara utvalda nyheter passerar det ideologiska filtret. Den kubanska bloggosfären har fått sig ett uppsving och blir ett sätt att komma runt censuren, men som Sjöstedt påpekar är internet inte i var kubans hand, vilket såklart passar den kubanska regimen som hand i handske. Kritiska bloggare, som GeneracionY, har trakasserats. Delar av vänstern har tyvärr en trist historia av att se mellan fingrarna med det auktoritära politiska styret på Kuba och bara framhålla utvalda bitar. En del lånar sig till och med till att sprida regimens propagandalögner öppet, som att det kubanska systemet skulle vara demokratiskt, till och med mer demokratiskt än riktiga parlamentariska demokratier.
Lyckligtvis är vänsterpartiet klokare än så, och kompromissar inte med demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba. Den vänstervåg som svept genom Latinamerika på senare år har visat att det scenario som bröderna Castros försvarsadvokater använder som ursäkt för fortsatt enpartidiktatur, att USA kan manipulera och köpa sig till önskat resultat i demokratiska val, inte behöver inträffa. Den kubanska enpartistaten framstår alltmer som en anakronism i en omgivning där demokratiska vänsterregeringar väljs av solida folkliga majoriteter. Det som inte var möjligt för 30 år sedan, då USAs dödsskvadroner härjade som värst och fascister och militärjuntor styrde på Washingtons mandat. Obama har för närvarande uppmärksamheten riktad åt annat håll, även om den gamla klåfingrigheten då och då gör sig påmind, nu senast i Honduras. Det är vänsterns ansvar att trycka på för demokratiska reformer på Kuba. Om landet moderniseras och öppnas kan de positiva sidorna av den kubanska modellen räddas för framtiden. Alternativet; fortsatt enpartistyre och politiskt förtryck, kommer förr eller senare att leda till ett sammanbrott, och förmodligen får landet då smaka på samma nyliberala chockdoktrin som skapade sociala härdsmältor i Östeuropa och Ryssland efter kommunismens sammabrott.
En moderat bloggare vill ge vänstern en avhyvling för att man jagar "billiga politiska poäng" när man nu, efter att två svenskar stupat, återupprepar sitt gamla krav att Sverige ska sluta bidra militärt till USAs krigande i Afghanistan:
Det tragiska är ju att det ligger något i det. Jag tror säkert att våra svenska truppergör sitt allrabästa i en svårsituation, och säkert hjälper civilbefolkningen så gott de kan. Jag har själv en kär vän som kan komma att hamna i Afghanistan efter avslutad militärutbildning och jag vet att han skulle åka dit utrustad med de bästa avsikter man kan tänka sig. Men dessa soldater skickas ut för att kämpa i ett krig som blir mer obegripligt och oförsvarligt för var dag som går. I det här läget vore det omoraliskt att inte protestera, att inte kräva ett slut på krigandet! Om man verkligen värdesätter människoliv, svenska såväl som afghanska, så skickar man inte ut soldater att slåss i hopplösa krig, där alla inblandade parter är förlorare.
Argumentet att vi deltar i kriget som en slags humanitär intervention måste synas i sömmarna. Inte bara för att snart sagt alla krigshetsare genom tiderna motiverat sina anfallskrig med de godaste avsikter. Adolf Hitler, den store humanisten, startade till exempel andra världskriget som en "humanitär intervention" mot sina två grannländer.
Från början hette det visserligen att USA invaderade Afghanistanför att "bekämpa Al-Qaeda". Sen blev det ett krig mot talibanerna. Från att ha varit Pentagons bästa buddies i regionen blev de nu huvudfiender, och nya motiv till kriget måste uppfinnas. Nu var det kvinnorna och skolorna man slogs för. Men situationen för afghanska kvinnor har tvärtom blivit värre genom åtta års krigande. Våldtäkt inom äktenskapet har till exempel legaliserats av den styrande marionettregimen, som behöll makten i höstas genom ett omfattande valfusk och bygger sin maktbas på samarbete med skurkaktiga krigsherrar och knarkhandel. Krig brutaliserar alltid samhällen och låter de värsta elementen flyta upp till ytan. Kriget i Afghanistan är inget undantag och har hållit på länge nu. Och det går inte bra för USA och dess allierade.
Nu börjar röster höras även från höga politiker och militärer i USA och dess allierade som säger att det är dags att sätta sig ner att förhandla. De kanske lärt sig något av historien. Afghanistan har redan invaderats tre gånger av britterna och en gång av Sovjetunionen, och har fått öknamnet "Imperiernas kyrkogård".
Det är dags att sluta skjuta och börja prata. Även inom talibanerna och den pashtunska folkgrupp de kommer från finns det olika grupperingar, med olika prioriteringar. Gör de hårdföra oviktiga genom att börja prata med de moderata! Skapa ett system för att hantera konflikter politiskt, istället för militärt! Kunde det gå i Bosnien så borde det väl inte vara omöjligt i Afganistan?
Så kanske det krigshärjade landet äntligen får andas ut.
Jag har skrivit tidigare om den här regeringens rädsla för att debattera med oppositionen. Man ställer allt oftare krav på att slippa debattera och istället få framträda i ensamt majestät, med bara journalisten som motpart. Justitieminster Bea Ask sägs till exempel vara paniskt rädd för att möta Thomas Bodström, och med tanke på hur snabbt gårdagens debatt mellan dem i Agenda urartade i pajkastning så ligger det nog något i det. Föreningen Grävande Journalister har gjort ett utmärkt grävjobboch pekar ut tre ministrar vars feghet står ut från mängden: Såklart statsminster Reinfeldt, som gillar att liksom sväva ovanför den politiska debatten i en statsmannalik pose som väl skulle kännas mer trovärdig om han inte gång på gång blev påkommen med att ljuga sig blå i ansiktet. Maud Olofsson, som hellre skickar fram någon olycklig statssekreterare för att hantera besvärliga nyheter och kritik. Och sist men inte minst sjukförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson, som enligt FGJ "konsekvent vägrat infinna sig till höstens mest omdebatterade fråga som angår vanligt folk: utförsäkrandet av sjuka". Synd bara att nyhetsredaktionerna går med på att låta sig hunsas. Politikerna ska inte kunna diktera villkoren för det politiska samtalet, och definitivt inte kunna slingra sig ur ett möte med de människor som drabbas av deras politik. Hur var det där med "verklighetens folk" nu? Var inte regeringen intresserad av att möta dem?
Apropå dagens snackis, att Sverige snart kommer att bli Nordkorea 2.0, eftersom vänsterpartiet vill höja skatterna något, dock ej tillbaks till 2006 års nivå, så måste jag dela med mig av en gammal favorit. Margaret Cho gör Kim Il Sung:
Det gör ont att rösta på vänsterpartiet, det ska väljarna få veta. Den olycksalige Johnny Munkhammar, som gillar norska rasister, rycker ut med blankt stål för att dräpa den kommunistiske draken medan fortfarande tid är. Snart sitter Lars Ohly i regeringen, och inleder Sveriges omstöpning i Nordkoreas avbild. I en artikel fullpepprad med "talking points" alltså låtsasargument tänkta att övertyga de lättlurade, försöker Munkhammar solka ner vänsterpartiet maximalt, och i förlängningen Mona Sahlin, men inser inte att om man spottar i motvind så kommer loskan tillbaks i ansiktet. Munkhammar är inte Sankt Göran, drakdödaren, utan en don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, som jagar väderkvarnar.
Notera det diffusa "vanlig inkomst". Vill man skrämmas så är det ju smart att måla med bred pensel. Som vi kunde höra i Agenda förra söndagen så har moderaterna, det parti som don Munkhammar kandiderar för, beställt en rapport från Riksdagens Utredningstjänst om hur vänsterpartiets ekonomiska politik utfaller. En rapport som Reinfeldt snabbt slängde i papperskorgen eftersom den visade att hälften av svenskar folket, den hälft som tjänar minst, får mer kvar i plånboken. Den hälft som tjänar mest får betala mer i skatt, som används till att förbättra den offentliga sektorn och reparera de hål i våra trygghetssystem som moderaterna och satellitpartierna rivit upp under sin regeringstid.
Vi vet också sedan länge att det svenska folket står bakom den svenska välfärdsmodellen, där skatter är ett instrument för rättvis fördelning och för solidaritet. Det är där don Munkhammars verkliga problem ligger. Vänsterpartiets ekonomiska politik är mycket bättre i fas med svenska folket än hans egen toknyliberalism. Detta inser han, och övergår till att prata gamla nyheter och hjärnspöken.
Vänsterpartiet arbetade för rösträttsreformerna som gav alla människor i Sverige, män som kvinnor, fattiga som rika, en möjlighet att säga sitt om hur vårt land ska styras. I samarbete med socialdemokrater och folkpartister INFÖRDE alltså vänsterpartiet demokrati i Sverige, och gissa vilka som var emot? Just det, Johnny Munkhammars parti. Jarl Hjalmarsson, f.d. moderat partiledare, menade att det var partiets uppgift att "mala sönder den demokratiska ideologin".
Men man ska inte fastna i don Munkhammars retoriska träsk. Visst har vänsterpartiet och dess föregångare begått historiska misstag. Bland annat genom att upprätthållla kontakter med kommunistiska partier vars syn på demokrati lämnade mycket att önska, för att uttrycka sig milt. Få partier klarade sig ur det turbulenta 1900-talet, med dess krig och revolutioner, utan att begå misstag.
Jag är för min del beredd att förlåta moderaterna för deras kamp mot rösträtten och alla andra demokratiska reformer och välfärdsreformer som arbetarrörelsen och vänstern infört i Sverige, liksom deras ibland intima umgånge med nazister och fascister. Jag är också beredd att förlåta centerpartiets naziflörtande på 30- och 40-talet. Jag är beredd att förlåta att sossarna i samarbete med svensk borgerlighet satte vänstermänniskor och antinazister i interneringsläger under andra världskriget, prydligt insorterade i väntan på en tysk inmarsch. Jag kan också till nöds förlåta borgerlighetens vurm för Pinochets Chile, apartheiderans Sydafrika, och alla andra fascistiska diktaturer som man stött i mer eller mindre tydliga ordalag, i "antikommunismens" namn.
Det har flutit en del vatten under broarna sedan dess, partier förändras och ansvariga byts ut. Vänsterpartiet har lärt sig av sina misstag, och sätter mänskliga rättigheter och demokrati överst på prioriteringsklistan när man letar internationella samarbetspartners. Men vad gör borgerligheten? Samarbetar med latinamerikanska fascister i Honduras! Skickar pengar till krigsförbrytarna i Israel! Exporterar övervakningssystem till diktaturens Libyen! Skickar svenska trupper till USAs krigande i Afghanistan (och hade det varit upp till major Björklund, även till USAs oljekorståg i Irak, som kostade en dryg miljon irakier livet)!
Återigen lömskt glidande formuleringar. "Mycket tyder på". Vaddå? Men don Munkhammar inser att Gudrun Schyman är omtyckt. Listigt alltså att försöka ställa henne mot dagens vänsterparti, utan att besvära sig med att ge några detaljer.
Jag fick skumma partiprogramet länge innan jag hittade hänvisningen till marxistisk teori, som ska användas "kritiskt och prövande". Tänk den dag då don Munkhammar börjar inta en kritisk och prövande hållning till sin nyliberale husgud Milton Friedman! Partiprogrammet är på sina håll lite luddigt, det gäller också den biten som skissar på en framtida socialistisk, demokratiserad ekonomi. Man anar olika viljor som kompromissats ihop. Här är ett nyckelavsnitt:
Återigen vaga hotbilder målade med breda penslar. Vänsterns partiprogram talar om vikten av att värna den parlamentariska demokratin som arbetsrrörelsen införde i vårt land för hundra år sedan. Man kan såklart kalla den "ett kollektivistiskt system" eftersom det ger en majoritet makten att förändra samhället, mot en minoritets vilja. Men det vore intressant att höra vad Johnny Munkhammar har för alternativa idéer! Är han, liksom en del andra högerdebattörer, sugen på att återinföra graderad rösträtt, där den som tjänar bäst/äger mest också får flest röster?
Två nya forskningsrapporter sägs tyda på att de värsta klimatkatastrofscenarierna sannolikt inte kommer att behöva inträffa. Och det är ju bra, för de värsta scenariorna var ju verkligen ödesdigra. Men varken miljörörelsen eller klimatforskarna har ju argumenterat utifrån dessa, utan lagt sig i ett försiktigt och förståndigt mellanläge. Redan det räcker gott och väl för förstå att vi illa kvickt måste dra ner på växthusgasutsläppen. Men antagligen är det glada dagar hos klimatförnekarmaffian nu. Lite lustigt är det att de så lekande lätt avfärdar all forskning som inte säger det de vill höra, men tar de senaste rapporterna till sitt hjärta omedelbart. Kan man vara selektivt skeptisk? Också lustigt är ju att det faktum att Himalayas glaciärer kommer att vara helt avsmälta år 2350 (istället för 2035, kanske nån hade missat en nolla?) helt plötsligt är en GOD nyhet! Jag undrar om de som lever av vattnet från de floder som har sin källa i dessa stora ismassor, en inte oansenlig del av jordens befolkning, också applåderar? Var det inte så att klimatförnekarna påstod att våra glaciärer inte krympte, utan tvärtom växte, alldeles nyligen? Den här jongleringen med argument är rätt tröttsam, inte minst när man är bakis. Så jag tar och vilar mitt lilla huvud istället.
Opinionsmätningarna börjar dugga tätare nu, och värre lär det väl bli framåt valet. Man ska alltid ta dem med en nypa salt. Vilda svängningar i opinionerna, som är svåra att förklara utifrån det politiska skeendet, handlar nog troligare om problem med mätmetoderna än väljarströmmar. Idag i Demoskop har till exempel de rödgröna nästan tappat sitt tidigare imponerande försprång på dryga nio procent. Vilket nog snarare handlar om att den tidigare siffran var tilltagen i överkant, eller att den nya förändringen är det, eller både och. En intressant tendens som anas i flera mätningar är att rasistpartiet nu, när de för tillfället inte står i daglig fokus i nyhetsbevakningen, kryper tillbaks under fyraprocentspärren där de här hemma. Sverigedemokraternas framgångar förra året var en mediabubbla. När bubblan imploderar pyser också en stor del av väljarstödet bort. Men lita på att rasistpartiet och deras nyttiga idioter i media kommer att göra sitt bästa för att återföra dem till strålkastarljuset; med burkadebatter, förfuskade nätomröstningar, kissnödiga förfäranden om att partiet "utesluts" från debatter med riksdagspartierna, och TV-reklamkampanjer specialdesignade för att väcka anstöt och därmed mer buzz. Striden är inte på långa vägar vunnen än. Men en fråga jag ställer mig är; när fick senast ett parti den sortens mediaplattform som rasisterna getts sedan 2006, UTAN att det ledde till ett lyft i opinionen som åtminstone garanterade en riksdagsplats? Kanske det svenska folket faktiskt inte vill ha extremhögern i riksdagen, även om media insisterar?
Annars verkar centerpartiets kräftgång intresserabåde media och bloggare. Jag tror att vi kan se fram emot ett utomordentligt dåligt val för centern den här gången. Partiet har förlorat sin själ. Dess ministrar kompromissar bort hjärtefråga efter hjärtefråga och ljuger friskt för att täcka över. Partiets frihetligt profilerade unga stjärnor grät krokodiltårar och tryckte på JA-knappen vid FRA-omröstningen. Partiledaren framstår som osympatisk och feg, och lovar att hon ska "ta hand om" riksdagsledamöter som vågar tänka självständigt. Vad finns det att gilla, ärligt talat? "Stureplanscentern"?
Men alla svälter såklart inte. Mest hungriga är afroamerikaner och latinos. Och en del amerikaner äter sig tvärtom till döds, som vi påmindes om igår när TV4 sände dokumentären "Supersize me!". För att inte tala om det befolkningssegment som har råd med drinken "Sapphire Martini" för 3000 dollar (ni kan ju själva räkna ut vad den skulle kosta i SEK).
De 37 miljoner som svälter i världens rikaste land får nog förmodligen aldrig sippa på en Sapphire Martini. Det är deras olycka, tillsammas med de 47 miljoner som saknar sjukförsäkring, att leva i ett land vanstyrt av två högerpartier, som tar från de fattiga och ger till de rika. De har, tillsammans med storföretagen och kyrkorna, gjort USA till ett väldigt trevligt land att bo i, om man är rik. Men med tredje-världen-liknande förhållanden för landets fattiga. Eller har de? Frågan är om ens USAs rika eliter egentligen tjänar på sitt klasskrig mot de fattiga. I kronor och ören räknat har det varit en succé. Men som forskningen nu visar: Ojämlikhet och klassklyftor drabbar i slutändan även de allra rikaste.
Libyens diktator Muammar Khadaffi är på tapeten nu, efter att det avslöjatsatt vår kära regering vill förse honom med övervakningsutrustning så att han ska bli bättre på att förfölja de som flyr undan hans regim. Av alla diktatorer som vår marxistiska borgerlighet (Groucho Marx ni vet, han som myntade uttrycket: "Dessa är mina principer! Men om du inte gillar dem har jag andra!") kunde välja att slicka upp i brygga var väl Khaddafi ett av de mer otippade korten. Men visst är han lite lik Michael Jackson?
et är ingen nyhet att extremhögern satsat på att ta över kommentarsfälten på våra större dagstidningar för att använda dem som propagandamegafoner. Men ibland förvånas man ändå över hur naket och vidrigt de uttrycker sig. Kolla in det här rykande färska exemplet från SvD, den brunmarkerade kommentaren speciellt:
Smaka på den. En lovsång till Hitlers "beslutsamhet", "styrka", och "sättet han hanterade judarna". Kan det bli mycket värre? Den dagliga hetsen mot muslimer har vi ju på nåt sätt börjat vänja oss vid, och kanske se mellan fingrarna med eftersom få inser att dragen till sin yttersta konsekvens landar muslimhatet, precis som hatet mot judarna, i etniska rensningar, krig och folkmord. Men att extremhögern valt att tona ner sin antisemitiska agenda för tillfället, då man kan plocka fler lätta poäng på att hets amot muslimer, betyder ju inte att hatet mot judarna bara försvunnit genom ett trollslag.
Den rasistiska extremhögern sprider sitt näthat i alla forum de bereds tillträde till. Ibland under täckmantel, ibland öppet, som ovan. Man har många gånger bevisat att man inte drar sig för attfuska och mygla för att exempelvis ge Sverigedemokraterna en hjälpande hand. Vänstern måste inse detta och utforma en strategi för hur man bemöter hat, rasism och mygel med nätomröstningar. 2010 års valrörelse kommer att bedrivas på nätet i större utsträckning än någonsin tidigare. Har riksdagspartierna verkligen insett det?
(Och Dilsa D-S artikel? Det sedvanliga, numera rätt uttjatade formatet; utmåla ett hot mot Sverige och svenska normer "sharialagar", dra så stora växlar på detta som möjligt. Beskriv en annan extremposition; "burkaförbud", och positionera dig tacksamt mitt emellan dessa båda, så alla förstår vilken sansad människa du är. Jag tror faktiskt att Dilsa är för smart för att tro att sharialagar står i farstun och stampar. Men den skrålande kören i kommentarsfältet blir märkbart uppmuntrad över att få kasta sig över den straw man som hon pekar ut.)
Istället för att mickla med statistik och komma med lögner om sysselsättningen som en generad Anders Borg får rätta till dagen efter. Den här regeringen har varit en katastrof för Sverige på många sätt; inte minst har man lyckats fördubbla arbetslösheten samtidigt som man försämrat a-kassan så att en halv miljon medlemmar gått ur och de som är kvar i systemet och måste leva på den uselt låga ersättningen gnisslar tänder.
Det kunde dock ha varit sju resor värre. Vi kunde ju, som högern och sossarnas högerflygel ville, gått med i EMU, den europeiska valutaunionen. Roland Spånt, nationalekonom, menar att den oberoende kronan räddat runt 50000 jobb, vilket är mer än vad regeringen kan säga att de lyckats med på egen hand. Hade det inte varit för att vänsterpartiet och övriga EMU-kritiker räddade Sverige från att sugas in i det katastrofala valutasamarbetet hade Reinfeldt suttit i en än värre soppa än vad han gör, och det vill ju inte säga lite.
Det EMU-kritkerna varnade för händer nu i de länder som är medlemmar: Spanien, Grekland, Irland och Portugal är, som jänkarna säger, in deep shit. Grekland är närmast konkursfärdigt. Så går det när man försöker tvinga in ekonomier som är olika som natt och dag i samma ekonomiska tvångströja, skräddarsydd för tyska behov. Att en del folkpartister passar på att kräva en ny folkomröstning om EMU, eftersom den förra inte gav rätt resultat, säger mycket om deras respekt för demokratin. Men resten av svenska folket kan nog gå med på att en marginellt dyrare chartersemester till mallis kan vara ett pris värt att betala för att rädda 50000 jobb. Om de ekonomiska härdsmältorna i flera EMU-länder inte fixas, och det ser rätt mörkt ut, så kan nog euron landa i ett magplask framöver.
av apartheidland som bombar civila och sjukhus, och testar nya spännande vapen som vit forsfor mot Gazas inspärrade civilbefolkning. Möjligen är de här skitstormarna i vattenglas vi ser ett resultat av detta. Borgerlighetens svettiga desperation över opinionssiffrorna bidrar säkert. 
Nyamko Sabuni är tveklöst en av våra mer osympatiska ministrar: Nån mer som minns hur hon spottade etter och syra på sina egna partikamrater efter att de röstat ner förslaget om "medborgarkurser" för invandrare? Tanken var att fortsätta på det inslagna spåret med "språktest" och SD-light. Men det tåget har nog gått nu. Folkpartiets bestående insats i integrationspolitiken är att de gjorde extremhögerns språkbruk och analys rumsrena nog för att de verkliga rasisterna skulle börja vädra morgonluft. När diskussionen skiftade från att handla om misslyckad integration och den arbetslöshet som drabbar invandrare hårdast, till att invandrare är ena lata sällar som måste piskas in i ledet med särlagstiftningar, då hade extremhögern redan halva inne. 
varför inte hela det rödgröna samarbetet, kan dra en liten suck av lättnad. Ingen mer gratisreklam åt F! varje fredag på bästa sändningstid. Det lilla parti som hon i praktiken bär upp på sina axlar är rätt hopplöst ute i den här valrörelsen, men konkurrerar med framförallt vänsterpartiet om väljare. Valrörelsen blir nog strid på kniven om rösterna, och vänsterpartiet är det parti i samarbetet som minst kan kosta på sig röstsvinn. 
politik övertrumfar de politiska ambitioner vänsterpartier kan ha på nationell nivå. I praktiken tvingas EUs medlemsstater, i synnerhet de som är medlemmar i valutasamarbetet, föra en blaskig 
Det innebär ett ytterligare snickrande på Storebrorssamhället, en till pusselbit faller på plats som underlättar för staten och privata företag att kontrollera och övervaka. Den europeiske datattillsynsmannen varnade tidigt för att Datalagrinsdirektivet strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och fick stöd av Europaparlamentetes utskott för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Förmodligen strider direktivet mot den svenska lagen om skydd för post- och telehemlighet.
acceptera. Jag menar att en sån gräns måste gå vid ytterligare integritetskränkande lagstiftning. Det ständiga krypskyttet mot den personliga integriteten liknar de små stegens tyranni, där varje enskild ny lag kanske inte i sig framstår som förödande, men tillsammans som en helhet innebär de ett paradigmskifte. Det är också extremt svårt att rulla tillbaks integritetskränkande lagstiftning när den väl börjat gälla. Istället utökas ständigt befogenheterna för staten och företagen att kränka. Alltid med de godaste av förevändningar; kamp mot brottslighet, terrorism, barnporr, you name it! 
med felaktiga påståenden om sin politik, än att några frifräsare putsar på sina egna siffror i provvalen genom att betala medlemsavgifter för sina vänner och bekanta? Svaret på den frågan borde ju rimligen vara "nej!". Statsministern har ett ofattbart mycket större ansvar på sina axlar, och ett förtroendeuppdrag av mycket större tyngd. Att han fuskar och trixar, i det här fallet med siffror och statistik, borde medföra ett massmedialt gatlopp magnituder större än när enskilda moderata partimedlemmar försöker sig på en fuling. 
makten. Sanningen är att Sverige 
avslöjas. Men det tar några år. Och då är skadan redan skedd." Så sant. Nu såhär i efterhand, då den borgerliga regeringen redan tagit tillfället i akt att sabotera en välfungerande sjukförsäkring som gick med överskott, börjar den mytbild man använt som förevändning krackelera. 
har nu samma euro som resten av EMU-området, och med den en gemensam ekonomisk politik som blir en tvångströja. De europeiska räntorna sätts efter tyska intressen, och har lett till bubbelekonomier i andra länder. Och som vi vet så 
kamouflagekläder så har det ändå varit Ursula. Lite småljuvligt är det att politiker vågar sticka ut hakan, med risk för att göra sig till åtlöje. Tänk om han skulle komma till plenisalen för en omröstning iklädd full mundering! Det skulle NÄSTAN vara tillräckligt för att förlåta FRA! (Nu tror jag visserligen inte att centerväljarna riktigt delar min uppskattning för gränsöversrkidande gaykultur. Men det är ju Federleys problem.)
rättigheter på Kuba. Den vänstervåg som svept genom Latinamerika på senare år har visat att det scenario som bröderna Castros försvarsadvokater använder som ursäkt för fortsatt enpartidiktatur, att USA kan manipulera och köpa sig till önskat resultat i demokratiska val, inte behöver inträffa. Den kubanska enpartistaten framstår alltmer som en anakronism i en omgivning där demokratiska vänsterregeringar väljs av solida folkliga majoriteter. Det som inte var möjligt för 30 år sedan, då USAs dödsskvadroner härjade som värst och fascister och militärjuntor styrde på Washingtons mandat. Obama har för närvarande uppmärksamheten riktad åt annat håll, även om den gamla klåfingrigheten då och då gör sig påmind, nu senast i Honduras. 
knarkhandel. Krig brutaliserar alltid samhällen och låter de värsta elementen flyta upp till ytan. Kriget i Afghanistan är inget undantag och har hållit på länge nu. Och det går inte bra för USA och dess allierade.
lättlurade, försöker Munkhammar solka ner vänsterpartiet maximalt, och i förlängningen Mona Sahlin, men inser inte att om man spottar i motvind så kommer loskan tillbaks i ansiktet. Munkhammar är inte Sankt Göran, drakdödaren, utan en don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, som jagar väderkvarnar. 
olika extremer och variera kraftigt regionalt, samtidigt som de globala temperaturnivåerna visar på övergripande trender, som är de som vi ska hålla i siktet. Det kan till och med vara så att 
Gulan Avci och inte minst 
emot ett utomordentligt dåligt val för centern den här gången. Partiet har förlorat sin själ. Dess ministrar kompromissar bort hjärtefråga efter hjärtefråga och ljuger friskt för att täcka över. Partiets frihetligt profilerade unga stjärnor grät krokodiltårar och tryckte på JA-knappen vid FRA-omröstningen. Partiledaren framstår som osympatisk och feg, och lovar att hon ska "ta hand om" riksdagsledamöter som vågar tänka självständigt. Vad finns det att gilla, ärligt talat? "Stureplanscentern"?
med i EMU, den europeiska valutaunionen. Roland Spånt, nationalekonom, menar att 
Att en del folkpartister passar på att kräva en ny folkomröstning om EMU, eftersom den förra inte gav rätt resultat, säger mycket om deras respekt för demokratin. Men resten av svenska folket kan nog gå med på att en marginellt dyrare chartersemester till mallis kan vara ett pris värt att betala för att rädda 50000 jobb. Om de ekonomiska härdsmältorna i flera EMU-länder inte fixas, och det ser rätt mörkt ut, så kan nog euron landa i ett magplask framöver.
